Anfektelse

Han ansågs vara stiftets främste vältalare och sannolikt var han stiftets mest begåvade präst. Han skrev med lätthet poesi både på svenska och franska, en uppskattad färdighet i tidens sällskapsliv. Dessutom var han den mest liberale prästen eller – som man då sade – den mest rationalistiske. Voltaire var hans älsklingsläsning. Till allt detta kom att han var den mest dekadente av stiftets präster, hopplös alkoholist och utskämd i tio församlingar. När han äntligen fick en fast tjänst, var han så berusad när han skulle avlägga ämbetseden, att han inte kunde följa med, när notarien förestavade eden. Han fick komma tillbaka nästa dag. 1813 blev han anmäld för att ha varit berusad vid två gudstjänster. Rättegången mot honom hade inställts p.g.a. den tilltalades ohälsa. Det var så man beskrev det i rätten.    

Verkligheten var en annan. Sellergren var en enkel hantverkarpojke från Jönköping, men genom begåvning och studier hade han fått en ställning som ståndsperson. Så uppfattades prästen på den tiden. Att vara ståndsperson innebar att bli inbjuden till herrgårdarnas fester, och där var mönstret i allmänhet följande: Först middag med rikliga skålar för än det ena, än det andra. Därefter gick damerna till kaffet och herrarna till spelbordet och punschen. Där var det naturligtvis ett omtyckt nöje att supa prästen under bordet. Vid ett sådant tillfälle övernattade Sellergren på Gullaskruvs herrgård, inte långt från hans ödsligt belägna prästgård Högelycke i Hälleberga socken. Den dåtida herrgårdsbyggnaden finns nu på Skansen i Stockholm som flygel till Skogaholms herrgård. På natten vaknade Sellergren av oväsen utanför fönstret. Han, som varken trott på änglar eller demoner, upptäckte att det var onda andar. De samtalade triumferande om – honom själv: ”Nu har vi honom i våra klor. Nu slipper han aldrig undan!” Sellergren blev så uppskakad av detta att man bedömde honom som sinnesförvirrad. Ingen av hans överordnade trodde att det han upplevt var verkligt. Han själv var däremot fullständigt övertygad om att han nu var evigt förlorad.    

Man gav honom sjukledigt och sände honom till Växjö för att vila upp sig. Vad fanns det att få för honom i Växjö? Givetvis fanns det lugnande medel från apotekaren, men det fanns ingen som förstod vad han varit med om. Samtiden var lika rationalistisk som han själv hade varit. När han försökte berätta blev han avfärdad med att det varit delirium eller en mardröm. Mer än så hade den tidens själavård inte att ge. Senare skulle han upptäcka att samma anda slagit igenom i den nya psalmboken. I en bön om änglars beskydd mot den ondes angrepp hade man strukit just denna mening och ersatt den med en allmänt hållen formulering. Men ännu är vi inte där. När Sellergren inte kunde få någon hjälp av präster tänkte han att kanske tiggarna visste något om det han hade upplevt. Men inte heller de kunde hjälpa honom.    

Sellergren befann sig i anfäktelsens virvlar. Vad anfäktelse var visste inte den rationalistiska själavården, i den mån sådan fanns. De, som inte kände till demonins mörker, stod handfallna och kunde på sin höjd tala om inbillningar och olämplig kost. Han kunde inte tro att det fanns förlåtelse för de tjugo prästårens förvillelser. Han var fullt övertygad om att helvetet väntade honom. Men en dag erinrade han sig några ord, som han läst tjugo år tidigare, kanske redan före sin prästvigning: ”Tid och nåd följs åt.” Och han levde ju. Han fanns i tiden. Alltså fanns det nåd.

En dag fann han på sitt bord en stor bok. Vem som lagt dit den vet vi inte. Men vi vet att han började läsa den, och vi vet att den innehöll själavård för anfäktade. Boken var skriven av Johann Arndt (1555-1621) och den utkom 1609, då Arndt var präst i Braunschweig. Boken har titeln Fyra böcker om en sann kristendom. Boken har haft en dramatisk historia i Sverige. Den översattes redan på 1600-talet till svenska, men dess stora genombrott kom, när greve Carl Piper, tillfångatagen vid Poltava 1709, började översätta den i sitt fängelse på Nöteborg, nuv. Schlüsselburg vid Nevas utlopp i Ladoga. Carl Piper dog i fångenskapen 1716 men hans manuskript kom hem till Sverige. Hans änka, Christina Piper, lät fullborda översättningen och gav ut den i en upplaga på 5000 exemplar, en oerhörd satsning för den tiden. Då hade boken utökats till sex böcker genom att en antal av Arndts mindre skrifter hade tillfogats. Under 1700-talet kom den i flera nya upplagor, och under 1800-talets andliga uppvaknande blev upplagorna så många, att Den sanna kristendomen nu är en av de mest tryckta böckerna i Sverige någonsin. Det var alltså denna bok, som Peter Lorenz Sellergren fann på sitt bord.     

Han läste den under fastan 1814. Undan för undan klarnade det för honom. Han insåg vad det var han varit med om efter festen på Gullaskruvs herrgård hösten 1813. Han var i anfäktelsens virvlar. Och här, i Den sanna kristendomen, fanns den själavård och insikt han förgäves sökt bland stadens präster. Det är i den andra bokens sista kapitel man finner vägledning i anfäktelse. Vad har då Johann Arndt att säga om detta?  

Den första insikt han har att ge bygger på ett ord ur Jes. 48:10, där Gud själv säger: ”Jag har prövat dig i lidandets ugn.” Arndt understryker: ”Själarnas bedrövelse kommer från Gud.” Varför? Gud låter oss på detta sätt se, att vi ingenting är i oss själva. Vi har ingen tro, ingen kraft, ingen visshet, ingen Guds närhet. Ändå finns han där, i vårt innersta, som en ångest, en längtan. Vad skall man då göra? Inte försöka slippa undan våndan utan bli kvar i den och hålla ut. Gud vill nämligen göra något stort med oss just genom denna vånda, något som inte kan ske på något annat sätt. Arndt skriver: ”Ty om vi en gång låter vår ondskas slagg, högmod, vällust, girighet, avund helt bortbrännas, så kan vi sedan dess bättre bestå i all lidandeseld och förlora vår vilja helt i Guds vilja.” Sellergren skulle alltså inte försöka slippa de skakande upplevelserna från natten på Gullaskruvs herrgård. Han skulle härda ut i dem och veta att Gud lät detta ske med honom. Arndt lärde honom ”... att höga, svåra anfäktningar, att sorgsna, svårmodiga tankar, själens förskräckelser, samvetets ångest –  att allt detta icke vederfares oss utan Guds särskilda styrelse och nådiga vilja...” Sellergren kunde känna igen sig i Arndts ord: ”Intet kan då trösta oss, vår själ anser sig ovärdig all tröst, kämpar med förtvivlan och helvetet, känner dess ångest.” Men detta är inte allt. I hjärtat rör sig suckar efter Gud, ord av Gud. Själva smärtan över att inte kunna be är ett tecken på att Gud är där. Och Gud har aldrig lämnat någon i höga anfäktningar. När de haft sin tid och utfört sitt verk, kommer tröst, ljus och nytt liv.    

Jesus förutsäger själv att hans apostlar skall drabbas av anfäktningar: ”Satan har begärt att få er i sitt våld för att kunna sålla er som vete.” Men han tillägger: ”Jag har bett för dig, att din tro inte skall bli om intet.”(Luk. 22:31 f) Den onde kan till och med påverka en människas tankevärld med onda, försmädliga, kränkande, skamliga och hädiska föreställningar. Då är det viktigt att veta, att det som sker under strid är ett tecken på att tron ännu är kvar: ”Där kamp och strid är, där är tro.” Arndt förklarar: ”Ty det allena är fördömlig synd, som sker med viljans instämmande.” Och även i kampen med de allra mest förnedrande föreställningar skall man veta, att Jesus Kristus under de fyrtio dagarna i öknen frestades med allt, också detta.    

Peter Lorenz Sellergren var i anfäktningarnas virvel från Advent 1813 till Stilla veckan 1814. Arndt visste att ljuset och trösten kan dröja. Gud har sitt mål och sina medel. Det är verkligen så som Arndt hade erinrat sig: ”Tid och nåd följs åt.” Nåden har olika former, anpassade efter våra andliga behov. I anfäktelsen tycks nåden se ut som sin motsats, och ändå är den just en nåd, en förvandlande kraft.    

Men Arndt har något större att tala om än tålamod och uthärdande. Han vet ”att man under korset skall se upp till Kristi höga förebild av tålamod och se fram mot den tillkommande, eviga härligheten”. Arndts själavård för anfäktade mynnar ut i Kristi efterföljelse och i meditationen över hans lidandes väg: ”I hans fotspår måste vi vandra. ( 1 Petri 2:21) Hans liv är vår förebild. Vi vandrar i hans fotspår när vi övar det heliga tålamodet, och han har därför gått före oss att vi skulle följa efter honom.”   

Med denna själavård stillnade anfäktningarnas virvel. Och under dessa månader av andligt mörker och sakta gryende ljus hade Sellergren förvandlats. Rationalismen, alkoholismen, självbedrägeriet hade släppt sitt grepp. Hans predikan i ottesången på Långfredagen 1814 utgick från folkets rop på Jerusalems tempelplats: ” (Matt. 27:23) Hans blod får komma över oss och över våra barn!” Predikans ämne var: ”Jesu blod till fördärv över obotfärdiga syndare.” Det var inte främst en predikan om Jerusalems folk, det var en skakande uppgörelse med den rationalism och den slapphet som hade varit hans egen och fortfarande var samtidens. När Sellergren kom hem till Högelycke brände han upp alla sina otrosböcker, inklusive Voltaires skrifter. Och inte nog med det, han gick aldrig mer på herrgårdskalas, något som väckte oerhört uppseende. Två unga präster försökte få honom på bättre tankar i detta avseende, men slutet var att de blev hans lärjungar och trogna understödjare. En av dem var Jonas Sandell, far till Lina. I hennes sånger har Sellergrens själavård nått ut över hela världen.    

Peter Lorenz Sellergren blev en själasörjare för stora delar av södra Sverige. Man kunde gå upp till tio mil för att få del av hans själavård, man skrev till honom, antecknade hans predikningar, lät trycka hans brev, sjöng hans sånger. Då var det inte bara Arndts själavård han kunde förmedla. I hans hylla fanns även Christian Scrivers Själaskatt. Scriver (1628-1693) gjorde sin viktigaste insats som präst i Magdeburg. Staden hade blivit ödelagd av de kejserliga trupperna under Trettioåriga kriget, och skadorna var bestående. Men Själaskatten är fylld av tro, hopp och kärlek. Också Christian Scriver visste något om själavård bland anfäktade.     

Scriver är fullt på det klara med att anfäktelsen är en normal och samtidigt en mycket svår erfarenhet i det kristna livet: ”De andliga anfäktelserna är de troendes svåraste kors och allra största lidande...” De kan angripa själens innersta likaväl som viljan och minnet. De kan inte minnas något Guds ord, men sina ungdomssynder minns de mycket väl. De upplever Guds vrede och likgiltighet. Det är som en stängd dörr. C.S. Lewis har beskrivit en liknande erfarenhet i sin bok Anteckningar under dagar av sorg. Alla medel Gud har gett till tröst och upprättelse tycks ha förlorat sin kraft. Scriver återger S:t Paulus upplevelse av den andliga kampen. Den leder honom fram till denna insikt: ”När jag är svag, då är jag stark.”(2 Kor. 12:7-10) När han är svag, då är han nämligen helt beroende av Gud, och med Guds kraft är han oändligt stark och kommer att segra över alla anfäktelser och demoner. Gud låter faktiskt anfäktelsen komma för att hans trogna skall segra och hans ära därigenom bli stor. Scriver säger: ”Inga har Gud i sitt rike, som bidragit mer till hans ära än just de anfäktade...” Den Onde måste lida nederlag i denna kamp. Inte nog med det, alla hans angrepp vänder Gud till godo för de trogna. Scriver är väl förtrogen med en håglöshet och slapphet, som kan ta övermakten i det kristna livet. Men också där blir anfäktelsen vänd till godo. Den tvingar oss nämligen att helt och hållet inrikta oss på Kristus.    

Scriver påminner om att Gud är all trösts Gud, den som tröstar i all nöd (2 Kor. 1:3-4). Detta besannas i Bibelns berättelser och i Kyrkans historia. Gud har aldrig övergett någon. Scriver säger: ”Gud svarar ofta, när hans barn ropar till honom, och det är kärlek. Men han tiger också många gånger och låtsar som om han inte hörde, och detta är större kärlek...” Scrivers tankar går till den kananeiska kvinnan som bad för sin besatta dotter. När Jesus avvisade henne, blev hennes iver och hennes tro ännu större – och undret skedde. Avvisandet skapade hos henne ”en manlig hjältetro”, säger Scriver.     

Arndt och Scriver fanns i Sellergrens bokhylla. Av dem hade han lärt sig själavård. Men hur gestaltade sig då hans egen själavård? Han har gett den ord i en sång, som utgörs av en dialog mellan Kristus och själen. Själen längtar efter den fullkomliga föreningen med Kristus i evigheten: 

Vad skall det då av mig på slutet bliva, när jag mig åt dig så vill övergiva? Då får jag dig väl i mitt hjärta finna och till din saliga förening hinna. 

Det är unio mystica – den fullkomliga föreningen med Kristus, som är själens fråga, inte bara som en verklighet utan också som en upplevelse, något som blir funnet. Själens fråga speglar ockå de frågor som Sellergren mötte i själavården. De, som sökte sig till honom, var ofta djupt berörda av den Helige Ande och hade kommit långt på trons väg. Sellergren låter Jesus svara på själens fråga: 

Just därmed vill jag dig själv till dig föra på det att du av dig själv det slut må göra att mänskan inte gott kan företaga när jag min kraft och hjälp vill undandraga. 

Här närmar vi oss anfäktelsen Kristus drar undan sin kraft. Han gör det för att människan skall inse, att hon av sig själv inte kan göra något gott. Hon är fullständigt beroende av honom, och detta är det första steget på vägen till den fullkomliga föreningen med Kristus. De anfäktade, som sökte Sellergrens själavård, kunde alltså få den trösten att deras stora svaghet i tron och livet var ett  tecken på att de var på rätt väg. Sellergren låter Kristus fortsätta med att säga: 

Då kan man dig rätt undergiven kalla, när Gud och tröst och nåd tycks fån dig falla, och jag allt vad du har ifrån dig tager och som en främling bort ifrån dig drager. 

Den anfäktade mister trosglädje och troskraft, kanske också hälsa och timliga tillgångar. Inte nog med det, Jesus själv tycks vända henne ryggen. Varför sker detta? Därför att hon först då kan nå fram till föreningen med Kristus, när hon har överlämnat sin vilja åt hans vilja. 

Jesus fortsätter: 

Ja, när du är dig själv och allt berövad och ej däröver synnerligt bedrövad, så dör din egenhet allt mer och mera och jag allena får i dig regera. 

”Egenhet” betyder vid denna tid egenkärlek, egoism och egennytta. Detta är det stora hindret för unio mystica och det kan endast övervinnas genom anfäktelsen, som består i att människan i andligt avseende blir ”allt berövad”. Vi kan tänka oss att en rådsökande berättar för Sellergren att det hade varit så underbart att bli en helhjärtad kristen. Allt hade gått så bra, det hade blivit så god vänskap och sammanhållning, en sådan harmoni i allt, en en ljus glädje över hela livet. Nu var allt detta borta. Det är på sådana bekymmer, som Sellergren ger Jesu svar: ”… så dör din egenhet allt mer och mera / och jag allena får i dig regera”. Sellergren låter själen svara, och i svaret kan vi ana gensvaret på hans själavård: 

O Jesu! Lär mig dig i tron rätt fatta. Giv kraft att mig och allt för intet skatta, och om än himlen själv mig öppnad bliver ej gå därin förrn du ditt bifall giver. 

Också när det gäller himmelen skall egoism och egen nytta vara borta. Allt kommer an på Jesu vilja och hans sätt att leda själen till den fullkomliga föreningen. Jesus svarar: 

O själ, följ endast mig, så skall det hända. Du skall i mig se under utan ända. I ödmjukhet dig till min fot nedluta, så vill jag livets kraft i dig utgjuta. 

Anfäktelsen varar inte alltid och den har aldrig sista ordet. Bilden av själen vid Jesu fötter är biblisk. Maria från Magdala som lyssnar till hans undervisning, och kvinnan som smorde hans fötter med nardus. Båda är ordlösa. De är en bild av meditationen som övergått i kontemplation, i ordlös närvaro inför den Närvarande. Det är dit Sellergren vill leda den anfäktade. Så beskrivs det i själens slutord: 

Jag vill helt stilla bli. Dig eftertrakta och på din viljas vink allena akta. Jag dör från mig och jordiskt allt avsäger, nog när jag endast dig, o Jesu, äger. 

Sellergrens förlaga är en sångtext av Johann Anastasius Freylinghausen (1676-1739), utgivare av den tyska pietismens stora sångsamling, Gesangbuch (1704). Sellergrens arbete med hans text är bland mycket annat ett tecken på den svenska pietismens internationella utblick.    

Det var Sellergrens omvändelse som utgjorde en sådan sensation i samtidens rationalistiska och gustavianskt alltoleranta atmosfär. Sellergren var den siste av alla man hade väntat sig något sådant av. Men det är inte sensationen, som ger hans liv och insats förblivande giltighet. Det är hans insikt i Guds handlande med människosjälar.                                                 

När Sellergren sommaren 1814 återvände till Hälleberga var han en förvandlad människa. Tidigare hade hans hushållerska ofta fått hämta hem honom redlöst berusad från Vilköls Gästgivaregård. Nu gick han inte ens till herrgårdskalasen. Än mer uppseende väckte det, när han brände upp alla sina ”otrosböcker”, inklusive Voltaires skrifter. Luckorna i bokhyllan fylldes undan för undan av helt andra böcker. En av dem var ett verk av Johann Friedrich Fresenius, En utförlig avhandling om en arm syndares rättfärdiggörelse inför Gud. Den beskriver alltså hur man får ett gott förhållande till Gud. Det är ju detta, som är själavårdens innehåll och mål. Boken utkom i Tyskland 1747, och den utgavs i svensk översättning femton år senare. Det är en omfattande bok på mer än 900 sidor. Den står inställd i den stora pietistiska livsrörelsen under denna tid. Författaren var vid arbetets början verksam vid Proselytum Institutum i Darmstadt, en verksamhet som syftade till judars omvändelse. Detta var en av pietismens centrala angelägenheter. När arbetet avslutades var Fresenius kyrkoherde i Erpach. Hans bok kom att bli Sellergrens handledning i själavård.     

Fresenius har liksom många samtida pietister ett starkt intresse för psykologi. Han vet att det finns känsliga människor och mer stabila. Början av den kristna vandringen blir därför olika. Det visar sig särskilt där livet före omvändelsen har varit belastat med svåra synder. Bland de känsliga kan sorgen över dessa synder – bättringssorgen – bli överväldigande. Även om de inte upplever kraftiga känslor blir de betryckta, sammanpressade som i en press. De tänker på orsakerna till allt som gick snett och följderna. I denna situation gäller det att hålla ut och hålla fast vid trons grund. De skall lära sig att inte fästa avseende vid sina känslor utan vid huvudsaken, Jesus och Guds löften.  Bönen kan sjunka samman till ”en torr suck”, men Gud svarar på den genom att ge dem vad de behöver till sin livsförvandling.    

De mer stabila själarna upplever sällan stor sorg över det liv de har lämnat bakom sig. Varken orsakerna eller skadorna plågar dem kännbart. Istället låter Gud dem komma in i svåra anfäktelser. Dessa kan bestå i tvivel på någon eller några av trons grundsanningar. Sådant som de förut var fullt övertygade om råkar nu in i tvivlets virvlar. Anfäktelsen kan också komma i form av sexuella och andra frestelser, t.ex. hat, avund och vrede. Gud kan även dra tillbaka all tröst och allt kännbart stöd. Fresenius skriver: ”Den, som är trogen och övervinner i detta, blir också märkbart stadfäst i nåden.” Om man däremot tröttnar i anfäktelsens kamp och lämnar trons grund, blir vägen tillbaka mycket lång och tung.     

En annan anfäktelse är trons torka. Man har haft glädje, frid och tröst i tron. Nu känns det ingenting. Det är tomt. Man kan ha kvar den intellektuella övertygelsen om trons sanningar, men det verkar som om de inte längre är relevanta. Vad har Fresenius för råd att ge i denna situation? Det första han inskärper är att tron fortfarande finns kvar. Det märks på bekymret över den inre torrheten, och i bönen om att det skall bli annorlunda och bättre.  Vidare skall man vända sig ifrån allt sökande efter känslor och istället fokusera på Guds Ords löften. En annan viktig sak är att vara tillsammans med frimodiga kristna utan att jämföra sig med dem samt att lyssna till sådana, som själva har gått igenom liknande perioder men kommit ut ur dem med en fastare tro som frukt. Det ger en insikt i eller en aning om hur mycket mer inre kraft och mognad Gud kan ge just genom sådana anfäktelser. Det är avgörande under sådana tider, att man tar till sig mycket av Guds Ord och beder troget, även om det inget känns och inget fastnar. Slutligen pekar Fresenius på Kristi förbön, som den största trösten.     

Pietismens stora fråga är vad man då kallade ”människans förbättring”. Detta är också den största av alla mänskliga frågor. Av alla problem som plågar mänskligheten i alla tider är människan själv det största. Platon trodde att det onda skulle övervinnas med kunskap. Den, som levt i universitetsmiljö, är inte benägen att tro honom. Men hur går det då till? Pietismens stora erfarenhet är att detta sker i kristenlivet, när det är äkta. Det är ju också Bibelns stora grundtema, den gamla, skadade skapelsens förvandling till den nya, friska. I denna stora förvandling av människan är anfäktelsen ett av Guds verksammaste medel. Livet blir, säger Fresenius, en försakelseskola, där Gud kan ta ifrån oss sådant, som vi själva valt. Han vill lära oss att det inte är vår egen vilja, som skall regera, utan hans. Han kan av samma orsak låta också goda projekt misslyckas. Hans mål är nämligen större än framgång. Guds mål är förvandling. Med skakande intensitet beskriver Fresenius hur Gud i anfäktelsen kan kasta människan i de inre anfäktelsernas smältdegel, han inte bara tillåter demonerna att angripa henne, han verkar också själv ha blivit hennes fiende. Då kan hon lära sig att lämna all egocentricitet och allt beroende av det skapade, att bortse från känslor och bara hålla sig till Kristus och Guds löften. Då, säger Fresenius, bryter det nya livet fram med kraft.                       

Efter tjugo år alkoholism var Sellergrens hälsa nedsatt, och de sista åren kunde han inte längre predika annat än tillfälligtvis. Men in i det sista fortsatte han att verka genom den enskilda själavården. Människor kunde vandra ända från tio mils avstånd för att söka hans råd och hjälp. 

Vad som blev sagt i hans studerkammare i Högelycke prästgård är dolt för oss bakom biktens insegel. Men genom de böcker, som gett honom själv vägledning, kan vi ana oss till hans sätt att leda själar till upprättelse och förvandling.