Anden och Ordet - inledande föredrag

"Anden och Ordet" är det samlande ämnet för vårt symposium. Mina reflexioner inför ämnet blev omedelbart två. Först, hur brännande aktuellt det är, och med vilken bredd det omedelbart blottar avfallet inom våra kyrkor av idag; (1) inom deras teologi, där avståndstagandet från Bibeln som den enda bäraren av Andens verk ofta redan sedan sekler tillbaka satts i system; (2) inom deras förkunnelse, där samma tendens blivit särskilt uppenbar under de senaste decennierna; och (3) inom den moderna ekumeniken.

Den andra reflexionen var, hur skarpt vår lutherdom från början tagit avstånd från dylika tendenser. Det klassiska uttrycket för det möter vi i Schmalkaldiska artiklarna (AS III 8: 9f / år 1538, där Luther skriver: "Svärmeriet [der Enthusiasmus] vidlåder Adam och hans barn från världens begynnelse till dess slut, enär det inplanterats och inympats som ett gift i dem av den gamle draken. Det är ursprunget och drivkraften till allt kätteri... Därför bör vi ovillkorligen hålla fast vid, att Gud vill handla med oss människor blott genom sitt yttre ord och sakrament. Men allt som utan detta ord och sakrament prisas som ande är av djävulen [egentligen: "... ist der Teufel"; därför heter det i vår gamla svenska Concordia Pia: "... är djefvulen sjelf"]" (Svenska kyrkans bekännelseskrifter / SKB 1957 / 334 ). - Att uppställa trosartiklar "tillkommer Gud allena", skriver Luther i ett tidigare sammanhang av samma artiklar. "På den punkten kan vi inte göra någon som helst eftergift" (SKB 316f).

Kristlig andlighet är alltså enligt luthersk syn radikalt exklusiv. Varje trosyttring, som inte flyter fram ur Skriften är svärmeri, den må sedan utgöras av förnuftssubjektivism (rationalism) eller upplevelse- och känslosubjektivism. Rationalismen uttunnar Skriftens lära och lämnar slutligen efter sig blott en död stubbe efter ett blomstrande och fruktbringande träd. Känslo- och erfarenhetssubjektivismen åter (en rationalism också den!) dödar genom att kväva; vilda skott, "tjuvar", tar överhand; tyskarna säger träffande: "Mehr wäre weniger" (mer vore mindre). Därför måste man, vad gäller Anden och Ordet, i en rätt Guds församling noggrant minnas Jesu ord: "Var planta som min himmelske Fader inte har planterat skall uppryckas med rötterna" (Matt 15:13(-20)). -

Jag begränsar mig i mitt andragande närmast till det material Luthers predikningar över Joh 14-16 (1537-38) erbjuder; stoffet skulle annars bli för omfattande. Slutsatserna följer jag upp via hans kommentarer till det övriga Johannesevangeliet och till Ef 2:19f - om apostlarnas och profeternas grundval - , och Joh 7:16f - Jesu stora löfte om sambandet mellan Anden och Ordet: "Min lära är inte min, utan Hans som har sänt mig. Om någon vill göra Hans vilja, så skall han förstå..." Det är löftet om en befäst insikt i saken.

I johannespredikningarna angriper Luther ämnet med samma frontbildning som i AS III 8; han säger: "Djävulen har alltid funnit på både ett och annat, för att läran om Kristus inte måtte bevaras ren... Härvid hjälper honom hans skökobrud, hennes onåd, det spetsfundiga förnuftet, som... mästerligt kan sno sig för att inte bli fångat av Guds ord" (122f / LS VIII 365: 228f). Och vilken blir följden av detta djävulens och hans skökobruds verk? Jo, att Gud blir sin kristna församling blott en "titulärgud" ("ein genannter Gott" / 129 / LS VIII 371:242), "en gud efter vårt eget huvud" (23 / LS VIII 284:49). Och där Gud blir oss en titulärgud, blir också vår gudstjänst blott ett tomt skal. Vi placerar Kristus "upp i himlen, som en stork i sitt bo" (LS XX 1014:301); där må Han fortsätta sin tillvaro, men i huset - i hjärta och församling - regerar vår egen ande, gärna under Guds namns fortsatta nämnande! Nej, säger Luther: "Vi måste svinga oss utanför och över oss själva, ja, helt införlivas med Honom, såsom vi är döpta till Honom och har mottagit Hans heliga sakrament därpå. Därmed förlorar synden, det onda samvetet, djävulen och döden sin udd" (196 / LS VIII 426:368).

Luther stämplar fenomenet som sentida manikeism: människor nöjer sig inte med vad som är givet i Skriften, utan berömmer sig av sådant som de inte har från Skriften (Auf das überchristliche, über-geistliche und überkünstliche Buch des Bocks Emsers zu Leipzig / 1521 / LS XVIII 1327).

I Jesu avskedstal finns en utsaga, som i första hand verkar att stå i konträr motsats till Luthers resonemang, Hans ord i Joh 16:12, 13a: "Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte nu bära det. Men när Han kommer, som är Sanningens Ande, skall Han leda er till hela sanningen..."

Hur har Luther med dessa ord i minnet kunnat spänna bågen till att allt som står utanför bibelordet - utanför det "oss betrodda" (paradosis, depositum / 1 Tim 6:20), som vi har efter Jesus och Hans apostlar - är djävulen? Det finns ju enligt Jesus "ännu mycket att säga". Och det som Jesus ännu inte sagt, skall enligt Hans löfte Anden säga oss.

Luther medger inget fel i sitt resonemang. I Joh 16:12-13 är det inte fråga om en Andens kompletterande uppenbarelse. Andens verk gäller inte trosinnehållet, utan detta trosinnehålls inskrivning hos oss: "Jesus hade gärna velat befästa och rusta sina lärjungar för det, som efter avskedet skulle möta dem i världen... Han ser emellertid, att Han inte nu med ord kan inskriva det i deras hjärtan... Därför avbryter Han sig, och vad Han inte nu kan uträtta i ord, anbefaller Han åt Anden, som skall lära dem, vad de inte nu kan förstå eller bära" ( 565f / LS VIII 666:124 ).

Luther har tre utgångspunkter för detta sitt resonemang:

1) Den som vi insett: att Jesu död och uppståndelse var en avgörande förutsättning för lärjungarnas insikt. Vi behöver bara minnas hur starkt det hittills av Jesus redan sagda blev levande för lärjungarna strax efter Hans död och uppståndelse. Tänk på emmausvandrarna, hur Jesus med dem "begynte genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla Skrifterna var sagt om Honom", hur deras hjärtan blev brinnande i dem och hur det sedan länge föreliggande Ordet för dem fick en alldeles ny meningsfullhet (Luk 24:27,32) - inte en ny mening (en ny betydelse i sig), men en ny meningsfullhet.

2) Att Anden utför sitt verk i "erfarenhets skola" (568f / LS VIII 668:129):

- Inför Joh 14:8, Filippus' bön: "Herre, låt oss se Fadern", framhåller Luther hur lärjungarna redan hade hört Guds röst på det heliga berget: "Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag; hör Honom" (Matt 17:5), men de hade inte förstått det, ty "... till den synen kommer aldrig någonsin en partiande, en högmodig hycklare, utan endast arma, bedrövade, tröstlösa och förödmjukade hjärtan och samveten, och också de genom möda och kamp, som bereder dem stor ångest och plåga" (74 / LS VIII 326: 143). Bedrövelsen, tröstlösheten och samvetsnöden är trösklar för Andens verk och redskap i Andens verk, alldeles som lagens verk är Anden ett redskap för evangeliets ingång.

- Och när Jesus i Joh 14:20 säger: "På den dagen skall ni förstå...", betonar Luther ordet "ni": "Ni" som börjat med detta - ni lärjungar, ni som alltid varit med mig - "skall lära er det..." Alltså: ni med den redan givna uppenbarelsen! Men åter möter vi påminnelsen: härtill behövs att "församlingens Herre vet att lägga fyr under sin smältdegel"; ty "[denna sanning, denna tröst] tränger inte in, hur mycket vi än hör den, förrän anfäktelsen hemsöker oss... När döden brottas med oss eller annan nöd plågar och ängslar oss, då förstår och erfar man det, så att man kan säga: Jag är väl hemfallen åt döden, men den trösten håller mig uppe" (199 / LS VIII 428:374).

Det egentliga beviset för synen ligger emellertid i de många uttryckliga ord, där Jesus inte lämnar det innehållsliga i Guds uppenbarelse på framtiden, utan förlägger det till det redan givna.

Vi möter det t.ex. i det ord, där Jesus, i nära samband med Joh 14:20 - om "dagen" då lärjungarna skall "förstå" - i 14:26 säger: "Hjälparen, den Helige Ande... skall lära er allt och påminna er om allt vad jag sagt er." - Och märk här både ordet "påminna"; och ordet "allt"! Vi behöver stanna upp inför dem.

Först då inför ordet "påminna". - "Påminna" kan man bara om vad som redan har blivit sagt. I Joh 16, där vi trodde oss möta ett problem i och med vers 12, säger Jesus redan i vers 13, att Anden "inte skall tala av sig själv, utan vad Han hör, det skall Han tala". Han skall alltså återgå, till det som föreligger. Och en ytterligare bestyrkelse av detta har vi i verserna 14 och 15, där Jesu säger det upprepat: "... av mitt skall Han" - Anden, Hjälparen - "ta".

Ordet "allt" föranleder en betydligt längre lov, där vi först möter en NT-lig regel, och därefter leds till den NT-liga teologi, som regeln bygger på.

Regeln visar sig i en analogi. Liksom nämligen Jesus på många ställen utpekar sin undervisning som innehåll och grund för Andens verk, utpekar Han Faderns undervisning som utgångspunkt för sitt eget verk. I Joh 5:19 säger Han, att Han "inte kan göra någonting av sig själv, utan allenast vad Han ser Fadern göra"; i Joh 4:34 säger Han att Hans mat är "att göra Hans vilja, som har sänt Honom"; och i Joh 15:15b säger Han: "... Allt vad jag hört av min Fader har jag kungjort för er...". Och märk också här - alldeles som i vad Jesus sade om Andens verk - ordet "allt": "allt vad [också] jag hört" och: "allt vad [också] jag kungjort"! Det föreligger där förut, i Gud. Och det står att läsa "Moses och profeterna" (Luk 16:29)!

Analogt med vad som gällde Jesu förhållande till Fadern, och vad Jesus säger om detta Andens förhållande till Honom själv, drar Luther nu slutsatsen också om Anden: "... den Helige Ande varken kan eller skall lära någonting nytt och annat, utan blott förklara Honom [Jesus] och påminna oss om allt vad Han [Jesus] sagt" (570 / LS VIII 669:131), och: "Kristus sätter alltså ett mål och ett mått för den Helige Andes predikan: att Han inte skall predika vare sig någonting nytt eller någonting annat än Kristus och Hans ord; detta, för att vi skall ha ett visst vartecken och en säker prövosten för att utdöma de falska andarna" (582 / LS VIII 677:148).

Teologin bakom denna syn bevarades klar under kristenhetens första århundraden och fick sin fixering i de stora ekumeniska trosbekännelserna. Den återupplivades sedan under reformationstiden och levde stark ännu under ortodoxin. Så tyvärr inte länge mer därefter.

Teologin har sin utgångspunkt i att Anden är samma väsende med Fadern och Sonen. Han "utgår", "utsänds", "kommer", "hör" och "talar" - och är i allt detta alldeles som Sonen "Gud av Gud". Men Han är inte Fadern: Fadern kommer ju inte, och sändes inte. Och inte heller är Han Sonen: "Sonen har redan kommit och skall nu återvända till Fadern, och dessutom är det Honom, som den Helige Ande i sin predikan skall förklara" (583 / LS VIII 677:149).

Om de tre gudomspersonerna gäller i enlighet med deras väsensenhet någonting som visar sig i deras gärningar och som finns uttryckt i de redan anförda citaten ur Johannesevangeliet: att opera Dei ad extra sunt indivisa, att treenig Guds gärningar utåt (ad extra) - riktade på allt utanför Gud existerande - är odelade (indivisa).

Luther faller i sin syn på Anden och Ordet tillbaka på denna bibliska treenighetssyn. Han formulerar sig ibland ganska överraskande, men inte dess mindre genomtänkt. Inför Joh 16:13 - "Vad Han hör, allt det skall Han tala" - kan han t.ex. säga, att "utanför allt skapat, i Gud... upprättas en predikstol med två närvarande: den som talar och den som lyssnar", att Jesus "gör Fadern till predikant och den Helige Ande till åhörare" (583 / LS VIII 678:150). Han förklarar det närmare så: "Skriften kallar vår Herre Kristus ett 'Ord' (Joh 1:1), som Fadern talar vid sig själv och genom sig själv. Det är till sin gudomsnatur av Fadern, men faller inte ur Fadern, som människors ord, vilka... inte stannar inom dem, utan går ut från dem och sedan stannar där. Detta Ord förblir för evigt i Gud. Där finns så två från varann skilda personer: den som talar, och 'Ordet' som talas. Fadern och Sonen. Här följer emellertid därefter strax det tredje: att i Gud också finns Åhöraren både till Honom som talar [Fadern] och till det uttalade Ordet [Sonen]... men allt sker inom gudomen och förblir där, ty i Gudomens väsen sker ingen ändring och finns ingen olikhet; de tre personerna är alla lika eviga, i ett och samma odelbara gudomsmajestät, utan förändring och utan vare sig början eller slut" (583f / LS VIII 678:150f).

Denna Gudomens fullkomliga väsensenhet tillika med att varje person i Gud kan ha sin förrättning, får sitt uttryck i uppenbarelsens enhet och fullhet, och sitt nedslag i den Heliga Skrifts därav föranledda enhet, fullhet och tillräcklighet.

Det som här framträder med skärpa är, att Anden i sitt verk å ena sidan ständigt och i allt förblir den store Åhöraren, men å andra sidan - ad extra - lika ständigt och i allt är och förblir Talaren och Göraren enbart av vad Sonen talar och gör - alldeles som Sonen i allt vad Han talar och gör, talar och gör enbart vad Fadern talar och gör!

"Därför", säger Luther: "... akta dig för tankar som för dig förbi Ordet och lösrycker Kristus från Gud. Ty Han har inte befallt dig att så bara fara upp och gapa efter vad Han uträttar i himlen med sina änglar, utan Hans befallning lyder: 'Denne är min älskade Son; Honom skall ni höra. I Honom stiger jag ner till er, för att ni skall se, höra och fatta mig, på andra ställen däremot inte...' Där man nu hör den Mannens ord eller ser Hans gärning, ser och hör man med visshet Guds ord och gärning. - Då Kristus nu ytterligare ger sina apostlar befallningen att förkunna Hans ord och utföra Hans gärningar, så ser och hör man Honom, och också Fadern. Ty apostlarna varken talar eller driver något annat ord än det, som de mottagit från Kristi mun, och de visar blott på Honom" (85f / LS VIII 335: 162f). Och: "Alltså är det allt inbakat i en kaka; den, att allt utgår genom Kristus från Fadern... Också Paulus och de andra apostlarna och förkunnarna [säger]: 'Inte jag döper eller avlöser, utan Kristus och Gud själv; det är inte vi som talar, utan Kristus och Gud själv.' Osv. Därför, om du hör denna predikan, så hör du Gud själv, och tvärtom: om du föraktar denna predikan, föraktar du inte oss, utan Gud själv. Ty det är allt från Gud, som sänker sig till varje kristens och förkunnares mun och säger: 'Vill du se mig eller mitt verk, så se på Kristus; vill du höra mig, så hör detta ord.' Så anförtror Kristus detta åt apostlarna, och apostlarna lämnar det efter sig åt sina efterträdare, biskoparna och förkunnarna, och så allt framgent intill världens ände" (87 / LS VIII 336:164). Och i Kyrkopostillans pingstpredikan, om Anden: "Märk... hur Kristus binder den Helige Ande vid sin mun och föresätter Honom mål och mått, att Han inte skall gå längre än Kristi ord... Därmed visar Han att också allt framöver i kristenheten ingenting annat skall läras genom den Helige Ande än vad de, apostlarna, har hört av Kristus, men ännu inte förstått och blivit lärda genom den Helige Ande och påminda om. På så sätt går det alltjämt ur Kristi mun och sedan från mun till mun till mun, och förblir dock Kristi mun. Den Helige Ande åter är skolmästaren som lär detta och påminner om detta" (Kyrkopostillan II 28:82 / LS XI 1073:74).

Jesu ord i Joh 15:15b - "... Allt vad jag hört av min Fader har jag kungjort för er" - och i Joh 16:13 - "Vad Han hör, allt det skall Han tala" - liksom Luthers till dessa Jesu ord anknutna betoningar, dels att "i kristenheten ingenting annat skall läras genom den Helige Ande än vad apostlarna har hört av Kristus", dels om vikten att bevara "det vissa vartecknet och den säkra prövostenen för att utdöma de falska andarna", mynnar nu ut i Ef 2:19f om vårt medborgerskap med de heliga och vårt medlemskap i Guds husfolk, ett medborgerskap som blir till och bevaras endast där vi är "uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där [dvs. på och i vilken grundval] hörnstenen är Kristus".

I en rad teser skrev Luther år 1536:

Tes 1: Ingen auktoritet kan, närmast Kristi, jämföras med apostlarnas och profeternas.

Tes 2: Alla övriga Kristi efterföljare måste betraktas endast som dessas lärjungar.

Tes 3: Apostlarna hade också till sin person det säkra löftet om den Helige Ande.

Tes 7: I allt vad de lär eller föreskriver måste Kristi efterföljare följa deras syn.

Tes 11: Om Kristi efterföljare inte iakttar den apostoliska grunden... är de kättare eller Antikrist.

(LS XIX 1766ff)

Det är fråga om samma sak som i boken "Om koncilierna och kyrkan" (1539), där Luther hänvisar till den helige Bernhards exempel: "Han ville hellre dricka ur själva källan än ur bäcken, vilket alla människor vill, då de haft möjlighet att dricka ur källan. Då glömmer de bäcken, om de inte använder den för att längs den ta sig till källan. Så måste också Skriften förbli vår mästare och domare, ty när vi följer bäckarna för långt, för de oss bort från källan och förlorar både smak och näring..." (Om koncilierna och kyrkan 23, Vasa 1994 / LS XVI 2155:12). Som kristen tro skall vår tro alltså vara exklusivt bibelbunden, inte t.ex. förkunnarebunden eller kyrkobunden. I boken "Om kyrkans babyloniska fångenskap" år 1520 skriver Luther: "Guds ord står ojämförligt högt över kyrkan. Över det har kyrkan ingen makt att någonting stifta, förordna eller fullgöra, utan som en skapelse skall den själv vara stiftad, förordnad och gjord. Ty vem kan föda sin far eller mor? Vem har skapat sin egen upphovsman?" (Om kyrkans babyloniska fångenskap 231, Simrishamn 1982 / LS XIX 108). Och åter i johannespredikningarna: "Eftersom Han [Jesus] hade gett löftet... att sända dem Tröstaren... säger Han om sitt rike, som Han har för avsikt att grunda på jorden i kraft av den Helige Ande... att regementet där skall föras enbart genom Ordet eller det apostoliska predikoämbetet, men att genom det all världen skall underkastas och bringas till lydnad... [Apostlarna] skall och måste med sin predikan bestraffa världen, och alla människor skall för Guds skull vara detta predikoämbete underkastade... såframt de vill ha Guds nåd och bli saliga... Det förtrytligaste är att dessa [apostlar] inte är höga, mäktiga, lärda och annars förträffliga människor, utan arma, obetydliga, okända och föraktade fiskare, folk som varje människa räknar som tiggare och landstrykare" (538f / LS VIII 646:80-83).

Om det apostoliska ordet gäller därmed vad Jesus säger i Luk 10:16: "Den som hör er, han hör mig, och den som förkastar er [apostlar], han förkastar mig; men den som förkastar mig, han förkastar Honom som har sänt mig." Den kristna tron är och förblir tiderna igenom en apostolisk tro: en tro, vars livsflöde via Kristi mun har utgått från Guds mun, och nu via Andens mun i det apostoliska ordet går ut i världen. Och när Jesus säger: "Det är skrivet: Människan skall leva inte allenast av bröd, utan av allt det som utgår ur Guds mun" (Matt 4:4), är det idag som alltid fråga om det apostoliska ordet. Ordet "allt" här är samma allt som vi mött redan tidigare. Och i Matt 4 heter det dessutom i exaktare översättning inte blott "av allt", utan detaljbetonat: "... av varje ord, som utgår..." Detta "varje ord som utgår" möter vi idag i apostlarnas och profeternas grundval. Kristi kyrka har att tiderna igenom stå stadigt kvar vid den och noggrant avgränsa från allt annat. Denna kontinuitet och denna avgränsade fullhet förklarar Pauli upprepade betoningar:

- av både (1) Gamla testamentets fortsatta betydelse, Apg 24:14: "Det bekänner jag... att jag... så tjänar mina fäders Gud, att jag tror allt som är skrivet i lagen och profeterna", Apg 20:27: "Jag har inte undandragit mig att förkunna för er allt Guds rådslut", och Rom 15: 4: "Allt vad fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss till undervisning...", osv.

... likaså (2) av det oeftergivliga i det oss via apostlarna betrodda - som Jesus sade det: "Den som hör er, han hör mig, och den som förkastar er, Han förkastar mig; men den som förkastar mig, han förkastar Honom som har sänt mig" (Luk 10:16).

Och så slutligen till Joh 7:16f, Jesu: "Min lära är inte min, utan Hans som har sänt mig. Om någon vill göra Hans vilja så skall han förstå om denna lära är från Gud, eller om jag talar av mig själv" (jfr. härmed också 7:46, 3:21 och 8:31f).

Genom detta ord gör Jesus frågan om Anden och Ordet till en högst personlig sak för varje kristen. Personlig, men inte subjektiv. Vi har aldrig att med vår tro - vårt hjärtas självgjorda trosinnehåll - gå till Kristus, med kannan vare sig halv- eller helfylld, utan så tom som möjligt; däremot skall vi komma från Honom med kannan så väl fylld som möjligt!

Hur alltså? Först negativt. Luther säger inför Joh 7:16f: "Över den som vill göra sin egen vilja och efter eget förgottfinnande, predika vad som faller honom in och höra endast efter eget val och egen vilja, stängs och sluter sig Guds himmel och han kommer aldrig att fatta eller få smak för den minsta prick av Guds ord i den Heliga Skrift... Så kommer det att bli för påven och svärmarna, då de mästrar Skriften... Jag [för min del] säger: 'Käre Herre, Jesus Kristus, jag vill vara Din lärjunge och tro Ditt ord; jag vill sluta mina ögon och ge mig till fånga.' Därmed gör Han mig till fri herre, till en doktor och lärare som kan fälla utslag om påvens, turkarnas, judarnas och sakramenterarnas tro och kasta dem alla under mina fötter..." (LS VIII 33:76f).

Men också affirmativt: "Herren Kristus menar att vi skall stå fasta vid det yttre... ordet..., vänja oss vid det, flitigt höra det och lära oss det. Har du ännu inte kommit till att du håller det för Guds ord, så... lyssna till det dess mer, så skall den stunden slutligen komma, då Herren inskriver det i ditt hjärta och du skall fråga dig: 'Vad är det jag hört? Ack, det var en god predikan.' - Du har hört Gud, den himmelske Fadern... och du frågar inte så mycket mer... Tag alltså endast evangeliet till dig; se till Kristi mun... Så blir du en Kristi lärjunge och dras till Fadern" (Inför Joh 6:45f, LS VII 2298:226).

I Kyrkopostillan liknar Luther Guds ord vid gnistor, som för oss kan ligga där som döda under askan; de kan förefalla oss döda, men "de ger eld och antänds, om man rör dem och blåser på dem" (Kyrkopostillan II 29:86 / LS XI 1074:78). Det är alltså bara att börja röra vid Ordet och blåsa flitigt, i både predikstol och kyrkbänk!

Så sluter sig cirkeln: "Då vi har Skriften och Skriften har oss... vad vill då människor mer av oss ha?" (LS XVIII 1330f).