23 teser om kvinliga präster

FBB-BAKGRUNNSSTOFF:

Fra særtrykk, Pro Veritate, Uppsala 1981.

Bo Giertz:

23 teser om Sriften, kvinnan och prästämbetet

Efterföljande teser utarbetades under vintern 1958 av författaren som ett bidrag till biskopsmötets interna överläggningar. I stencil gjordes de tillgängliga för en vidare krets och blev sedan på mångas begäran tryckta. De utges härmed i en tredje upplaga.

Denna skrift kom alltså till före kyrkomötet 1958, men vad som här sägs om de betänkligheter man på bibliska grunder kan ha mot det beslut som då fattades torde alltjämt ha sin giltighet. De önskemål som uttalas i tes 23 har som bekant inte gått i uppfyllelse, vilket inte hindrar att de kan vara värda att begrundas.

1. Bibeln är Guds Ord. Det betyder, att det har behagat Gud, att genom denna skrift, sådan den genom Guds styrelse har blivit, uppenbara sig för oss. Gud har valt att på detta sätt tala till alla folk och alla tider. Bibeln skildrar icke endast frälsningshistorien. Den är själv ett redskap för den fortsatta frälsningshistorien, det som tilldrar sig mellan Kristi himmelsfärd och hans återkomst. Bibelns särställning beror icke blott på att den skildrar händelser och personligheter av enastående art. Det är något i själva bibelordet, som skiljer det från varje annat ord. Det är utsänt av Gud i världen för att utföra hans verk. Det är till sitt väsen ande och liv.

2. Därför skall Guds kyrka i varje tid gå till Skriften för att få ljus och ledning. Det är genom Ordet och Sakramenten, som Gud bygger sin kyrka. I varje ny tid och varje ny situation gäller därför lösensordet: retro ad Bibliam.

3. Endast den som ställer sig under Ordet, kan förstå Ordet rätt. Skriften skall brukas som nådemedel. Självfallet kan den också läsas som historisk urkund, men med en enbart historisk bibelsyn kommer man aldrig åt det väsentliga i Skriften. Den rätta bibelsynen är frälsningshistorisk. I Skriften möter man den levande och handlande Guden. Bibeln är Guds tilltal till oss. Detta Guds tilltal kan möta oss från Bibelns första vers till den sista.

4. Skriftens centrum är Jesus Kristus. Dess uppgift är att skapa tro på honom. När Kristus får sin rätta plats som frälsare, kommer också allt annat i Bibeln på rätt plats. Somligt framstår då som förberedelse eller förebild, somligt som "stadgar, pålagda intill dess tiden vore inne för en bättre ordning" (Hebr. 9: 10). Men allt detta bildar ett stort sammanhang. Därför skall skrift tolkas med skrift, under aktgivande på att Kristus och sanningen om rättfärdiggörelsen genom tron på honom är den nyckel, som ger oss tillgång till Skriftens innersta mening. Detta innebär emellertid icke, att Skriftens hela innehåll skulle kunna koncentreras i några få "huvudtankar", ur vilka sedan svaren på aktuella frågor logiskt kan deduceras fram.

5. Trohet mot Skriften innebär, att man verkligen frågar efter Skriftens budskap och Skriftens mening i uppriktig önskan att äga Ordet som ett ijus på sin stig. Det är missbruk av Skriften att bryta loss enskilda utsagor ur deras sammanhang eller att åberopa enstaka ord, som stämmer med ens egen uppfattning, utan att beakta hela det rika bibliska materialet. Har man å andra sidan sakligt och allsidigt prövat det bibliska vittnesbördet och funnit, att Bibeln verkligen har en bestämd mening, så skall detta ödmjukt erkännas som uttrycket för Guds goda och nådiga vilja. Detta är vad kyrkan skall förkunna, även om det icke stämmer med nu gängse åsikter eller värderingar.

6. Korreletivet mot ett lagiskt missbruk av skriften ligger i Skriften själv. När man fördjupar sig i Skriften och samvetsgrant försöker finna, vad Gud menar med sitt Ord, visar Skriften själv, vad som är bindande och förpliktande och vad som icke är det. Gränslinjen kan vi inte finna utanför Skriften, t. ex. i allmänt vedertagna föreställningar. Inte heller kan man ställa upp någon teoretisk regel, med hjälp av vilken det rent logiskt går att avgöra, vad som är för alla tider förbindande. Det måste alltid bli en fråga om Guds mening med sitt Ord. Här kan endast Ordet självt ge oss vägledning.

7. Det finns sådant i Skriften, som enligt Skriftens eget vittnesbörd icke är avsett att vara förpliktande för alla tider och folk. Det som Gud stadgade för Israel skulle gälla tills tiden var fullbordad och Kristus kom. Annat gäller i en viss bestämd situation och endast där. Dit hör t. ex. förbudet att äta blod-mat (Apg. 15: 29), som är den apostoliska lösningen av de stora problem, som uppstod vid mötet mellan judekristendom och hednakristendom, en lösning, som dock icke gällde i de hednakristna församlingarna, såsom man kan se exempelvis av 1Kor. 8: 8, 10: 25f, 1Tim. 4: 3f. Vi har här ett klassiskt exempel på tillämpningen av regeln om den hänsyn, som kärleken till bröderna och deras samvetsbetänkligheter ålägger varje kristen (Rom. 14: 15, 20f, 1Kor. 8: 9-13, 10: 23f). Det finns en lång rad apostoliska uppmaningar och råd, som på samma sätt givits i en viss situation men aldrig varit avsedda att tillämpas generellt. När Paulus och Petrus i en rad brevslut uppmanar mottagarna att hälsa varandra med en helig kyss, så är det uppenbart fråga om ett sätt att mona och vidarebefordra en apostolisk brevhälsning. Det ligger i sakens natur, att en sådan sed icke kan göras normerande i andra situationer. (Och dock har det både i riksdagen och från akademiskt håll gjorts gällande, att även detta måste vara bindande, om över huvud någon av Nya Testamentets anvisningar skall vara det!)

Jesu krav i bergspredikan på renhet i hjärtat, kärlek till ovänner, godhet och givmildhet, ja, fullkomlighet, är verkliga krav. Så mycket begär Guds lag. Men sådant kan inte förvandlas till civilrätt och icke heller till kyrkolag. Det kan över huvud inte uppfyllas av den som står under lagen. Endast den som lever av försoningens nåd i förlåtelsens rike kan i Kristus ta dessa krav på sig och uppfylla dem i den av Gud givna rätta stunden. Varje kristen vet, att han åter och åter får bekänna, att han illa lyckats med att uppfylla allt detta. Men han vet också, att dessa hans misslyckanden inte på något sätt berättigar honom att dra ett streck över något enda av Herrens bud.

8. Det faktum, att det finns mycket i Guds Ord, som gäller endast i en viss given situation, och mycket, inför vilket vi kommer till korta, ger oss ingen rätt att ändra Guds bud. Vi måste på varje punkt lyssna till Ordet i ödmjukhet och lydnad, försöka förstå det rätt och fråga oss, vad Gud här menar. Vi måste vara på vår vakt, när människor hopar exempel på sådant i Guds ord, som icke kan göras till kyrkolag, och därav vill dra den slutsatsen, att kyrkan äger frihet att gestal.a sitt liv och sina ordningar på ett sätt, som strider mot Guds Ord.

9. Det går inte att generellt dra en gräns mellan "frälsningsfrågor" och "ordningsfrågor" i Bibeln och säga, att bara frälsningsfrågorna är besvarade på ett för alla tider förbindande sätt. Visserligen ligger det något riktigt i denna distinktion. Kristus har icke givit sin kyrka någon ny lag, lik den levitiska, och Nya Testamentet är icke avsett att brukas som kyrkolag. Men det går inte att dela upp Skriftens innehåll i ordningsfrågor och frälsningsfrågor. Bibeln själv gör icke någon sådan skillnad. T. o. m. den mosaiska ceremoniallagen har betydelse som uppenbarare av frälsningen. Den är "en sinnebild, som avser den nuvarande tiden" och "innehåller en skugga av det tillkommande goda" (Hebr. 9: 9, 10: 1). I vissa fall är en viss yttre ordning nödvändig (såsom i fråga om sakramenten), där-. för att den är oupplösligt förbunden med Guds frälsningshandlande. De apostoliska förmaningarna är ofta av den art, att de uppenbarligen gäller allt kristet liv i alla tider.

10. När det gäller att fastställa innehållet i en biblisk utsaga och finna, vad den betyder i dag, måste man därför i varje särskilt fall pröva saken utifrån Bibeln själv. Det gäller att första Guds avsikt med detta ord. Utifrån en sådan bedömningsgrund kan man våga säga, att exempelvis 1Tim. 5: 9f (om församlingsänkor) icke är någon för alltid förpliktande kyrkolag. Detta följer först och främst av Nya Testamentets lära om den evangeliska friheten (Gal. 4: 9 f, 5: if, Kol. 2: 16-23 etc.). Vidare framgår det av att sådana anvisningar i sina detaljer (t. ex. att en församlingsänka ska vara minst 60 år) icke har något nödvändigt inre sammanhang med den kristna tron.

Ä andra sidan är det lika klart, att exempelvis äktenskapet under alla förhållanden skall vara oupplösligt, och denna grundsyn måste (med respekt för de nödlägen och undantagsfall, som Skriften själv antyder) på ett eller annat sätt ta sig uttryck också i kyrkans yttre handlande och hennes ordningar. Kyrkan har icke frihet att upplösa, vad Gud har sammanfogat. Månggifte eller en generellt accepterad rätt till skilsmässa skulle råka i ohjälplig motsättning till den syn på äktenskapet, som utvecklas exempelvis i Ef. 5. Här föreligger alltså en "ordningsfråga" som är oupplösligt förknippad med tron på Kristus och livet i honom. Det är icke svårt att finna ytterligare exempel på att den kristna tron får nödvändiga konsekvenser också för kyrkoordningen. Den kristna kyrkan kan exempelvis inte göra medlemskapet beroende av kön eller ras. Kyrkan måste uppställa vissa regler för erhållande av dop eller tillträde till nattvarden. Det skall finnas ett kyrkligt ämbete, och den som innehar det, har rätt till lön o. s. v. Sådana ordningar är grundade i Guds vilja, sådan den uppenbaras för oss i Ordet.

Man kan icke a priori förneka, att frågan om kvinnliga präster skulle kunna höra till denna kategori. Saken måste i varje fall undersökas.

11. Frågan om kvinnan och prästämbetet måste besvaras utifrån en samvetsgrann prövning av hela det bibliska materialet. Först efter en sådan prövning kan man avgöra, om frågan har ett organiskt sammanhang med väsentliga punkter i den kristna tron. Frågan kan alltså icke besvaras utifrån en på förhand uppställd tes, t. ex. om kristendomens gränsöverskridande tendens. En sådan tes måste nämligen vara oriktig (eller i detta fall ha fått en oriktig tillämpning), om den visar sig strida emot vad Skriften på denna särskilda punkt säger och menar.

Det är ett ganska omfattande material som här måste beaktas, alltifrån skapelseberättelsens syn på man och kvinna till Jesu förhållande till kvinnan och till ämbetet och apostlarnas utläggning och tillämpning av evangeliet, när det gäller man och kvinna, ämbete och andegåvor, likhet och olikhet o.s.v. Jag kan här endast ge några antydningar om vad detta bibliska material enligt min övertygelse har att säga oss. Den första uppgiften blir då att försöka precisera, vad de oftast citerade ställena hos Paulus faktiskt betyder, sedda mot bakgrunden av det övriga bibliska materialet.

12. Paulus lär under åberopande av Herrens bud och sin apostoliska auktoritet, att en kvinna icke är kallad att inneha något läroämbete i försan4ingen. Herrens bud åberopas som bekant i 1Kor. 14. Den auktoritet, Paulus äger som apostel, ligger bakom formuleringen av 1Tim. 2: 12.

Båda dessa ställen handlar om gudstjänsten. När 1Tim. 2: 12 använder ordet didaskein, så har det pregnant betydelse (vara lärare för församlingen och på Guds uppdrag förkunna hans Ord). Jämför den apostoliska missionsbefallningen, Matt. 28: 20, och en rad andra belysande ställen, bl. a. de mycket klargörande sammanställningarna: att "lära och förkunna evangelii ord från Herren" (Apg. 15: 35) eller att (på apostoliskt uppdrag och med motsvarande auktoritet) "bjuda och lära" (1Tim. 4: 11) eller "lära och förmana" (1Tim. 6: 2). Ordet "lärare" har i Nya Testamentet motsvarande betydelse: Guds Ords lärare. Det används redan om Jesus som översättning av Rabbi. Som beteckning på Ordets tjänare i församlingen står det bl. a. i Apg. 13: 1, 1Kor. 12: 28, Ef. 4: 11. På sistnämnda ställe sammanställs "herdar och lärare" som beteckning för ett och samma uppdrag. Det är alltså med full rätt, som kyrkobibeln återger didaskein i 1Tim. 2: 12 med "att uppträda såsom lärare". Däremot är det att uppenbart misstyda eller missbruka detta ställe, om man därav drar konsekvensen, att en kvinna icke skulle få vara lärarinna i söndagsskolan, ungdomssekreterare eller något annat, som uppenbarligen icke motsvarar det uppdrag i församlingen, som Nya Testamentet avser med didaskalos eller didaskein. Det klassiska exemplet på att kvinnor i urförsamlingen i andra sammanhang än den gemensamma gudstjänsten undervisade i Guds Ord är Priscilla (Apg. 18: 26), som hade hört Apollos och funnit att han endast kände till Johannes' dop och därför jämte Akvila "tog honom till sig och undervisade (exethento) honom grundligare om Guds väg".

Även 1Kor. 14: 34f avser ett sådant förbud att vid den gemensamma gudstjänsten tala Guds Ord. Varje annan tolkning förefaller mig ytterligt konstlad och osannolik. Hela kapitlet handlar om medverkan vid gudstjänsten. Alla de avgörande orden i sammanhanget ("tiga", "tala", "församling") har Paulus använt omedelbart förut i samma kapitel (vers 27-30) och det är alldeles uppenbart, att det där gäller rätten att träda upp och tala på Guds vägnar vid församlingsgudstjänster. Att ordet lalein i vers 34 skulle ha en annan betydelse och endast syfta på störande prat, är redan av den orsaken ytterst osannolikt. Därtill kommer att ordet hos Paulus med förkärlek används om religiöst tal och predikan (jämför t. ex. 2Kor. 2: 17, Fil. 1: 14, Tit. 2: 15, Ef. 5: 19). Har ordet en annan betydelse - jag har sett 3 sådana ställen anföras i en specialundersökning av Else Kähler - markeras det genom objektet eller adverbet: tala som en dåre, tala som ett barn, tala vad som är otillbörligt. I förbigående vill jag här påpeka, att vers 35 väl närmast borde översättas: Är det så, att de vill ha upplysning om något, så får de hemma fråga sina män. Grekiskan har här ett dé, som visar att Paulus tar upp en ny tanke, väl ett förmodat inkast och en motfråga från dem, som ville göra gällande, att förbudet att tala var allt för kategoriskt.

13. Allt detta framställs i Nya Testamentet icke som en ordnings fråga utan som en nödvändig följd av lagens bud och Kristi vilja, grundad i den ordning, som Gud nedlagt redan i skapelsen och som förverkligas i Kristus. Det är påfallande vilken omsorg Paulus ägnar åt att motivera sin ståndpunkt. Det är lika påfallande, att han här inte som på flera andra ställen hänvisar endast till gällande sed och utvärtes anständighet utan verkligen försöker ge en teologisk motivering utifrån det Guds Ord, som för urförsamlingen var obestridd auktoritet. Efter att ha åberopat Gamla Testamentet ("lagen" i 1Kor. 14: 34, skapelsepch syndafallsberättelsen i 1Tim. 2: 13 f), hänvisar Paulus till den högsta auktoritet, utförsamlingen kände, nämligen Herrens eget bud. Och härtill kommer ytterligare Andens vittnesbörd. Paulus vågar säga, att om någon menar sig vara en pneumatiker, genom vilken den Helige Ande talar, så måste han också inse, att detta verkligen är Herrens bud. Här anförs alltså alla urkristendomens högsta auktoriteter: Skriften, Jesu ord och Andens vittnesbörd.

Under sådana förhållanden är det icke gärna möjligt att betrakta detta som en "ren ordningsfråga" utan inre sammanhang med den kristna uppenbarelsen. Även om man (som Wendland) säger, att "Herrens bud" bara gäller principen, att det skall råda ordning i gudstjänsten, så kommer man inte ifrån det faktum, att det - enligt Pauli övertygelse - hör med till denna ordning, att en kvinna icke skall predika i församlingen.

14. Denna ordning står i inre organiskt sammanhang med Nya Testamentets karakteristiska syn på församlingen: Dess lemmar är å ena sidan förenade till ett i Kristus, å andra sidan inbördes olika, utrustade med olika gåvor och tilldelade olika uppgifter.

Kyrkan är Kristi kropp, i vilken vi blir inlemmade genom dopet. I detta avseende råder oss emellan en oupplöslig enhet (1Kor. 12: 20). Alla är lika mycket värda och skall vara föremål för samma omsorg (1Kor. 12: 22 f).

Ett av de klassiska ställena om denna enhet är Gal. 3: 28. Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus. Av detta ställe dras ofta den slutsatsen, att det måste råda en fullständig likhet mellan alla kyrkans medlemmar. Dessa ord antas då markera en annan och mera äkta nytestamentlig grundinställning än exempelvis 1 Kor. 14: 34. Detta är emellertid att rycka loss orden ur deras sammanhang och ge dem en annan innebörd, än de faktiskt har. I Gal. 3: 28 talas det nämligen om enheten i Kristus (Alla ären I ett). Denna enhet, som är grundad i dopet (vers 27), realiseras i gemenskapen med Kristus, där vi trots de största yttre olikheter utgör en oupplöslig enhet.

Nya Testamentet lägger alltså här som annars tonvikten både på enheten och olikheten. 1 1 Kor. 12 återkommer alldeles samma tanke som i Gal. 3: 28. "I en och samma Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro trälar eller fria. Och alla hava vi fått en och samme Ande utgjuten över oss." Här visar det sig också, hur oupplösligt denna tanke hänger samman med den faktiska olikheten i utrustning och funktioner. Gåvorna och uppgifterna är olika, men de är givna så att de i sitt samspel blir till nytta. Anden tilldelar var och en någon särskild gåva. Trots detta är vi ett. Här infogar Paulus de nyss citerade orden, och fortsätter sedan omedelbart: "Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många." Därefter utvecklar han sitt tema: vi är uppenbart olika, vi har helt olika funktioner, och dock utgör vi en och samma kropp. Till slut drar han konsekvenserna härav också för kyrkans ämbeten: "Gud har i församlingen satt först och främst några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare. Icke äro väl alla apostlar? Icke äro väl alla profeter? Icke äro väl alla lärare?"

Det innebär alltså en misstolkning av Gal. 3: 28, när det åberopas som bevis för att enheten mellan man och kvinna i Kristus måste medföra en självklar rätt för båda till kyrkans ämbeten. Här har ett sekulariserat egalitétänkande trängt undan det bibliska betraktelsesättet.

Nu hör ju ovedersägligen Kristi-kropp-teologien till de mest centrala tankarna i Nya Testamentet. Vi befinner oss här vid själva hjärtpunkten av den kristna synen på frälsningen och livet med Kristus. Frågan om kvinnliga präster står alltså i ett inre organiskt samband med centrala kristna trostankar. Att man i urkristendomen genomfört och accepterat en sådan ordning, beror på att man haft en bestämd syn på de kristnas olikhet och enhet. Olikheten i funktioner har icke upplevts som kränkande eller nedvärderande för någon.

15. Olikheten mellan man och kvinna är en Guds gåva, och det är enligt Guds vilja som man och kvinna har olika funktioner både i hemmet och i kyrkan.

"Till man och kvinna skapade han dem." Olikheten är med från begynnelsen. Den upphävs icke i Kristus. Pareneserna i Nya Testamentet vänder sig med särskilda förmaningar till man och kvinna, avpassade efter vars och ens gåvor och uppgifter (Ef. 5, Kol. 3, 1Petr. 3).

Man och kvinna är skapade för varandra, till ömsesidig tjänst. Först i samspelet av deras krafter realiseras Guds mening med människan (1Kor. 11: 11-12). Detta samspel kommer till uttryck i äktenskapet och hemmet (se de nyssnämnda pareneserna) men också i församlingen.

16. I denna olikhet ligger ingen nedvärdering av kvinnan. Att saken kommit att uppfattas så, beror på att man missförstått de ofta återkommande uppmaningarna till kvinnorna att under-ordna sig (1Kor. 14: 34, Ef. 5: 22, Kol. 3: 18, 1Petr. 3: 1). Tolkar man dessa ställen juridiskt och patriarkaliskt, får de en annan innebörd än i Bibeln.

För att förstå budet att underordna sig, måste man först lägga märke till, att det här är fråga om ett kristet grundbud, som gäller alla (Ef. 5: 21: Underordnen eder varandra i Kristi fruktan). Att underordna sig (hypotassesthai) har i Nya Testamentet, som bl. a. Rengstorf, Greeven och Schlier visat, en lika specifikt kristen innebörd som t. ex. ordet agape. Nyckeln till förståelsen av ordet ligger (som Else Kähler visar i en ännu otryckt doktorsavhandling, som jag haft tillgång till i manuskript) i 1Kor. 15, där ordet ständigt återvänder i de berömda orden om Kristi världsregering (vers 25-28). Här skildras hur allt blir underordnat Sonen, tills slutligen Sonen underordnar sig under samme Fader, som underordnat allt under honom. Här framställes Guds stora plan, den ordning, som även Sonen underordnar sig. Det talas här icke alls om att underordningen påbjudes. Den är självklar, den hör med till ordningen. Gud uppställer icke denna ordning för sin egen skull utan för att gagna sina skapade varelser. I denna ordning är Kristus betrodd med den avgörande rollen. Kristus går in i denna Guds ordning icke av tvång, icke som svar på ett krav, utan av kärlek till Fadern och människorna.

Overallt där det talas om underordning i Bibeln, måste man tänka på denna Kristi underordning under Fadern. Det är en underordning som icke framtvingas med krav eller tvång, men som följer av insikten i Guds ordning. Liksom Kristi underordning icke innebar någon vanära eller någon nedvärdering, så ligger det icke heller något vanärande i att en sådan underordning under Guds plan, Guds vilja och Guds ordningar i Bibeln begärs av de kristna och får sin särskilda utformning i olika lägen: undersåtar, hustrur, tjänare, barn o.s.v. Den beror ju på att man har insett Guds ordning. Man har sett och accepterat den uppgift som man har fått av Gud. Man tjänar Gud och icke människor (Ef. 6: 5-8).

Här framträder alltså åter förankringen i centrala nytestamentliga tankar. Urkristendomens ställningstagande till frågan om kvinnan och ämbetet hänger samman inte bara med corpus Christi-tanken utan också med begreppet hypotassesthai, inordnandet i Guds ordning, som är genuint evangeliskt.

17. Budet om underordning kan inte göras till norm för samhällets lagstiftning. Eftersom det är en frivillig underordning, grundad på insikten i Guds mening och vilja, riktas förmaningen alltid till den som skall underordna sig. Det framställs i Bibeln aldrig som en rättighet för den andra parten, den under vilken man skall underordna sig. Tvärtom balanseras det här alltid av motsvarande förmaningar till kärlek, ömhet och omtanke. Budet att underordna sig gäller ju alla. Var och en skall i sin ställning gå in i Guds ordning och blir då en tjänare åt sin nästa. t3verheten skall vara Guds tjänare, undersåtarna till fromma (Rom. 13: 4). Männen skall älska sina hustrur "såsom Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne" (Ef. 5: 25), ett krav, som ju i själva verket går ännu längre och är svårare att uppfylla, än det som ställes på hustrurna.

Det förhållande mellan man och kvinna, som skildras exempelvis i Ef. 5, gäller inom äktenskapet, och kan endast realiseras mellan två människor som blivit "ett kött' (jmf. Ef. 5: 28: då dessa ju äro deras egna kroppar). Ett sådant inbördes förhållande av kärlek och tjänst kan icke överföras på relationerna mellan män och kvinnor i samhällslivet, förvärvsarbetet o.s.v. Detta är återigen en orsak till att budet om underordning icke kan göras till norm för de sociala förhållandena. Det är alltså icke en inkonsekvens utan det följer av en rätt förståelse av Skriften, när vi hävdar, att sådant endast gäller, där Skriften säger att det skall gälla, nämligen inom äktenskapet och i församlingen.

Det är nämligen uppenbart att det finns en parallell mellan församlingen och äktenskapet och mellan kvinnans uppgift i hemmet och hennes uppgifter i församlingen. Denna parallell behärskar hela framställningen av äktenskapet i Ef. 5 och den markeras också i 1Tim. 2: 12.

18. Kyrkans eget ämbete måste däremot utformas på ett sätt, som betingas av Kristendomens eget betraktelsesätt." Det kyrkliga ämbetet får icke på så sätt anpassas efter de inom det borgerliga samhället normerande synpunkterna, att det för kyrkan konstituerande därigenom mer eller mindre utplånas" (A. Nygren). Kyrkan har rätt att vänta, att dess egna medlemmar respekterar en ordning, som är grundad i evangeliets eget sätt att se på människans bestämmelse. Den underordning, som utan tro på Kristus framstår såsom en orimlighet, blir här naturlig. Kyrkan begår intet övergrepp, när den väntar att var och en som vill vara Kristi tjänare skall vara beredd att foga sig i denna ordning. Kyrkan har alltså icke någon orsak att upphäva ordningen. Men naturligtvis uppstår här ett problem, eftersom respekten för en sådan ordning kräver tro på Guds mening och accepterandet av en livsväg, där man uppger självhävdelsen och följer Kristus på självutgivandets väg. Det är fullt begripligt, att staten uppfattar lagstiftningen på denna punkt som oförenlig med de principer, som staten annars omfattar. Men kyrkan måste hävda, att man "för bedömande av prästämbetets utgestaltning har att utgå från den på evangeliet grundade kyrkans innersta väsen" (A. Nygren).

19. Det är Kristi eget handlande och hans givna anvisningar, som har varit avgörande för kyrkan i denna sak. Kristi förhållande till kvinnorna i hans omgivning präglas å ena sidan av en suverän frihet gentemot människostadgar och konvenansregler. Han bryter med varje degradering av kvinnan. Hela hans handlingssätt proklamerar människors likavärde. Däremot förekommer en olikhet i funktionerna. Bland hans trognaste lärjungar finns en rad kvinnor. De följde honom också på hans vandringar. Men han ger dem icke något uppdrag eller någon plats bland kyrkans ämbetsbärare. Han kallar endast män till apostlar och anförtror endast åt dem missionsuppdraget, Ordets förkunnelse, dopet, nattvarden och nyckelmakten.

Apostlaämbetet är icke så unikt och begränsat till de första innehavarna, som man velat göra gällande i den moderna debatten. Ä ena sidan är det visserligen uppdraget att vara ett uppståndelsens vittne, utsänt av Kristus själv. Men å andra sidan ligger i apostlaämbetet fröet också till predikoämbetet. Åt apostlarna blev den stora missionsbefallningen given. Den gäller alla folk och sträcker sig till tidernas ände. Apostlaämbetet kräver alltså en fortsättning. Man förbiser alltför ofta, dels att Nya Testamentet självt leder de ämbeten, som har ansvaret för församlingsledning och förkunnelse, tillbaka på apostlarna och deras auktoritet, dels att Första Klemensbrevet, som på grund av sin höga ålder (före år 100) har ett enastående historiskt värde, uttryckligen säger att det är Jesus själv som givit sina apostlar noggrant besked om hur de skulle låta andra beprövade män överta sin tjänst, när de dog.

Ägde vi icke Pauli brev, skulle Jesu apostlaval och liknande fakta knappast vara entydiga. Men detsamma skulle gälla själva försoningsverket. Kristi verk blir begripligt för oss och framstår i sitt rätta ljus genom det apostoliska vittnesbördet. Nu bildar Kristi eget handlande och apostlarnas sätt att föra hans verk vidare en enhet utan motsättningar. Det är icke tilllåtet att här skapa en motsättning, som icke finns i källorna, genom att i Jesu handlande läsa in andra avsikter än dem, som apostlarna menade sig veta, att deras Herre haft.

20. Traditionen kan inte tillmätas någon avgörande betydelse. Det skall visserligen mycket starka skäl till för att ändra en 2000-årig tradition. Men det kan dock ske, om den är enbart en tradition. Av traditiones humanae är kyrkan icke bunden (Augustana 7 och 15).

En annan sak är det, att traditionen här bekräftar, att vi tolkat Skriften rätt. Ingen kan ha haft bättre förutsättningar att språkligt och sakligt förstå Nya Testamentet än apostlarnas samtida och deras närmaste efterföljare. Då man ända sedan deras dagar finner en enhetlig tradition, grundad på Skriften, så är det ett mycket starkt indicium på att en avvikande skrif ttolkning icke kan vara riktig.

21. Om troheten mot Skriften å ena sidan kräver ett nej till kvinnliga präster, så kräver den å andra sidan ett ja till en kvinnlig insats inom kyrkan, som går utöver vad hittillsvarande praxis har möjliggjort.

Nya Testamentet ger oss en långt rikare bild än dagens svenska kyrkoliv av de olika gåvor, "i vilka Anden uppenbarar sig" och som "givas åt var och en så, att de kunna bliva till nytta" (1Kor. 12: 7). Bland dem som sålunda med sina gåvor tjänade församlingen nämns också en rad kvinnor.

Först och främst har vi profetians gåva. Att en kvinna kunde prof etera nämns som något självklart (1Kor. 11:5, Apg. 21: 9). Att profetera är att tala inspirerat, genom en direkt ingivelse fran Gud. Profeten hämtar alltså inte sitt budskap ur Ordet utan far det genom en uppenbarelse. Profetian är icke längre en normal företeelse i vårt kyrkoliv. Måhända beror det på att vi nu i stället äger Nya Testamentet, och kanske ligger det en antydan om denna utveckling redan i 1Kor. 13: 8. Men vi måste räkna med att profetian kan förekomma, när och var det behagar Gud. Det kan ligga något av profetians gåva också i det kristna vittnesbördet i vardagen. När goda, modiga kvinnor träder upp och säger ett klart, kristet ord, som situationen kräver, det må vara i hemmet, i sällskapslivet, i syföreningen, på arbetsplatsen eller någon annanstans, så kan det ligga i linje med det, som Bibeln kallar profetia. Detsamma kan gälla, när en kvinna håller föredrag om någon sak, som Gud lagt på hennes hjärta, t. ex. missionen. Jag åtar mig inte att i detalj dra upp gränsen mellan sådan profetia och den kristna förkunnelsen. Jag tror inte någon människa kan göra det. Men Bibeln säger oss, att det går en gräns där, och att den gränsen inte kan flyttas så, att herde- och läroämbetet kommer att höra med till de uppgifter, som Kristus bestämt åt sina kvinnliga lärjungar. Man måste här också komma ihåg, att profetian icke är ett ämbete i den meningen, att den kan överlämnas som ett uppdrag av församlingen och innehas som en varaktig tjänst.

Men det synes också ha funnits sådana mera varaktiga tjänster. Det förekommer i varje fall antydningar om kvinnor som "kämpat i evangeliets tjänst" och varit apostelns "medarbetare" (Fil. 4: 3), och som "arbeta i Herren" (Rom. 16: 12). Om Febe heter att hon "är församlingens diakanos i Kenkrea" och "varit ett stöd för många", jämväl för aposteln själv (Rom. 16: 1 f).

Dessa antydningar visar i varje fall, att det fanns utrymme för en säkert ganska mångskiftande kvinnlig insats i urförsamlingen.

22. När det gäller att i våra dagar bereda väg för en vidgad kvinnlig insats i församlingen, måste det ske i differentieringens och icke i likriktningens tecken. Väsentligt för den nytestamentliga grundsynen är de många olika funktionerna, betingade av de olika gåvorna. Ar prästämbetet - såsom predikans och församlingsledningens ämbete - icke avsett och icke lämpat för kvinnan, gäller det att skapa former för andra tjänster, som låter kvinnans särskilda gåvor komma till sin fulla rätt. Sådana tjänster bör å ena sidan tillgodose rättvisekravet och ge kvinnliga församlingsarbetare en tryggad ställning med skälig lön, och å andra sidan motsvara den nytestamentliga grundsynen med dess tro på välsignelsen av de olika lemmarnas samverkan. Den finska kyrkan torde här ha hunnit längst bland de nordiska kyrkorna. Biskopsmötets förslag till en ny lekmannatjänst utgör väl i vårt land det hittills bäst genomtänkta och utformade förslaget i samma riktning.

23. När det inom kyrkan uppstår allvarlig oenighet om det rätta sättet att handla, bjuder oss Skriften att framför allt bevara två saker oförkränkta. Det ena är kyrkans enhet. Det andra är det kärleks fulla hänsynstagandet till alla allvarliga samvetsbetänkligheter.

a) Enheten. Det torde räcka med att hänvisa till Jesu överste-prästerliga förbön (Joh. 17: 21 f) och till Pauli lidelsefulla ingripande mot partimakarna i Korint (1 Kor. 1: 10f). Att riskera en söndring är alltid en ytterligt allvarlig sak. Det kan bli nödvändigt, när det gäller evangeliets renhet. När det gäller en ordnings- och lämplighetsfråga, är det oförsvarligt.

b) Hänsynen till andras samvete. När en sak vållar andra kristna verkliga bekymmer, så att de icke med oförkränkt samvete kan vara med om den eller därigenom förs in i tvivel eller frestelser, som kan bli dem övermäktiga, så manar oss Nya Testamentet att hellre avstå från denna sak än att hävda den, även om den i och för sig skulle vara riktig.

Urkristendomen hade att ta ställning till en rad sådana problem. Kunde man äta blodmat, offerkött eller annat, som för somliga framstod som oupplösligt förbundet med heden-dom och avgudadyrkan? Kunde man dricka vin? Osv.

Svaret kan gå i två motsatta riktningar. Gäller det frälsningsgrunden och skulle konsekvensen bli, att lagen återinföres som frälsningsväg, så säger Nya Testamentet ett obevekligt nej. "Icke ens ett ögonblick gåvo vi vika för dem genom en sådan underkastelse; ty vi ville, att evangelii sanning skulle bliva bevarad hos eder" (Gal. 2: 4). Gäller det åter frågor om livsföringen, där tron på Kristus och viljan att hålla sig helt till honom har lett människor till olika slutsatser, så bjuder Nya Testamentet lika oförbehållsamt, att man ska ta all möjlig hänsyn till brödernas samveten. "Därför, om maten kan bliva min broder till fall, så vill jag sannerligen för alltid avstå från att äta kött, på det att jag icke må bliva min broder till fall" (1Kor. 8: 13). Jmf. här hela Rom. 14 och 1Kor. 10: 32-33.

Båda dessa synpunkter - enheten och hänsynen - skulle väl just nu behöva bli vägledande för vår kyrka. Kanhända borde kyrkans ledare, oberoende av alla meningsskiljaktigheter, här kunna komma fram till full enighet och till ett handlingsprogram, grundat på lärdomarna från urförsamlingens svåraste brytningstider. Det skulle väl i så fall bli ett budskap om den kyrkans enhet och den inbördes hänsyn och kärlek, som måste gå före allt annat. Bedömer jag de praktiska konsekvenserna rätt, så måste det bli att kyrkan - med fördjupad biblisk motivering - kräver att det inte forceras fram ett beslut i denna fråga. Det framlagda förslaget bör därför nu avvisas, vilket icke behöver innebära, att vi alla skulle önska att ett sådant avvisande blir definitivt. Samtidigt bör något göras för att skapa de möjligheter till kvinnlig arbetsinsats i kyrkan, som kyrkomötet tidigare begärt, och göra detta i en sådan form, att den kan accepteras av alla kvinnor, även av de många, som icke kan tänka sig ett kvinnligt prästämbete.