Recension av ”Det vil alltid forbli én hellig kirke” Om forholdet mellom Bibelen och kirkens tradisjon, 2014, av Knut Alfsvåg

"Det vil forbli en hellig kirke" Om forholdet mellom Bibelen og kirkens tradisjon.

Knut Alfsvåg

39 sider

Kr 40 i FBBs butikk

Evangelium återupptäckt

Alfsvåg inleder med att skildra hur Luther i anslutning till Rom 1:17 upptäcker innebörden i ”Guds rättfärdighet”. Det handlar inte om Guds dömande rättfärdighet utan om hans frälsande rättfärdighet. I Luthers egen beskrivning av denna omvälvande händelse, framhåller han att det var genom att ”ge akt på sammanhangen mellan orden” som han gjorde sin upptäckt. När Luther genom ett sådant text-studium fick visshet om att evangeliet uppenbarar en skänkt rättfärdighet från Gud, var det som om ”paradisets portar hade öppnats” för honom. Alfsvåg stryker under att den upplevelse som så blir avgörande för reformationen, är förankrad i en text, där iakttagelsen av ”sammanhangen mellan orden” spelar en avgörande roll.

Skriftens klarhet

Det som är en bärande princip för reformationens ”Skriften allena” är Skriftens ”klarhet”. Martin Luther behandlar denna fråga utförligt i ”Om den trälbunda viljan” (De servo arbitrio, 1525). Alfsvåg framhåller den skillnad Luther gör mellan Gud själv och den bibliska uppenbarelsen. Att Gud är fördold och otillgänglig är inte detsamma som att uppenbarelsen är det. 

Alfsvåg hävdar att för Luther skulle Skriftens klarhet inte primärt handla om ”läromässig transparens och dogmatisk motsägelsefrihet”, även om det också skulle vara viktigt. Det handlar istället primärt om bibelordets överbevisningskraft, vilket först och främst är knutet till metaforens retoriska kvaliteter. Jag återkommer till denna enligt min mening problematiska förståelse nedan i min utvärdering. 

Förståelsen av den kyrkliga traditionen på 1500-talet

Alfsvåg redogör för Tridentinums förståelse av de två ”overleveringskanaler” som Jesu och apostlarnas lära har, nämligen Skrifterna och kyrkans muntliga tradition, vilka ska mottagas och äras med samma fromhet och ärebördighet. 

Stort utrymme ägnas sedan åt Martin Chemnitz (1522-86) som var den lutherske teolog som formulerade den mest inflytelserika responsen på Tridentinum och som dessutom – såsom huvudarkitekt till Konkordieformeln – har utövat ett stort inflytande i de lutherska kyrkorna. Att Alfsvåg ger stort utrymme åt Chemnitz är alltså motiverat. Alfsvågs bedömning av Chemnitz är dock mycket negativ när det gäller dennes uppenbarelse-förståelse, och jag återkommer till den frågan nedan i min utvärdering.

När det gäller Chemnitz behandling av tradition gör däremot Alfsvåg en positiv bedömning och menar att Chemnitz och Luther i hög grad är på samma linje. Chemnitz skiljer mellan åtta olika slag (genera) av tradition och menar att det råder överensstämmelse i sju av dessa slag. Till det åttonde slaget av tradition, där alltså den egentliga skillnaden enligt Chemnitz föreligger, hör sådana läror som saknar stöd i den heliga Skrift, men som den romerska kyrkan kräver ska vördas med samma pietet som de som finns med i Skriften.

Nutida debatt

Alfsvåg slutar med ett avsnitt om Bibeln och traditionen i protestantisk och romersk-katolsk teologi idag. Chemnitz får åter kritik för att det genom honom inleddes en process som ledde fram till Semler och Schleiermacher, vilka menade att människan hade förmåga att greppa uppenbarelsens väsentliga innehåll och inte behövde förankra den exegetiskt eller i kyrkans tradition. I förlängningen av detta nämns i sin tur en hållning där det norska kyrkomöte blir viktigare än vad Bibeln säger i aktuella konflikter, såsom t.ex. den om kvinnliga präster.

Tridentinums vidare traditionsförståelse hör enligt Alfsvåg samman med en svagare förståelse av den definitiva skillnaden mellan Gud och människa än vad fallet är hos Luther och kyrkofäderna. Han nämner vidare hur skillnaden mellan samfunden genom århundradena har blivit större genom dogmerna om påvens ofelbarhet och Marias obefläckade avlelse och upptagande till himlen. Alfsvågs bedömning är, att kravet på att en läroförmedling ska stå i kontinuitet med tidigare tradition framhävdes starkare av Luther och Chemnitz än av Tridentium, och att det är en historiens ironi att anspråket på att anknyta till förmodern trosförmedling har varit starkare i nyare romersk-katolsk teologi än i nyare protestantisk. I moderna dialog-dokument konstateras att de båda parterna har kommit närmre varandra i den principiella synen på Skrift och tradition samtidigt som man har kommit längre från varandra genom att sådant som bryter med traditionen, såsom t.ex. Maria-dogmer och kvinnliga präster, har införts.

Avslutningsvis berörs helt kortfattat frågan om inte den östliga traditionen, som inte har drabbats av västkyrkans brott, är en framkomlig väg. Alfsvåg menar att det är att gå över ån efter vatten, eftersom Confessio Augustana, i enlighet med Luther och Chemnitz förståelse av tradition, representerar en ekumenisk kyrko- och traditionsförståelse. 

Kritisk granskning

Boken innehåller många viktiga poänger, vilka jag återkommer till nedan. Den innehåller dessvärre också enligt min mening en del problematiska avsnitt och jag vill först redogöra för dem. Problemen gäller först och främst den bild av Martin Chemnitz som tecknas. Enligt undertecknad saknar den stöd i källorna, och den leder därmed till en felaktigt tecknad teologihistoria. Men problemet rör inte endast förståelsen av teologihistorien utan inbäddat ligger en sakteologisk fråga, som rör förhållandet mellan nådemedel och kunskap. Låt mig utveckla denna kritik.

Martin Chemnitz brukar i konfessionella sammanhang ses som en teolog som står i linje med Luther och som på ett kongenialt sätt för hans teologi vidare i t.ex. Konkordieformeln. Men enligt Alfsvåg sker hos Chemnitz ett allvarligt avsteg från Luthers teologi. Följande sägs om ”den andre Martin”: Chemnitz har en annan uppenbarelse-förståelse än Luther, vilket innebär att han lägger vikt vid Skriftens formala auktoritet på bekostnad av den innehållsmässiga, ”for Chemnitz er Skriften primært nedskrevet åpenbaring og ikke primært, som hos Luther och kirkefedrene, en formidling av lyset fra den åpne graven” (s. 25). Chemnitz skulle ha tagit första steget mot det som skulle bli historisk-kritisk metod genom att skilja mellan uppenbarelsen som händelse och uppenbarelsen i skriftlig form: ”her er det bare å tilsette en aldri så liten dose historisk skepsis, og vi ville befinne oss svært langt inne i den historisk-kritiske forskningens problemstillinger” (s. 25). Det skulle ”lett svekke interessen for bibeltekstens konkrete form […] vi har her begitt oss inn i det moderne skille mellom form og innhold” (s. 25). Chemnitz uppenbarelseförståelse skulle innebära ett stort avsteg jämfört med Luther: ”For Luther, som for kirkefedrene, er det evighetens manifestering i det fysiske, konkrete og materielle som er åpenbaringsforståelsens kristologisk forankrede kjernepunkt; dette har Chemnitz forlatt ved i stedet å ta de første avgjørende skritt på veien mot idealismens ånd/materie-dualisme” (s. 25). ”Åpenbaringsforståelsen har slik fått en ganske gjennomgripende endring på veien fra den første til den andre Martin” (s. 26).

Summan av Alfsvågs resonemang är häpnadsväckande: 

Chemnitz har tagit de första stegen mot historisk-kritisk metod. 

Chemnitz har tagit de första stegen mot idealismens ande/materia-dualism. 

Chemnitz teologiförståelse är inte Luthers och kyrkofädernas utan pekar mot skolastik och modernitet.

Den som hävdar detta har naturligtvis en stor bevisbörda. Vad anför Alvsvåg till stöd i källor för detta? 

Det huvudsakliga skäl som anförs är att Chemnitz skulle skilja mellan ”uppenbarelsen” och ”Skriften”. Av framställningen kan man få intrycket att det skulle röra sig om ett motsatspar som Chemnitz själv införde, så t.ex. på s. 32: ”Den vei Chemnitz slo inn på med sitt skille mellom åpenbaring og skriftlighet…” (jfr även s. 25). I själva verket är det en självklar sak som Chemnitz utarbetar, nämligen att Guds ord har ett för-skrivet stadium. Chemnitz belyser frågan om Guds ord utifrån frälsningshistorien. Han menar att ”Guds ord” går tillbaka på Guds fördolda visdom, vilken i sin tur går tillbaka till tidens begynnelse. I Examen Concilii Tridentini börjar Chemnitz med det som borde utgångspunkten för allt tal om uppenbarelse: Att Gud är fördold, han bor i ett ljus dit ingen kan komma. Han har trätt fram ur sin fördoldhet och uppenbarat sig själv och sin vilja. Gud har sedan själv, vid Sinai, initierat den skriftliga formen av Guds ord, vilken sedan är den form som kyrkan har fått ta emot. [1] Tvärtemot att Chemnitz skulle ”skille mellom åpenbaring og skriftlighet” så är hans poäng, att sedan den skriftliga formen har kommit så är detta den norm som kyrkan har blivit given.

Chemnitz menar att det är en gudomlig visdom som är från begynnelsen, som apostlarna talar (jfr 1 Kor 2:7). Men i samband med denna beskrivning som ett svar på frågan om vad Guds ord är, så går han vidare till frågan om var vi kan finna Guds ord. Chemnitz inskärper då med all önskvärd tydlighet det skrivna ordet i den heliga Skrift såsom Guds ord. Om kyrkan diskuterar om en lära är Guds ord, ”skall detta vara axiomet: så är det skrivet, så talar och vittnar Skriften”. Chemnitz återkommer på många ställen till hur Skriften allena är regel och rättesnöre för lärofrågor i kyrkan. [2]

Chemnitz utlägger alltså apostelns ord i 1 Kor 2:7, och enligt min mening lägger han inget mera i den för-skrivna formen än vad Skriften själv gör i sitt tecknande av frälsningshistorien. Man kan därför enligt undertecknad lika litet beskylla Chemnitz för den allvarliga defekt som inträder i protestantisk teologi 200 år senare i och med Semler och Schleiermacher som man kan beskylla Paulus för den. 

När det gäller påståendet att Chemnitz teologiförståelse skulle vara en annan än Luthers och kyrkofädernas och istället anknyta till skolastik och modernitet, så tycks bakom denna tanke ligga en polariserad uppfattning om Skriften som å ena sidan nådemedel och Skriften som å andra sidan kunskapskälla. Alfsvåg tycks vilja sätta dessa båda aspekter i motsats till varandra: Uppenbarelseförståelsen skulle ha genomgått en ”genomgripande förändring” från den förste till den andre Martin, vilket skulle komma till uttryck i att Chemnitz inte anammar Luthers tal om den fördolde Guden: ”i stedet for den ukjente som kvalifiserer åpenbaringens betydning gjennom sitt nærvær får vi formidlingen av det læreinnhold som foreligger i fullkommen form som Guds selvåpenbaring ved historiens begynnelse. Dette dreier den teologiske interesse fra ordet som nyskapende nådemiddel til forståelsen av ordet som formidler av ett gitt kunnskapsinnhold” (s. 26). Detta skulle också komma till uttryck i att Chemnitz inte skulle föra vidare Luthers tanke om Jesu ubikvitet utan kvalificera den med ”fornuftbegrunnede” preciseringar (s. 26). Det är möjligt att jag missar något i resonemanget, men flera frågor inställer sig:

1. På vilket sätt skulle ”den fördolde Guden” kvalificera uppenbarelsen med närvaro mera än den uppenbarade Guden? Chemnitz beskriver hur Gud är oåtkomlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma – just därför måste vi hålla oss till det uppenbarade ordet, där vi möter Gud och hans gåvor.  [3]

2. På vilket sätt skulle Chemnitz hantera Luthers teologi med ”fornuftbegrunnede presiseringer”? Är det preciseringar utifrån förnuftet eller Skriften? Tyvärr ges inga exempel.

3. Varför skulle det råda ett motsatsförhållande mellan nådemedel-aspekten och kunskapsaspekten i Guds ord när det gäller Luther och Chemnitz? Luthers kända avsnitt i De servo arbitrio är detta: 

Inte kan väl något viktigare vara dolt i Skriften, sedan inseglet brutits och stenen vältrats bort från ingången till graven och den allra djupaste hemligheten förkunnats, nämligen att Kristus, Guds Son, blivit människa, att Gud är tre och dock en enda, att Kristus lidit för oss, och att han ska regera i evighet? Är inte detta välkänt och utbasunerat på gator och vägar? Ta Kristus bort ur Skriften – vad mer finner du då däri? […] Om nu själva saken befinner sig i ljuset, betyder det ingenting om något uttryck för den ligger i mörker, så länge som många andra uttryck för den ligger i ljus.[4]

Som Bengt Hägglund har påpekat anknyter Luther här, medvetet eller omedvetet, till den trosregel som finns utryckt i den apostoliska trosbekännelsen. Luther gör det när han ska beskriva vad som ger Skriften dess klarhet. [5] Hägglund skriver: ”Ett förhållande av största vikt är, att ’klarheten’ här inte avser endast den formella förståeligheten utan är innehållsligt bestämd.” Det som är dess innehåll är för dogmatiken centrala frågor, såsom de räknas upp i den apostoliska trosbekännelsen. Med förvåning läser jag därför Alfsvågs polarisering mellan lärans klarhet å den ena sidan och nådemedel å den andra sidan: ”For Luther viser altså Skriftens klarhet ikke primært til dens læremessige transparens og dogmatiske motsigelsesfrihet, selv om dette også er viktig; det primære er for ham bibelordets overbevisningskraft som først og fremst er knyttet till metaforenes retoriske kvaliteter” (s. 13). 

Chemnitz åter, som också betonar kunskapen, säger samtidigt att en människas omvändelse endast kan tillskrivas Gud, som använder Guds ord och sakramenten som redskap för omvändelsen. Han uttrycker det så i sin kommentar till den stora Evangelieharmonin: 

Utan Kristus är Skriften förvisso inte levandegörande Ande utan döda bokstäver, eller snarare dödande. Men förvisso är inte Skriftens mål att vi endast på ett historiskt sätt undersöker och äger kunskap om något som rör Kristus. Utan målet är att vi kommer till honom, vilket sker genom tron i sann bot; och förvisso att vi kommer till Kristus för att vi i honom och genom honom ska ha liv. Ty den som inte söker liv i Kristus … är inte en rätt lämpad läsare av Skriften. [6]

Såväl Luther som Chemnitz arbetar utifrån den givna förutsättningen att Skriftens innehåll, som kan formuleras i en bekännelse, är det ljus som strålar från Skriften. Skriften är på en och samma gång både kunskapskälla och nådemedel – det är just genom den förmedlade kunskapen som ljuset sprids. Det tycks mig därför som om Alfsvåg i detta fall arbetar utifrån en dikotomi som passar illa till det 1500-talsmaterial den tillämpas på. 

Som framgår av referatsdelen ovan behandlas i boken fundamentala frågor genom att stora linjer tecknas. Det är både en svaghet (enligt ovan) och en styrka. Till bokens förtjänster hör att den sätter in aktuella kontroversfrågor, såsom t.ex. kvinnliga präster, i ett större sammanhang, både teologihistoriskt och systematisk-teologiskt. Den aktualiserar klassiska kärnskrifter från Luther och reformationen vilka utan tvekan har mycket att tillföra dagens reflektion. Särskilt värdefullt är att Alfsvåg relaterar frågorna till stora teman som Guds- och människouppfattning. Frågan om uppenbarelse bör alltid relateras till frågan om Guds transcendens och människans begränsning. Att Alfsvåg nämner hur en annan förståelse av människans förmåga inträder med t.ex. Semler och Schleiermacher, ger viktiga perspektiv, vilka borde ha stor relevans i dagens debatt. 

Fotnoter

[1] Examen concilii tridentini, De sacra scriptura, sessio II. Jfr Examination of the Council of Trent, vol. 1, transl. F. Kramer, s. 49.

[2]  Se t.ex. De duabus naturis in Christo, Epistola dedicatoria, där det sägs att man måste hålla sig inom uppenbarelsens gränser och att inget får läras som saknar uttryckliga vittnesbörd i Skriften. Jfr T. Johansson, Reformationens huvudfrågor och arvet från Augustinus. En studie i Martin Chemnitz Augustinusreception, Göteborg 1999, s. 40.

[3]  De duabus naturis in Christo, Epistola dedicatoria, Jfr T. Johansson, Reformationens huvudfrågor och arvet från Augustinus, Göteborg 1999, s. 41.

[4]  WA 18, 606. Översättning efter Bengt Hägglund i ”Om ’Skriftens klarhet’ – reformationens bortglömda grundprincip”, i Svensk teologisk kvartalskrift 65 (1989), s. 162-168, här s. 165.

[5]  Ibid.

[6]  Harmonia evangelicae… vol. 1, s. 614. Jfr T. Johansson, Reformationens huvudfrågor och arvet från Augustinus, s. 56.

Torbjörn Johansson

Rektor, Församlingsfakulteten i Göteborg