20 juli - en dödsdömds tankar

Den europeiska högsommaren innebär mer än semestrar, hetta och skyfall. Den innehåller också firandet av en av de minnesdagar som inleder det nya Europas historia. Det är 20 juli, dagen för attentatet mot Hitler 1944. Det var mycket mer än ett tyrannmord man ville åstadkomma. Det var den förändring av Tyskland, som blev verklighet efter Förbundsrepublikens grundande 1948.

Attentatet misslyckades. 5000 människor greps, inte bara attentatsmännen utan också deras hustrur, barn och släktingar. Många avrättades. Bland de avrättade fanns Karl Goerdeler, tidigare överborgmästare i Leipzig. Efter misshandel och tortyr avrättades han slutligen 2 februar i 1945, endast tre månader före krigsslutet. Döden kom som en befriare för honom. I fängelset skrev han i september 1944 en sammanfattning av sin vision för det nya Tyskland. Han gav sina anteckningar titeln En dödsdömds tankar.

Han börjar orden: ”Jag måste nu beskriva de förhållanden för Europa, som jag ser som mitt mål, och som i sig innesluter vårt fosterland. Eftersom jag inte vet om jag kommer att få nog med tid, vill jag först beskriva, vilka inre förhållanden Tyskland behöver för att tillfriskna och leva vidare.”

Goerdelers första punkt gäller rättssamhällets återupprättande. Domstolarna får endast döma efter gällande lag, inte efter världsåskådning. Vad Goerdeler avser motsvarar rätt väl vad vi idag kallar politisk korrekthet. Domstolarna måste vara oavhängiga i förhållande till den politiska makten. För att undvika godtycke måste varje dom prövas i två instanser. Själv hade han blivit dömd av Roland Freislers ”folkdomstol”, där det inte ens fanns en lagbok. Man dömde efter ”folkets rättskänsla”.

Till rättens upprättande hör också de medborgerliga rättigheterna: Åsiktsfrihet, samvetsfrihet, religionsfrihet, undervisningsfrihet. Detta är friheter, som skall skyddas i grundlagen. En begränsning av friheterna kan endast ske genom lagliga bestämmelser, alltså inte godtyckligt. Redan på denna punkt blir det känsligt för det nuvarande svenska samhället. När en tjänsteman på Migrationsverket förflyttas från sin tjänst p.g.a. sitt engagemang för staten Israel, då kränks åsiktsfriheten.

När det gäller pressfriheten önskar Goerdeler begränsningar. Bakgrunden är den nazistiska pressens totala lögnaktighet och skambeläggande av all opposition. Därför vill Goerdeler att lögn i tryckfrihetens namn skall vara straffbar, också när den inte är till uppenbar skada och men. Därför skall staten inrätta hedersdomstolar för pressen.

För skolans del vill han i högstadiet införa näringslivskunskap. Syftet är att motverka det ekonomiska lättsinne som fick så katastrofala följder vid världskrisen 1929. Han vill också föra samman universiteten och de tekniska högskolorna för att främja gemensamt tänkande, vad vi nu kallar tvärvetenskap.

Familjen är statens och folkgemenskapens grundläggande enhet. Det är familjens – inte statens – uppgift att fostra barnen. Detta har i Sverige blivit ifrågasatt av bl.a. Socialdemokratiska kvinnoförbundet, som på denna punkt har hyst eller hyser samma åsikt som Tredje rikets ideologer. För flerbarnsfamiljer vill Goerdeler ha barnbidrag.

Statskyrkosystem kommer inte i fråga. Kyrkorna skall sköta sin egen ekonomi. Den evangeliska kyrkan får rätt att beskatta sina medlemmar, när de skilda kyrkoenheterna förenas och får en beslutordning, där lekmän ingår.

Staten byggs upp av självförvaltande enheter: provins, län och kommun. Dessa enheter övertar alla uppgifter, som inte uttalat tillkommer staten. Statens uppgifter är rättsväsen, näringslivspolitik, utrikes- och inrikespolitik, finans, principer för återuppbyggnad, undervisning och relationer till kyrka, kommunikationer och försvar. Det är viktigt att rättsväsendet är statens första uppgift.

Detta skrevs av en misshandlad, torterad och dödsdömd man i väntan på avrättningen. Mycket har förverkligats i det nya Europa, som var hans mål. Annat måste vi ännu kämpa för. Dit hör rättssamhället, de medborgerliga rättigheterna, pressens ansvar, familjens ställning och statsmaktens begränsning. Karl Goerdeler gav sitt liv för detta. Det är värt en kamp också idag.

Christian Braw