concupiscentia i dokumentet (JD) Joint Declaration onJustification

Quid ergo dicemus? lex peccatum est? Absit. Sed peccatum non cognovi, nisi per legem: nam concuspicentiam nesciebam, nisi lex diceret: Non concupisces. Ad Romanos VII, VII

0. Begreppets ursprung

Ordet concupiscentia har naturligtvis vunnit hävd i den västliga teologin genom det latinska ordet för vårt svenska begärelse såsom det är använt t.ex. här i Romarbrevet (gr epitymia). Det har sin givna poäng att låta detta ord stå oöversatt, för när vi undersöker allt vad som kan inläggas i termen enligt Skriften ser vi att betydelsefältet inte täcks av det vi spontant inlägger i det svenska ordet begärelse.

Hur detta begrepp står i förhållande till begreppet arvsynd peccatum originalis är en fråga för sig, en viktig fråga som även helt inledningsvis bör beröras något.

1. 1 Concupiscentia och bekännelsen

I de lutherska bekännelseskrifterna stöter vi snabbt på frågorna om concupiscentia och arvsynd. I den augsburgska bekännelsen möter vi frågan redan i den andra artikeln.

Strax efter att läran om Gud är uttalad, framställes läran om arvsynden.

Den första artikeln är inte kontroversiell, men den andra är strax det.

Pelagianernas villolära avvisas. Detta är problemet eftersom pelagianernas lära hade bitit sig fast i kyrkan trots att Augustinus i och för sig segrade i den pelagianska striden. Påvekyrkan accepterade inte heller den Augsburgska bekännelsen på denna punkt. Här har vi också det som påvedömet först reagerade på hos Martin Luther. Den andra och tredje tesen i Leo X hot om bannlysning gäller just frågan om concupiscentia. (W 2, 15 col 1469-1470) Vi nödgas upprepat konstatera i detta föredrag att detta fortfarande idag som är, är en synnerligen eldfängd fråga i mellan katoliker av det Tridentinska konciliet och katoliker av den Augsburgska bekännelsen.

Med hänvisningen till "och andra", avser Augsburgska bekännelsen zwinglianer och en del av den skolastiska teologin. Vi skall minnas att uppgörelsen med Zwinglis parti var klar innan den Augsburgska bekännelsen framlades. En kontroversfråga i detta hänseende var frågan om arvsynden (se noterna i BELK till art 2). Det odefinierade "andra" är också en fingervisning om att reformatorerna ser pelagianismen som ett aktuellt kätteri i sin samtid. För oss är detta en påminnelse om att en god del av de reformerta samfunden saknar Bibelns lära om vårt fördärv, som nådens särskilda lärare i Kyrkan så tydligt har framfört först självfallet aposteln S:t Paulus, vidare S:t Augustinus och Luther.

Frågan om arvsynden, frågan om concupiscentia är fortfarande en stor kontroversfråga såsom vi kan utläsa av diskussionen kring den Gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen.

1.2 Betraktelse av bekännelsens definition

Låt oss först begrunda ord i artikel 2 i Augustana:

Vi har följande definition av vad det gäller:

sine metu Dei, sine fiducia erga Deum, et cum concupiscentia

dvs utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud (i förhållande till Gud) och med ond begärelse. Det aktiva förhandenvarande i arvsynden är alltså begärelsen, concupiscentia. Det är skäl att fråga efter allt det nämnda då en definition av arvsyndsbegreppet kommer på tal, eftersom teologihistorien kan visa att arvsyndsbegreppet förvanskats då man tagit fasta på endast någon aspekt. (Jfr BELK noten till art 2, samt Melanchton Loci Communes 1521, Göteborg 1997, s 35 n 48)

1.3 Confutatio

Den påvliga confutationen som kommenterar den Augsburgska bekännelsen avvisar mycket kraftigt den reformatoriska läran. Citat enligt Walchs utgåva. "Aber die Erklärung des Artikels, dass die Erbsünde sei, dass die Menschen geboren werden ohne Gottesfurcht, ohne Glauben an Gott, ist gänzlich zu verwerfen, weil einem jeglichen Christen bewusst ist, dass ohne Gottesfurcht und ohne Glauben an Gott sein, mehr wirkliche Sünden der Erwachsenen, denn eines jungen neugeborenen Kindes, welches die Vernunft noch nicht braucht, Schade sei." W 2, 16 col 1028

"Es wird auch die Erklärung verworfen, dass sie sagen: der Erbfall sei die böse Lust; so fern die Lust also für Sünde halten, dass auch nach der Taufe in Kindern Sünde bleibe. Denn es sind vorlängst vom apostolischen Stuhl diese beiden Artikel Martin Luthers verdammt worden, der andere und dritte von der Sünde, so nach der Taufe im Kinde bleibt, und vom Zunder, so die Seele verhindert, dass sie nicht in den Himmel kommt. W 2, 16 col 1028. I sammanhanget konstaterar konfutationen att om Augustanas bekännare skulle ha vidblivit Augustinus' mening att det ärvda felet kallas en lust som i Dopet upphör att vara en synd, så skulle man kunna anta deras bekännelse.

1.4 Apologin

Apologin ser att de påvliga i sitt svar är beroende av skolastiska meningar. De facto vränger de påvliga även S:t Augustinus mening.

Apologin vidgår även den klart att vi här har att göra med en verklig kontroversfråga mellan de påvliga och Augstanas bekännare. De påvliga menar alltså att Martin Luther med rätta har blivit fördömd just på denna punkt av påven Leo X.

Samtidigt ser Apologin här samma illvilja och misstydning hos de påvliga då de skall beskriva Luthers ståndpunkt, som var förhanden då Luther utsattes för hotet om bannlysning. I båda fallen var det ju påveslickaren Johannes Eck (1486-1543) som var aktiv. Själv redogör Apologin på följande sätt för Luthers ståndpunkt:

"Han har alltid skrivit, att dopet borttager arvsyndens skuld (reatus), ehuru syndens materia, såsom de uttrycka sig, dvs den onda begärelsen, bliver kvar. Beträffande denna syndens materia har han tillagt, att den helige Ande, som gives genom dopet, börjar att döda den onda begärelsen och framskapar nya rörelser i människans hjärta. I samma riktning uttalar sig Augustinus, då han säger: Synden förlåtes i dopet, dock icke så, att den icke mera är till, utan så, att den icke mera tillräknas. Här erkänner han öppet, att synden finnes, dvs kvarbliver, ehuru den icke tillräknas." SKB 100-101.

Apologin finner sin mening om arvsynden icke endast hos Augustinus utan även hos senare teologer och i de kyrkliga dekreten. Ett direkt citat för att belägga att Luthers ståndpunkt står att finna hos Augustinus anges genom ett direkt citat:"Den syndens lag, som är i våra lemmar, har förlåtits genom den andliga pånyttfödelsen, men kvarbliver i det dödliga köttet." SKB 101 Augustinus citatet återfinns enligt BELK i (MS(P)L 44, 694)

Apologin konstaterar här att Augustinus bestämmer arvsynden såsom ond begärelse. (Supra dictum est Augustinum definire peccatum originis, quod sit concupiscentia) BELKS hänv.: De nuptiis et concupiscentia I, 24, 27

Apologin är så säker på att den tillsammans med Augustinus företräder den rätta katolska positionen i denna bestämda fråga att den säger att de påvliga teologerna må tvista med honom (dvs Augustinus) om uppfattningen är oriktig. Det rika stöd reformatorerna har i fornkyrkan på denna punkt redovisar Martin Chemnitz (1522-1586) i Examen Concilii Tridentini grundligt för. Det är också viktigt att på denna punkt se vilket Chemnitz påpekar att Augustinus inte är någonslags första källa här utan han hänvisar bakåt till kyrkans goda lära före honom. Märk t.ex. skrivningen "These testimonies of the ancients which Augustine has gathered are very clear." (Kramers utgåva I, 51)

Pelagius har i praktiken vunnit i den yttre kristenheten här. Ett lager av grå massa som gör allting otydligt har tillkommit genom de skolastiska teologerna.

Concupiscentians medfödda och bestående karaktär bevisar Apologin med S:t Paulus i Rom 7:7 och v. 23

"I mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i min håg och som gör mig till fånge under syndens lag, som är i min lemmar."

Här är klara ord som kallar begärelsen synd, vilken likväl icke tillräknas dem, som äro i Kristus, "ehuru den i realiteten är värd döden om den icke tillgives. Obestridligen är detta kyrkofädernas uppfattning." (SKB 101)

Arvsyndens särskilda sedes doctrinae är enligt Apologin 1 Mos 3. Genesis-texten står enligt Apologin i strid med de skolastiska teologernas lära.

I argumentering framkommer slutligen härvidlag något vi bör fästa oss vid.

"Vi kunna icke rätt lära känna Kristi välgärningar utan att förstå vårt eget fördärv. Därför hava våra predikanter flitigt undervisat om dess ting och hava icke lärt något nytt, utan hava framställt den heliga Skrift och de heliga kyrkofädernas läror." SKB 102-103

-----------

Chemnitz påpekar i Examen att vid religionssamtalen i Worms sade Eck först att Augustinus avser concupiscentia hos de icke pånyttfödda, men då Eck motbevisades eftersom Augustinus uppenbart talar om concupiscentian som Anden kämpar emot, sade Eck att man inte få använda detta ställe då Augustinus här polemiserar mot en opponent (Julianus). (Kramers utgåva I, s. 353 Religionssamtalen i Worms 1541 finns i Melanchtons version i t.ex W 2 17, col 495-557)

I Schmalkaldiska artiklarna är Rom 5:12 utgångsordet

Då det gäller sedes doctrinae för arvsynden bör vi påpeka att Rom 5:12 dvs att synden har genom en människan kommit över alla människor är utgångspunkten för Martin Luthers skrivning om synden i SA. "Detta kallas arvsynd eller ursprungs- och huvudsynd."

1.5 Den moderna ekumeniska diskussionen och teologihistoriens källor

I modern ekumenisk diskussion beaktas inte Konkordieformeln i regel alls, som ju dock har en mycket klar och fin vägledning just då det gäller arvsynden. I en sådan grundlig principiell genomgång av den kristna antropologin som vi kan inhämta i Konkordieformeln skulle det kunna bli fråga om att i en kommenterande utläggning framhålla vissa reservationer till Augustinus antropologi. Bekännelseskrifterna känner nämligen ingen annan auktoritet ytterst och sist än Skriften ensam.

I vår huvudfråga om huvudsynden står det emellertid klart att de genuina lutheranerna hävdar sin lära med största självkänsla åberopande Kyrkans bästa lärare (pluralis). Den som efter att ha studerat bekännelseskrifterna om arvsynden tar del av JD blir häpen över att man inte finner nedslag i texten av någon uppgörelse kring kyrkliga texter som av princip måste värdesättas av vardera parten.

Här ser vi också den överlägsna hållningen i dagens påvekyrka. Den ser inte minsta anledning till att behöva bevisa att deras utläggning av Concupiscentia stämmer med Augustinus och en rad goda fornkyrkliga texter och att lutheranerna läser och tolkar fel. Bibelns lära om synden såsom den tecknas i Augsburgska bekännelsen, uppfattas som en avvikande lära som en kristen inte behöver och skall omfatta. Avvisandet eller eg. fördömandet genom Leo X och confutationen står fast.

Uppfattningen av problemet concupiscentia och den rätta läran om det har enligt bekännelseskrifterna att göra med att man i motsats till alla mänskliga och filosofiska meningar stadigt fasthåller den heliga Skrifts undervisning.

"Hoc peccatum haereditarium tam profunda et tetra est corruptio naturae"

Denna arvsynd är ett så djupt ont fördärv i människans natur, att vi icke kunna fatta det med förståndet, utan måste tro det på grund av Skriftens uppenbarelse. Ps 50 (avses med vår räkning 51); Rom 5; 2 Mos 33; 1 Mos 3. Därför är det idel villfarelse och mörker, då de skolastiska teologerna i strid mot denna artikel lära.." (SKB 322-323)

"Huru stor denna skada är, kan man icke utsäga eller fatta med förnuftet, utan endast lära känna genom Guds ord. Ingen annan än Gud allena kan skilja naturen själv från det fördärv, som vidlåder den. Men det skall helt och fullt ske en gång genom döden i uppståndelsen, då denna natur som vi nu bära, skall utan arvsynden och löst och skild från densamma uppstå och evigt leva, såsom det står skrivet i Job 19: "Jag skall vara innesluten i denna min hud och skall i mitt kött se Gud; denne skall jag, mig till frälsning , se och mina ögon skola skåda honom." (Job 19:26 enligt Luther) SKB 502.

Detta senaste var alltså ett citat av Konkordieformeln. Det är evangeliskt-lutherskt sett inte försvarbart att Konkordieformeln är obeaktad i JD-processen. Konkordieformeln författades ju efter det Tridentinska konciliet. Genom att den sista dogmhistoriska källa som åberopas är Tridentinum (förutom att 2. Vatikankonciliet nämns i allmänna ordalag) blir referenserna haltande. De påvliga sitter med sista ordet dogmhistoriskt innan man har börjat föra dialogen. Inte endast konkordieformeln borde ha beaktats utan även Chemnitz Examen som är ett lutherskt svar punkt för punkt till Tridentinum.

1.6 Tridentinum

Då det gäller arvsynden talar Tridentinum så generellt och allmänt eftersom deras ord närmast är riktade mot vederdöpare. Här är ingen uttalad kontrovers med de kristna av den Augsburgska bekännelsen, men så fort tridentinerna kommer in på concupiscentia uppenbaras kontroversen och det att den påvliga och den lutherska positionen sådana de är givna inte kan bringas att överensstämma. Här är konflikten uppenbar och går inte att häva utan att någondera parten viker från sin ursprungliga mening.

"This concupiscence, which the apostle sometimes calls sin, the holy synod declares that the Catholic Church has never understood to be called sin in the sense that it is truly an properly sin in the regenerate; but because it is from sin and inclines to sin. But if anyone thinks otherwise, let him be anathema!" (5 sessionen) citat enl Kramers utgåva av Chemnitz I, s 335)

Chemnitz presenterar en lärd och briljant genomgång av detta locus i den kristna dogmatiken där han på ett mycket övertygande sätt för alla kristna som vill hålla fast vid Skriften argumenterar för den lutherska positionen, men sådant tycks inte spela någon avgörande roll i dagens ekumeniska diskussioner.

Vi som är klena i latinet har anledning att lära oss detta ord concupiscentia, för den rätta västliga katolska och samtidigt lutherska läran framträder i fall denna avgörande punkt rätt utläggs.

2.0 Texten i JD

30. Katolikerna ser det så att den Jesu Kristi nåd, som skänks i dopet tar bort allt som "verkligen" är synd och värt en "fällande dom" (Rom 8:1) (hänvisning till 5. sessionen i Trient) , men att dock en från synden kommande och till synd drivande begärelse (concupiscentia) förblir i människan. I den mån som enligt katolsk övertygelse ett personalt element hör med till mänsklig synd och detta här saknas ser de inte denna Gud motsatta begärelse som synd i egentlig mening. Därmed förnekar de inte att denna begärelse inte motsvarar Guds ursprungliga plan med människan och inte heller att den objektivt sett står i motsats till Gud och förblir föremål för en livslång kamp. I tacksamhet för frälsningen genom Kristus understryker de, att denna Gud motsatta bergärelse inte förtjänar den eviga dödens straff (hänv. ibid) och inte skiljer den rättfärdiggjorde från Gud. ....

Det är tragiskt att det inte här finns en penetrering av det som Chemnitz redan i generationen efter reformation har anfört mot denna i JD uttryckta åskådning.

Enligt källorna till dokumentet anförda efter den egentliga brödtexten skulle dialogpartnerna i den process som lett fram till JD här se det så att de romerska-katolikernas syn på concupiscentia såsom något neutralt i förhållande till synd i egentlig mening skulle motsvaras av lutheranernas tanke om peccatum regnatum kontrollerad synd (LV 52, 14-24) i punkten 29 sv övers "behärskad synd".

Här framkommer vådan av att den nutida ekumeniken sysslar med relativa konvergenser som acceptabla resultat. Detta leder inte sällan till större oreda i dogmatiken. Man hittar något som liknar och för att inte likheten skall störas sopar man annat stoff till sidan. Detta har uppenbarligen skett här. För att hitta något som liknar det romerska neutrala concupiscentia tittar man på det lutherska peccatum regnatum och glömmer de olika utgångspunkterna. Den kristna antropologin skiljer sig i grunden från varandra. Den romerska synen ser frälsningen som en process i människan för den skull kan man inte för sitt liv räkna begärelsen bakom verksynderna såsom synd i egentlig mening för då brister utgångspunkten. Den evangeliskt lutherska antropologin ser inte nådeverkningarna i människan som någotslags grund då frågan om människans rättfärdighet och frälsning betraktas. Såsom människan är i sig själv blir aldrig det Paulus redogör för i Romarbrevet 7 om concupiscentia som något verkligen ont och fördömelsevärt ett övervunnet stadium för människan att empiriskt erfara eller att anstränga sig att fullständigt befria sig ifrån såsom ett tänkt mål. Det är endast Guds tillräknande av rättfärdighet pga Kristi tillfyllestgörelse som övertäcker skuld och tystar anklagelserna. I Kristus hävs det som alltid ändå gäller då människan betraktas bara för sig. En yttre genomförd bot och utradering av verksynderna för inte ens som en abstrakt tanke till ett rättfärdigt tillstånd för människan i sig. "Väl jag intet med mig, men därigenom är jag icke rättfärdigad;" (1 Kor 4:4)

2.1 Rom - inte de nominella lutheranerna - har dogmatiska förbehåll

Till skam för de i JD-processen deltagande nominella lutheranerna har de varit de romerskt katolska dogmatiskt reflekterande instanserna som reagerat på den konstgjorda samskrivningen mellan romerskt och lutherskt som JD utgör. De dogmatiska synpunkterna från romerskt håll har varit starka just på det läroområde där vi nu har rört oss. Först har textmassan ökat just i JD på denna punkt man kan jämför versionen 1995 nu med Würzburg II från januari 1997. Men det stora aber till JD kommer i det att den romerska Troskongregationen nu efter det kyrkor i Lutherska världsförbundet redan antagit JD börjar ställa sig avvisande till JD:s text om den rättfärdiggjordes synd.

Det officiella romerskt-katolska svaret på JD har kommit allmänheten till kännedom först nu i sommar dvs 1998. Jag har för mig ett papper som säger att detta dokument bakom kulisserna dock är något äldre där står: Translation from the original italian text 11 /96. Den är skriven i samråd mellan troskongregationen och det påvliga rådet för främjandet av Kristen enhet. Troskongregationens större inflytande i processen märks. Professor Robert Preus (vid besök i Finland 1995) var en av den första som påpekade då endast den första versionen som inte var offentlig, förelåg att endast rådet för kristen enhet vid kurian var i första hand engagerad och att man därför tillsvidare inte kan dra fullständiga dogmatiska slutsatser av JD-texten. Skulle påvestolen direkt ha velat ha ett dogmatiskt utspel skulle påven ha givit saken till troskongregationen och kardinal Joseph Ratzingers kommando. Strukturer och institution är på ett annat sätt av intresse för den romersk-katolska kyrkan än det dogmatiska. Den stora romerska kyrkan är ju idémässigt i mycket en complexio oppositorum.

2.2 Roms svar på JD

The major difficulties preventing an affirmation of total consensus between the parties on the theme of Justification arise in paragraf 4.4 The Justified as Sinner (nn 28-1,0) Even taking into account the differences, legitimate in themselves, that come from different theological approaches to the content of faith, from a Catholic point of view the title is already a cause of perplexity. According, indeed, to the doctrine of Catholic Church, in baptism everything that is really sin is taken away, and so, in those who are born anew there is nothing hateful to God. (3. ref till DS 1515 dvs 5 sessionen)

It follows that the concupiscence that remains in the baptised is not, properly speaking, sin. For Catholics, therefore, the formula "at the same time righteous and sinner", as it is explained at the beginning of n. 29 " den kristne är helt och hållet rättfärdig eftersom Gud genom Ordet och sakramenten förlåter hans synd/ och tillsäger honom den Kristi rättfärdighet, som i tron blir han egen och som i Kristus gör honom rättfärdig inför Gud./ När han ser på sig själv /genom lagen/ finner han också att han samtidigt är helt och hållet syndare och att synden ännu bor i honom .." is not accetable. This statement does not, in fact seem compatible with the renewal an sanctification of the interior man of which the Council of Trent speaks. (4. hänv. till Tridentinums avsnitt om rättfärdiggörelsen "iustificatio ... quae non est sola peccatorum remissio, sed et sanctificatio et renovatio interioris hominis (DS 1528)..,,) The expression "Opposition to God" (Gottwidrigkeit) that is used in nn. 28-30 is understood differently by Lutherans and by Catholics, and so becomes, in fact, equivocal. In this same sense, there can be ambiquity for a Catholic in the sentence of n. 22, "... /När människan genom tron har del i Kristus/ tillräknar Gud henne inte hennes synder och verkar i henne en aktiv kärlek", because man's interior transformation is not clearly seen. So, for all these reasons, it remains difficult to see how, in the current state of the presentation, given in the Joint Declaration, we can say that this doctrine on "simul justus et peccator" is not touched by the anathemas of the Tridentine decree on original sin and justification.

2.3 Reflektion över Roms utspel och Kyrkans lärogrund

Det påvliga avvisandet av den fornkyrkliga och lutherska läran om concupiscentia är mycket bestämt och som vi kunde se: man skyltade med detsamma - nu när vi fick ett uttalande från den mera inflyteserika exekutiva makten i Rom - med Tridentinums fördömanden av den lutherska läran.

De märkliga orden om i § 42 i JD om att de båda parternas fördömanden från 1500-talet inte längre träffar respektive andra part här såsom dennas läroposition nu är beskriven måste tas till eftertanke. Vem har givit efter från vad, på vilken grund och med vilken rätt. Den forensiska rättfärdiggörelseläran har långt innan JD på det nominellt lutherska hållet fått en knäck. De loci'n i dogmatiken som gäller imputationen och inhabitationen har sedan länge friskt blandats ihop bland nominella lutheraner så att den romerska kyrkan i och för sig inte kan erfara några alltför oöverkomliga problem till den delen. Man har ju redan i praktiken nått ett visst mått av samförstånd visavi tanken på den rättfärdiggjordes transformation. På detta område skall vi inte följa Augustinus, då förlorar vi imputations-locuset i dess bibliska och lutherska karaktär.

Vi nämnde nyss att en romersk inbrytning redan har skett visavi rättfärdiggörelseläran. Kvar hänger den gamla concupiscentia-läran. Frälsningsdramats bakgrund hos människan. "Jag skall sätta fiendskap" (Gen 3:15) + hela den arsenal av skriftord som talar om människan inneboende ondska, som är större och starkare än vad hon kan veta och kontrollera. Ett begär som behöver den uppenbarade Lagens ord för att avslöjas: peccatum non cognovi nisi per legem nam concupiscentiam nesciebam nisi lex diceret non concupisces. 'Synden hade jag inte känt om inte genom Lagen ty jag hade inte känt concupiscentian om inte lagen hade sagt du skall inte ha concupiscentia. Denna fiende och upprorsmakt mot Gud som bor i varje människas bröst kan endast hävas och avslöjas med Guds Ords klara förkunnelse: Lagen som tillskriver synderna rätt och Evangeliets ord som proklamerar för de ogudaktiga dvs för dem som erfar sin ogudaktighet den tillräknade rättfärdigheten på Kristi fullbordade frälsningsverks grund.

Kristi rättfärdighet är en för dig läst rättfärdighet. Din trygghet inför Guds säkra dom är aldrig ditt hjärtas transformation.

2.4 De kristna av den augsburgska bekännelsen trängs från alla håll visavi concupiscentia-läran

Den kristna kyrkan på jorden är av sin Herre kallad till en ständig kamp för att inte förlora någonting av hela det Guds rådslut som med Skriften är henne given.

Då det gäller arvsyndsfrågorna och frågan om concupiscentia så är de evangeliskt-lutherskt kristna kringrända från alla håll. Här är en avgörande punkt. Här avgöres om vi rätt enligt Skriften lär vad människan skall frälsas ifrån. Det är inte så meningsfullt att tala om vad vi skall frälsas till, vad rättfärdiggörelsen innebär om inte bakgrunden: vad vi skall frälsas från, står klar.

Den augustinska arvsyndsuppfattningen gick under i medeltiden. Och den lutherska arvsyndsläran har från början varit starkt ifrågasatt då den hävdats. Zwingli accepterade den inte, vederdöparna och svärmarna inte heller. De arminianskt-reformerta samfunden dvs dem som vi i dagligt språkbruk i Norden kallar frikyrkliga, avvisar den. Metodister och laestadianer visar sin hållning då de säger att små barn döpes inte för att de skall bli Guds barn utan för att de redan är det.

De avvisanden av luthersk arvsyndslära som kommer på de senast nämnda sätten är lätta att tillbakavisa för den som bemödar sig om åtminstone en någorlunda normal evangeliskt-luthersk kyrkokristendom. Det mera förrädiska talet om arvsynd kommer från den akademiska nyprotestantismen, som har begreppet men som saknar den rätta uppfattningen av saken. Det folkkyrkliga svamlet, om att lagen från tidigare är känd och människor redan så tyngda att ingen lag behöver förkunnas, gör svår skada. Nej: peccatum non cognovi nisi per legem. Och bekännelsens ord: skadan är så svår att den inte kan förstås utan måste tros enligt Ordet.

3.0 Nyprotestantism och liberalteologi

(kort def.: nytänkande i konventionens former, frigörelse från det klassiska dogmat. Skilda inriktningar går även in i varandra)

Albrecht Ritschl (1822-1889) rörde i den kristna försoningslärans grunder. Han förnekande tanken på ett ställföreträdande strafflidande. Mycket logiskt avvisade han även arvsyndsläran såsom de lutherska bekännelseskrifterna traderade den. Ritschls grundläggande tankar står att finna i mycket av den protestantiska teologi som finns i tiden efter honom. Den liberalteologi som slog igenom vid sekelskiftet var präglad av Ritschls principiella syn.

- - - - -

Jag vill illustrera situationen genom att ta upp en bestämd teologs uppgörelse med arvsyndsfrågan. Dietrich Bonhoeffer (1906-1945). Han fick sin teologiska fostran vid Berlin-fakulteten som var den gamla liberalteologins högborg med namn såsom Adolf von Harnack (1851-1930), Reinhold Seeberg (1859-1935) och lutherrennäsansens Karl Holl (1866-1926). Då Bonhoeffer skrev sin dissertation 1927 kunde han inte se någon sedes doctrinae för arvsyndsläran. Att arvsynden med den empiriskt fortlöpande historien med avlelse har förts vidare är den anstötliga delen. (DBW 1, 72) Arvsyndsläran som den framträder hos Augustinus och även hos Thomas är anstötlig (DBW 1, 243; 71) Samma dom måste i konsekvensens namn falla över de lutherska bekännelseskrifterna, som här fasthåller och utvecklard synpunkter med hävd inom den västerländska kristenheten. Bonhoeffer vill i sin dissertationstext frita Luther från denna förståelse. Han hävdar "Luther war es... und den biologischen Begriff der Gattung, der durch die Idee der Zeugung gewonnen wurde überwindet. (DBW 1, 245) Ett sådant faststlående kan emellertid lätt avvisas med Luther-texter. (WA 14, 124, 12 ff; 42, 83, 30; 18, 712, 29. H. Olsson skriver i Schöpfung, Vernunft und Gesetz in Luthers Theologie, Uppsala 1971, om L.:s ståndpunkt: "Vom ersten Menschen geht die Sünde auf alle Nachkommen über, d.h. auf das ganze von ihnen abstammende Menschengeschlecht." s. 320. I noten på detta ställe många belägg. Jfr även Olsson 359-360 för tanken att synden vidlåder naturen på ett oskiljaktigt sätt.)

Hos Schleiermacher (1768-1834) finner Bonhoeffer en uppmjukning av arvsyndsläran. (DBW 1, 246) I Ritschls framställning finner Bonhoeffer så det konventionella arvsyndsbegreppet avskaffat. För Ritschl är arvsyndens subjekt mänskligheten såsom summan av alla enskilda. Bonhoeffer ansluter sig i huvudsak till Ritschls arvsyndsbegrepp. Något slag av förklaring till sin ståndpunkt ger Bonhoeffer med orden: "Die Theologie des 20. Jahrhunderts ist im ganzen geneigt das Verwerbungsproblematik bei der Sünde beiseite zu schieben. (DBW 1, 246)

För en mera modern tid - som inte likt tidigare teologi föreställde sig Adam och urtillståndet, som något konkret i tid och rum i mänsklighetens början, från vilket hela människosläktet utgår, blev det en svårighet att tänka sig att arvsynden följde med avlelse och födelse utöver människosläktet, ifall man samtidigt fasthöll avgränsningen mot manikeismen (dvs att arvsynden är blandat i naturens substans).

Bonhoeffer kommer i samband med sina föreläsningar vid universitetet i Berlin under vinterterminen 1932/33 Schöpfung und Sünde att på nytt grundligare studera arvsyndsfrågan utifrån Gen 3. I detta sammanhang hävdar Bonhoeffer att den äldre kyrkliga dogmatikens uppfattning om att arvsyndens väsen låg i sexualiteten inte är så absurd, som man från en moralistisk naturalism inom protestantismen ofta har sagt. (DBW 3, 117) Detta måste fattas som en kritik av v Harnack som påstår: "Es ist vielleicht die des Augustinismus (aber er ist nicht allein Schuld, dass die christliche Religion im Katholizismus in einen besonders innige Beziehung zur Geschlechtssphäre ist. (Dogmengeschichte III, 1910, s 218f Anm 2 47)

Hos v Harnack ser vi hur den gamla liberalteologin är långt ifrån ett kristligt arvsyndsbegrepp tom. den vanliga romersk-katolska kyrkoläran med dess avvisande av concupiscentia som innebärande verklig synd är för mycket för dessa liberaler. Låt oss se saken så: dessa gamla liberaler är alltså andliga farfäder till dagens protestantiska kyrkoledare som gör uppgörelser med Rom. Undra på att det är bara Rom som vill slå på bromsarna. Efter att ha bläddrat i böcker om arvsyndsfrågan vill jag påstå att det är skäl att alltid vara vaken då en teologisk författare behandlar arvsyndsläran. Också författare med god renommé i bekännelsetrogna kretsar kan ha ett skadat arvsyndsbegrepp.

5.0 Avslutning med ett omnämnade om nutida exegetik och hermeneutik

Vi hävdar alltså att vi är mycket trängda i denna fråga. Från romerskt-katolskt normalteologiskt håll, från det reformert-arminianska hållet med deras helgelseläror och med deras anspråk på Ande och karismers, vilket ger oss anledning att i detta hänseende även pröva karismatiska rörelser och kyrkotillväxtidéer, vidare från nyprotestantiskt eller gammal liberalteologiskt håll och sedan och icke minst från den allmänna trenden inom exegetiken. För att kort och enkelt beröra det sistnämnda. Rom 7 därfrån vi har utgått idag räknas av den moderna exegetiken tillsammans med många katoliker och optimistiska svärmeandar som ett passerat stadium för Paulus och för den kristne. Paulus talar enligt den taken som ex-ickekristen om sitt liv hurudant det var innan han mottog Kristus. Men nej Rom 7 hör till den kristnes ständiga grundläggande erfarenhet i Guds skola där Gud för oss till helvetet då han vill för oss till himlen där han sänker ned då han vill upphöja, där han låter Ordets Ämbete proklamera och läsa för oss den rättfärdighet som gäller för oss i Kristus medan vi ännu i oss själva är ogudaktiga.

Infelix ego homo quis me liberabit de corpore mortis huius gratia Dei per Iesum Christum Dominum nostrum. (Ad romanos VII, XXIV)

så blir det utrymme för att förklara den underbara och avgörande artikeln om rättfärdiggörelsen genom tron allena, eftersom det står klart från vad vi skall frälsas, varför vi behöver frälsas.