400 år siden Johann Arndts død

Det inre livets vägledare

Det är i år 400 år sedan Johann Arndt gick ur tiden. Han har med rätta kallats pietismens farfar, och därmed är också sagt att hans själavård finns med överallt, där man senare talats om väckelse.

Johann Arndt föddes 1555 i Edderiz, nära Ballenstedt i Anhalt. Hans far var präst. Detta var den svåra tid, när reformationen gick in i sin andra generation. Det stora andliga ledarna gick ur tiden, en efter en, och det kom nya frågeställningar, som man inte hade lösningar på. Han var studiebegåvad, och som många andra studenter på den tiden, vandrade han från det ena universitetet till det andra. Det var inte teologin som var hans intresse, det var medicinen. När det är sagt, måste man komma ihåg att teologin alltid var det främsta ämnet vid den tidens universitet. Johann Arndt blev också en kunnig teolog med en oerhörd, aktiv bibelkunskap. Om det vittnar de många bibelcitaten i hans skrifter. Han var därtill en framstående kännare av Augustinus, som för den tidens teologer – både katoliker och evangeliska – var den främsta teologiska auktoriteten.

1581 kom Arndt tillbaka till Ballenstedt som präst. Då var emellertid en ny utveckling på gång i det lilla furstendömet. Det hör samman med att den reformerta grenen av den evangeliska kristenheten vid denna tid utvecklade en stark intellektuell hållning, som tilltalade de högre stånden och hovkretsarna. I Anhalt gled furstehuset allt längre åt detta håll, och det innebar också att de krävde att kyrkan skulle förändras. Bilder skulle bort ur kyrkan, och vid dopet skulle en särskild bön uteslutas. Den uttryckte nämligen att synden är något som alla människor har med sig från början och inte bara något som vi gör. Till en början sade alla prästerna att de inte ville ändra på något, men en efter en ändrade de sig, och till sist var bara Arndt kvar. Då blev han landsförvisad. Han fick en ny tjänst i Quedlinburg 1590, och under den tiden hemsöktes landet och staden gång på gång av pesten. Nu kom de medicinska kunskaperna väl till pass. Upplevelsen av pesten ger också bakgrunden till Arndts allvar, för han är en allvarlig själasörjare, och pietismen blev också allvarlig. Det draget förstå vi bättre, när vi 11 maj firar 400-årsminnet av hans bortgång under en pandemi, vars slut vi ännu inte kan ana.

Arndts trogna själasörjargärning väckte dock mer missnöje än tacksamhet och 1599 fick han en ny tjänst vid S:t Martinskyrkan i Braunschweig. Detta är en av de viktigaste platserna i den evangeliska kristenheten. Här kom nämligen Johann Arndts viktigaste verk till, boken Fyra böcker om en sann kristendom (1609). Braunschweig var en stor och rik handelsstad, men den var tillika residensstad för hertigen. Detta gav upphov till ständiga strider. Det gick så långt att hertigen lät belägra staden. Men det fanns också andra problem. Reformationen hade förkunnat syndernas förlåtelse av nåd allena, men den förkunnelsen hade också bidragit till en förslappning av hela samhällsmoralen. Om allt kunde förlåtas av nåd, var det inte så noga – så tänkte många. Arndts ställdes inför en fråga, som reformatorerna inte hade bearbetat fullt ut: Var finns kraften till livets förnyelse? I sitt sökande efter den själavård som kunde leda till livets förnyelse, kom Arndt att lyfta fram en rad viktiga medeltida förkunnare. En av dessa förkunnare var Thomas à Kempis med boken Om Kristi efterföljelse. En annan var en kvinna, Angela av Foligno. Den tredje och viktigaste var Johannes Tauler (1300–1361).

Arndt förstod att man inte bara kunde ge ut gamla böcker på nytt, utan han bearbetade vad han fann i dem till sitt stora verk Den sanna kristendomen. Den är på samma gång rätt lära och heligt liv. Båda hör till. Och vägen dit är en utveckling, en mognad, från den grundläggande kunskapen om Gud, genom Kristi efterföljelse, fram till mötet med Jesus i själen och sedan – vägen ut i hela skapelsens rikedom.

Det är denna bok, som blivit en av de mest spridda någonsin i Norden. Den bidragit till att lägga grunden för allt som sedan fått namnet väckelse.

Christian Braw