Debatt om flertallsuttalelsen fra MFs lærerråd om kvinner som prester
(Ressurser)
FBB-BAKGRUNN:
Debatt i Luthersk Kirketidende 1973:
Debatt om flertallsuttalelsen fra MFs lærerråd om kvinner som prester
LK 4/73, s. 83-89.
Ad flertallsuttalelsen fra Menighetsfakultetets lærerråd om kvinner som prester
I den redaksjonelle introduksjon i L. K. nr. 1 (s. 2) påpekes det at en innbyrdes konfrontasjon mellom flertallets og mindretallets uttalelse om kvinnelige prester ikke foreligger. Det følgende er ment som et bidrag til en sådan.
I. Eksegesen av 1.Kor. 14, 33 b ff.
Jeg har flere og avgjørende innvendinger å gjøre mot flertallsuttalelsens eksegese av avsnittet. At "Herrens Bud" (14, 37) skulle gå på hele det foregående, ikke bare på avsnittet om kvinnenes opptreden under gudstjenesten, er en påstand som jeg ikke kan tillegge noen vekt. Jeg mener at dette spørsmål er kommet i et nytt lys etter min artikkel i Studia Evangelica av 1964 (nevnt i mindretallets uttalelse, L. K. s. 13). Jeg har her påvist at uttrykkene "tillate" og "bud" i rabbinernes terminologi er korrelater, slik at ordet "bud" ikke kan løses fra uttrykket "ikke tillates" (v. 34). At sistnevnte uttrykk er en teknisk term som er lånt fra rabbinerne, kan overhodet ikke bestrides (se f. eks. Mark. 2, 24; Matt. 19, 3). Til kombinasjonen av dette uttrykk med ordet "bud" kan henvises til Mark. 7, 9 og 12. Et nøyere studium av det materiale jeg har dradd fram i nevnte artikkel, vil også vise at et "Herrens bud" ikke kan gjelde ordensspørsmål. Og at Paulus i 1 Tim. 2, 12 bare nevner at han "ikke tillater", uten å henvise til et Herrens bud, er ikke det minste påfallende. Rabbinerne uttalte seg ofte om hva de anså for å være tillatt eller forbudt uten eksplisitt å nevne motiveringen. Dessuten har den enkelte rabbiners avgjørelse en egenvekt idet det ofte dreier seg om en slutning fra et bud (eller forbud).
Hva angår flertallsformen av det realt. pron. ha i v. 37, som etter uttalelsen skal peke tilbake på hele det foregående, så savner jeg her en undersøkelse av bruken av denne flertallsform ut fra et større materiale. Personlig har jeg foreløpig den arbeidshypotese at neutrum flertall overhodet oppviser en nokså tøyelig grense i forhold til entall. Belegg for dette hva angår den foreliggende form, er Filem. v. 21, hvor Paulus bruker flertall ha selv om han i det foregående bare har bedt Filemon om en eneste ting (v. 10, 17). Ha synes å kunne være generaliserende med utgangspunkt i en enkelt sak.
At v. 37 går på spørsmålet om kvinnens opptreden under gudstjenesten ser en også av den tilsvarende innledningsformel i 11, 16: "Om noen mener seg …"
Denne formel dukker regelmessig opp i dette brev hvor Paulus venter en utidig opposisjon fra entusiaster blant korinterne (jfr. også 3, 18; 8, 2). Den indikerer at Paulus berører et brennbart spørsmål hvor han imøteser reaksjon fra svermere. Noe annet spørsmål av denne art enn kvinnenes opptreden i gudstjenesten, som understøttes av personer med pneumatisk eller profetisk bevissthet, kan det i dette kapittel ikke pekes på. Derfor kan v. 37 f. ikke referere seg til f. eks. profetenes opptreden i v. 29- 32. Til disses opptreden i gudstjenesten har Paulus en helt positiv og rolig holdning som ikke på noen måte bringer ham i harnisk. Først i v. 39 kommer han tilbake til profetenes rolle, og da igjen i en helt rolig og positiv tone. Nei, v. 37-38 må høre sammen med et umiddelbart foregående og bare det. Ikke minst blir dette klart når en fastholder den krasse irettesettelse av den opponerende profet som gir seg av den best bevitnede tekst i v. 38, som alle nyere bibeloversettelser i vår tid følger. (jfr. L. K., s.13).
Flertallet henviser videre som argument for at budet gjelder hele det foregående, til v. 37 b, og da med bruk av NOs oversettelse. Men denne kan ikke gjøre krav på å være den rette. Man bør her vende tilbake til den eldre danske gjengivelse av dette vers (han give agt paa det, som jeg skriver til eder: thi det er Herrens bud") eller til Karl XIIs svenske, eller om man vil: til Luthers tilsvarende oversettelse (bortsett fra den rent syntaktiske forståelse i disse oversettelser). Begrunnelse finner man i Theol. Wörterbuch I (ikke II, som i L. K., s. 13), s. 704, 4 ff.
Det er nå overordentlig viktig å bli klar over disposisjonen i avsnittet 14, 26-40. Det vil da vise seg om det er ordenssynspunktet som er det ledende for hele avsnittet, slik flertallet mener. I v. 26 nevner Paulus 4 momenter i gudstjenestens innhold: 1) salme, 2) lære, 3) åpenbaring = profeti, 4) tungetale (med tolkning). I det følgende gir han så konkrete direktiver med henblikk på hver av disse momenter i motsatt rekkefølge (dog uten å komme tilbake til nr. 1). V. 27-28 gjelder nr. 4 = tungetalen, v. 29-32 a gjelder nr. 3 = den profetiske tale. Etter dette venter en altså anvisninger angående nr. 2 = lære. Det er åpenbart disse vi får i avsnittet om kvinnenes opptreden, v. 33 b ff. (= v. 34 ff i NO). Etter dette avsnitt svinger han så i v. 39 tilbake igjen, men nå i den opprinnelige rekkefølge. Etter nr. 2 (lære) kommer altså nr. 3 (profetisk tale) og til slutt nr. 4 (tungetale), v. 39-40.
Denne analyse av disposisjonen synes meg å være nokså innlysende. Er den riktig, så er det læreembetet eller om man vil: lærefunksjonen som Paulus har for øye i avsnittet om kvinnenes opptreden. I hele kapitlet søker han å vise at hver av nådegavene (= tjenstene) har sin spesielle egenart og funksjon. At kap. 12 er bestemt av denne intensjon er det her nok å nevne. Hver tjeneste svarer til et eget lem på legemet, forskjellig fra de andre. Både i 12, 28 og 12, 8 opptrer lære-tjenesten (visdom = apostolatet, kunnskap = lære-oppgaven) som noe spesielt. I Efes. 4, 11 er læreren også betegnet som hyrde. For meg ser det ut som lære- og hyrde-embetet avtegner seg ganske klart i disse tekster (mot intensjonen i flertallets uttalelse, se I, 1, 2, s. 3 f.).
At dette resultat får en eksakt bekreftelse av det parallelle sted 1 Tim. 2, 11 f. er klart. Først på denne bakgrunn blir det fullt forståelig at de to steder stammer fra samme mann. Også flertallet medgir at Paulus på det sistnevnte sted forbyr kvinner å opptre som lærere (II 2, s. 9). At verbet "lære" her betyr å frambære for menighetene innholdet i den apostoliske tradisjon er vist i mindretallets uttalelse (L. K., s. 12). Også i 1 Kor. 14 går linjen tilbake til den apostoliske tradisjon, jfr. henvisningen til Herrens bud og til det som gjelder i alle menigheter.
Mindretallets tolkning av 1.Kor. 14 står og faller ikke med den overfor anførte disposisjonsanalyse. Men i alle tilfelle er det en sunn regel for kirkens tolkning av Skriften at uklare steder (hvis man regner i Kor. 14, 33 b (= NO 34) ff. til disse) skal tolkes ut fra de klare (som jeg henregner i Tim. 2, 11 f. til).
Mindretallet utgår i sin tolkning fra den forutsetning at av snittet i Kor. 14, 33 b (34) ff. står relativt selvstendig i sammenhengen. Denne forutsetning får en sterk støtte i ovennevnte disposisjonsanalyse. Den støttes også klart av den iakttagelse at Paulus etter hva han meddeler, her gjengir en egen tradisjon som er overtatt fra urmenigheten som helhet (se v. 33 b = NO 34 a). Den har altså eksistert forut for og uavhengig av anvisningene for tungetale og profeti, som Paulus åpenbart formulerer idet han dikterer brevet. Det felleskirkelige tradisjonsstykke har vel omfattet v. 33 b-34 (= NO v. 34). Av dette gir seg at en ikke kan tolke ordene "tale" og "tie" i avsnittet om kvinnenes opptreden ut fra v. 29 f. Vil man gjøre det, så må man iallfall ha i mente at ordet "tie" også når det gjelder profeter, ikke bare er rent teknisk å forstå, men til sist er motivert ut fra plikten til å tie når budskapet fra Gud lyder. Jeg må her igjen henvise til de parallellsteder angående den jødiske synagogeliturgi som jeg har trukket fram fra Philo til belysning av begrepet "tie" (se mindretallets uttalelse, s. 12; T. T. K. 1971, s. 97 f.).
Avsnittet 14, 33 b ff. står altså selvstendig og kan ikke leses i lys av versene om "uorden", v. 33, eller om "orden", v. 40. Jeg bestrider at v. 40 angir et stikkord for hele det foregående. Jeg har overhodet til gode å se at Paulus avslutter avsnitt i sine brev med en sammenfatning eller konklusjon. I v. 40 taler han bare om hvordan det skal gå til når det gjelder profeti og tungetale (jfr. ovenfor til disposisjonen). Han vil selvsagt ikke slutte dette avsnittet om gudstjenesten med det slag i bordet han gir i v. 38, og svinger derfor tilbake til nøytralt område. Ordet "euschcrmonds" betyr i dette vers neppe "sømmelig" (som om det skal konfronteres med aischron i v. 35); det betyr heller "skikkelig", "pent". Ellers ville det vel sprike alt for mye i forhold til det parallelle "med orden".
Om noen vil insistere på at dette "med orden" også har et sideblikk til avsnittet om kvinnene, så vil jeg ikke oppta noen strid om det. Det som jeg absolutt bestrider, er flertallets påstand at det er "ordenssynspunktet som er det umiddelbart dominerende i avsnittet 14, 26-40" (I 5 b, s. 5), eller at "det overordnede synspunkt i dette avsnitt er den gudstjenestelige orden. (s. 5).
Jeg bestrider også avgjort at ordet "tale" i avsnittet om kvinnene bare går på kvinnenes spørsmål. For min del kan jeg ikke forstå at noen for alvor kan mene at det som man i alle de urkristne menigheter var blitt enige om, var ;t kvinnene skulle tie i betydningen ikke stille spørsmål. Heller ikke kan en forestille seg at et sådant forbud er utgått fra urmenigheten i Jerusalem. Selvsagt er det også utenkelig at et sådant forbud skulle bli begrunnet med en henvisning til "Herrens bud". Det som pålegges kvinnene, må være å tie under gudstjenesten overfor forkynnelsen av Guds ord og frambæringen av den apostoliske tradisjon og lære, på samme måte som i 1 Tim. 2, 11 f. Først denne forståelse forklarer at Paulus nevner Guds ord i v. 36. At han er praktisk nok til også å be kvinnene ikke avbryte med sine spørsmål, kan ikke foranledige oss til å gjøre dette moment til tolkningsnorm for ordene "tale" og "tie".
Det er egnet til å vekke feilaktige forestillinger når ordet "lære" (didaskein) i flertallets uttalelse gjengis med undervise" i 1.Tim.2,12 (I 4, s. 4). Ordet betyr å gi videre den apostoliske lære og tradisjon (se 1.Tim. 4, li; 6,2; 2Tim. 2, 2). På tilsvarende måte bør verbet manthanein i 1.Tim. 2, 11 ikke gjengis med "la seg undervise" (til tross for den svenske oversettelse av dette vers) (I 5 c og 6, s. 6). Av hensyn til en videre lesekrets er det nødvendig å presisere at dette ord her betyr å ta imot den apostoliske lære (se 2 Tim. 3, 14; Fil. 4, 9; Efes. 4, 20).
II Ordenssynspunktet og skaperordning
I flertallets uttalelse er ordenssynspunktet en hovedsak. Da ordene "orden" og "ordning" brukes om hverandre (se særlig I 6, 7, s. 6), er det ikke alltid lett å forstå hva som er ment. I kraft av denne terminologi oppnåes en glidende linje fra "orden" (motsatt forstyrrelse) over "menighetsordning" fram til "skaperordning". I avsnittet II 2 (s. 9) er forbudet mot at kvinner opptrer som lærere i 1 Tim. 2 forankret i skaperordningen, mens hensikten med samme forbud i følge I 7 (s. 6) er å hindre forstyrrelse.
Tydelig er at spørsmålet om ro og orden gjøres til overordnet synspunkt i del I (s. 6). Dette hensyn skal også ligge til grunn for ordene om kvinnenes underordning (i Kor. 14, 34; lTim.2,i1). Men det antydes også at denne underordning henger sammen med en underordning under mannen (I 6 og 7). Dette sistnevnte synspunkt, som hos Paulus er skapelsesmessig begrunnet (se pkt. 7), gjenspeiler den underordning som gjelder for kvinnen i ekteskapet. Dette syn på den ekteskapelige relasjon deler Paulus med det antikke samfunn overhodet (pkt. 6).
Det er påfallende hvor lite spørsmålet om kvinnens underordning under mannen drøftes i uttalelsen. I del II blir det overhodet ikke nevnt. I mindretallets uttalelse er dette et hovedpunkt (se s. 13 i). Mindretallet hevder at tilhengerne av kvinnelige prester ikke kommer til rette med skriftmaterialet uten å bryte med læren om kvinnens underordning under mannen og altså med en skaperordning som er viktig for NT.
Hvordan skal en forstå at denne lære ikke blir berørt i del II, til tross for at det her tales mye om "skaperordningsforestillinger"? Det kan vel neppe være noen tvil om uttalelsen vil bli lest og forstått slik at kvinnens underordning under mannen bare blir en tidsbetinget "form for konkretisering av skaperordningsforestillingene" i NT, en form som "for hver ny historisk situasjon (må) overveies på nytt og avgjøres etter beste skjønn" (II 2, s. 9). Det er sant at det som uttrykkelig nevnes i denne passus, bare er anvisningen om hodesløret (1 Kor. 11) og at kvinner ikke skal opptre som lærere (1 Tim. 2). Men det brennende spørsmål for leserne er hvordan uttalelsen stiller seg til læren om kvinnens underordning under mannen. Uttalelsen vil uten tvil bli lest slik at denne lære hører til de tidshistoriske skaperordningsforestillinger som ikke lenger har gyldighet for vår tid. Slik vil uttalelsen virke, og den må bedømmes etter hvordan den virker.
Og ser en på uttalelsen som helhet, så inneholder den vendinger som klart støtter denne forståelse av den. I avsnittet I 6 (s. 6) heter det at kvinnens underordning i ekteskapet er en del av det sosiale mønster som rådde i antikken. For Paulus var dette mønster en "selvsagt forutsetning", til tross for at han ellers klart har uttalt at grensen mellom mann og kvinne er opphevet i kraft av "den nyskapte enhet i Kristus Jesus" (Gal. 3, 28). Den vanlige leser vil forstå dette slik at i og med ordet i Gal. 3, 28 er der kommet noe nytt som gjennombryter og opphever underordningsmønsteret. Etter dette vil uttalelsen bli forstått. Heller ikke dens aller siste passus (s. 11) vil avsvekke dette.
Det er sagt mange ganger før, så det nytter vel ikke å si det om igjen, at dette syn beror på en feiltolkning av Gal. 3, 28. For Paulus betyr enhet ikke opphevelse av forskjell i tjeneste og oppgave, men tvertimot begrunnelse for denne forskjell (1 Kor. 12, 13 ff.; mindretallsuttalelsen s. 10).
III. Angående i Kor. 11, 2 ff. (sløret)
Flertallet mener at vil vi fastholde "taleforbudet" for kvinner, så må vi også bøye oss for at de skal bære slør under gudstjenesten. Man vil her påtvinge oss en konsekvens som iallfall ikke Luther ville godta, trolig heller ikke Melanchthon. Flertallet vil stille begge påbud på samme linje ved å oppfatte dem som menighetsordningsforskrifter, som av Paulus begrunnes ut fra skaperordningsforestillinger (II 2, s. 8 f.). Det er her av interesse å notere at uttalelsen ikke kommer til rette med 1 Tim. 2 bare som en ordensforskrift (slik som intensjonen er i I 6, 7). Man blir nødt til å sette forbudet i 1 Tim. 2 mot at kvinnene opptrer som lærere i relasjon til skaperordningen, åpenbart via kvinnens underordning under mannen, som her uttrykkelig nevnes av Paulus.
Denne forankring i skaperordningen er til og med nødvendig for den snare som skal legges for mindretallet i 1 Kor. 11: Hvorfor fastholder mindretallet den konkretisering av skaperordningen som foreligger i 1 Tim. 2, men ikke den i 1.Kor. 11? Svaret på dette er for det første at i 1 Tim. 2 er det tale om kvinnens underordning under mannen, mens dette synspunkt ikke er nevnt i forbindelse med sløret (1 Kor. il, 2ff.). NO har riktignok i v. 10 oversettelsen "undergivenhets-tegn" for det greske exousia. Men ordet betyr det stikk motsatte, nemlig "makt". Også her bør man gå tilbake til de eldre oversettelser i Norden, som hadde nettopp "makt" (likesom Luther). Jfr. New Engl. Bibel: a sign of authority. Hva Paulus mener med dette vers er fremdeles et uløst problem for forskningen. Klart er at det som avsnittet sikter mot, er å vise at mann og kvinne har forskjellig "ære", at "ære" betyr ulike ting for dem.
Selve sløret er for Paulus ikke mer enn en skikk eller sedvane. Han nevner jo selv ordet sedvane j 11, 16. Begrepet sedvane (hebr. minhag) spiller en veldig rolle i jødedommen og var velkjent for den tidligere fariseer Paulus. Rabbinerne gir regler for den gyldighet en sedvane har. De skiller mellom det som bare er en sedvane og det som kan offentlig læres. En sedvane kan ikke doseres som lære. Svarende til dette skiller de mellom dçt som er forkastelig fordi det støter an mot en sedvane, og det som ikke er tillatt fordi det strider mot et bud (eller forbud) i GT. Sedvanen veksler ofte fra sted til sted, heter det også. Likevel skal man ikke unødig avvike fra sedvanen. Og dette henger sammen med den ære man skylder andre. Sedvane kan være begrunnet i æren. Og æren igjen henger sammen med skaperordningen.
Vi må anta at Paulus opererer med de samme distinksjoner når det gjelder motiveringer. Øverst står budet, dernest kommer det som er tillatt eller ikke tillatt. Nederst kommer sedvanen, som ikke har samme gyldighet.
For det andre har mindretallet sett at denne forståelse av 1 Kor. 11, 2 ff. svarer til bekjennelsens tolkning av avsnittet. I Augustana XXVIII finnes ikke antydning til at dette avsnitt skulle gjelde det som flertallet kaller menighetsordning. Sløret er kort og godt en sedvane eller en kirkelig seremoni. Og slike har Paulus ikke ment skulle ha evig gyldighet. Vi ser ingen grunn til å avvike fra bekjennelsens syn og tolkning på dette punkt.
IV. Noen konklusjoner
1) Publikum må forstå flertallets uttalelse slik at man tar avstand fra læren om kvinnens underordning under mannen. Dette er å bryte med Skriftens autoritet.
2) Uttalelsen sier klart at Paulus i 1.Tim. 2, 11 f. forbyr kvinner å "opptre som lærere" i menighetens ramme. Allikevel erklærer man dette for tidshistorisk (II 2, s. 9). (Om hva verbet "lære" betyr, se ovenfor). Også dette er å bryte med Skriftens autoritet.
3) Uttalelsen kommer ikke til rette med skriftmaterialet, idet man, når det gjelder de to hovedsteder (1 Kor. 14 og 1.Tim, 2), vakler fram og tilbake mellom ordenssynspunktet og skaperordningstanken. Kirken må i sin tolkning av Skriften søke etter enheten i Skriftens utsagn. Dette er i det foreliggende tilfelle ikke så vanskelig (jfr. mindretallets uttalelse).
4) Uttalelsen oppløser embetsbegrepet i NT og dermed i kirken. Dette er såvel eksegetisk som dogmatisk uberettiget.
LK 6/73, s. 141-148.
Om kvinnelige prester
I nr. 4 av L.K. levererar prof. Sv. Aalen en kritisk uppgörelse med majoritetsuttalandet om kvinnliga präster. Bortsett från en analys av tankegången i 1.Kor. 14: 26 - 40 (som jag återkommer till) innehåller artikeln ingenting nytt i förhåhlande till minoritetsuttalandet och i relation till Aalens tidigare produktion över detta tema.
Då prof. Aalens artikel väsentligen är ett vidareförande av de synpunkter som behärskar framställningen i minoritetsuttalandet finner jag det mest ändamålsenligt att primärt kommentera detta dokument. Jag är då samtidigt i det läget, att jag kan diskutera den utvidgade argumentering som Aalens artikel representerar.
Ad 1 Kor. 14
Minoriteten i lärarrådet hävdar, att det i 1 Kor. 14: 33 ff rör sig om ett förbud för kvinnor att tala Guds ord i den offentliga gudstjänsten. Påståendet är svagt begrundat. Ordet för "tala", lalein, har en ytterst generell innebörd. Det betecknar alla former av talande. Vill man ha verbet närmare kvalificerat, får man ge akt på det sammanhang i vilket det förekommer. En analys av vår text visar, att lalein står parallellt med eperotatosan i v. 35, av eperotao, "fråga", vilket uttryck i sin tur expliceras med ännu ett lalein. Det talande som förbjudes kvinnor består sålunda i att dessa ställer frågor under gudstjänsten och därmed stör den ordning som är nödvändig för församlingens uppbyggelse (v. 40, jfr. 26). Det har således inte i detta sammanhang med församlingspredikan att göra. Endast om man förstår verbet i betydelsen "fråga", blir tankegången i avsnittet logiskt meningsfull. Det plötsliga förordnandet om att kvinnorna hemma skall fråga sina egna män blir då begripligt (v. 35). De skall spörja sina män hemma därför att de inte fick frågs (lalein) under församlingsgudstjänsten. Förbudet mot kvinnornas lalein fogar därmed motståndslöst in sig i kontexten. Det ligger då i linje med de övriga förmaningarna i avsnittet. Dessa syftar alla till att bevara nödvändig ordning under gudstjänsterna. Denna ordning är så viktig, att Paulus t.o.m. understöder sina förmaningar om den med en hänvisning till Herrens bud. Som bekant har ingen hittills lyckats klargöra, vilket bud han konkret tänker på.
Minoriteten vill inte gå med på denna enkla och logiska lösning. I stället för att tolka verbet lalein ut från dess närkontext går man till 1.Tim. 2: 11 f, där verbet didaskein otvivelaktigt betecknar någon form av församlingsundervisning. Från detta didaskein, "lånar" man så innebörden till verbet lalein i 1.Kor. 14: 34. På detta sätt förvandlas kvinnornas lalein i 1.Kor, till församlingsförkunnelse, en aktivitet, som man sedan kan låta drabbas av talförbudet. Ett sådant exegetiskt förfarande är godtyckligt. Det naturliga tillvägagångssättet är som bekant, att man primärt tolkar ett problematiskt ord eller uttryck ut från det omedelbara textsammanhanget, något som kan ske fullt tillfredsställande i fallet lalein. Det är här helt överflödigt att hämta innebörden från annat håll. När en kunnig och skicklig forskare som Sverre Aalen nonchalerar en så elementär regel, finns det skäl att fråga efter orsaken. Så långt jag kan se är grunden den, att han är beroende av en bestämd ämbetsuppfattning vid sin tolkning av det paulinska materialet, vilket medför att han ser ämbetsfunktioner, där det i själva verket rör sig om något annat. Mera härom nedan. Det hävdas vidare i minoritetsuttalandet att det Guds bud som Paulus refererar till i v. 37 endast syftar på kvinnornas talande. Påståendet är ytterst tvivelaktigt, eftersom relativpronominet står i pluralis. Pronominet ha (v. 37) syftar därför med största säkerhet på alla apostelns förordningar i v. 26-37. Språkligt sett har vi en god parallell till vår text i Gal. 1: 20, där pronominet ha går på allt vad Paulus har skrivit om i v. 16-19. I själva verket skall det starka skäl till för att gå mot den grammatiska konstruktionen i v. 37 b. Något sådant skäl föreligger inte. "Herrens bud" - hur det nu än skall förstås - tycks alltså gälla hela det föregående avsnittet och ha med ordningen vid gudstjänsten att göra.
Minoritetsuttalandet avviker alltså än en gång från den närmast till hands liggande tolkningen. I sin artikel i L.K. kräver Sverre Aalen t.o.m. en undersökning av den aktuella pluralformen ut från ett större material. Detta är att ställa saken på huvudet. Att ett relativpronomen i pluralis också har korrelat i flertal torde få anses som en högst normal företeelse. Det kräver inte någon närmare bevisföring. Vad som däremot i varje enskilt fall måste bevisas är om ha kan gå på ett korrelat i ental, trots att textsammanhanget (som i vårt fall) tillhandahåller möjliga flertalskorrelat (Aalens ex. med Filemon 21 är därför inadekvat).
Nu menar emellertid prof. Aalen att han ut från rabbinskt material kan bestyrka sin uppfattning, att Herrens bud endast avser kvinnornas talande. I rabbinsk terminologi hör nämligen, enligt Aalen (Studia Evang. 1964) uttrycken "tillåta" och "bud" på ett formelartat sätt samman. Detta skulle också vara fallet i 1.Kor. 14: 34-37. Talet om "Herrens bud" i v. 37 skulle då höra samman med "icke tilllåtet" i v. 34. Aalen tillskriver dessa synpunkter en sådan vikt, att han hävdar att frågan har kommit i nytt ljus genom hans artikel av år 1964. Påståendet är något förbluffande. Detta av flera skäl. Jag skall nämna endast ett par. Att Paulus använder sig av judiskt lagspråk är känt sedan länge (ett ex. i Rom. 6: 7). Det är möjligt, att han är influerad av sådant språk också i vårt fall. Däremot är det ytterst osäkert om vi har att göra med en tvådelad formel. Då måste det starkare överensstämmelser till än dem som här levereras. Aalen medger i den nämnda artikeln att uttrycket "icke tillåtet", som brukas hos Paulus, är sällan förekommande hos rabbinerna, vilka i stället använder formuleringar som anger att något är "förbjudet". För att få fram tillräckligt tidigt "rabbinsk" material, där uttrycket "icke tillåtet" förekommer, tvingas Aalen därför att gå omvägen över evangeliernas återgivande av judisk terminologi (t. ex. Mt. 19: 3, Mk. 2: 24). Detta är naturligtvis betänkligt, eftersom det är ovisst, om evangelierna avser att ge en precis beskrivning av judisk terminologi. I varje fall rör det sig här endast om indirekta belägg. Till detta kommer att Aalen i evangeliematerialet återfinner det "paulinska" verbet epitrepein bara en enda gång (Mt. 19: 8). I övriga fall brukas det synonyma. uttrycket exestin. Inte heller det Josephus-material som påberopas levererar någon slående parallell till Paulus-texterna. Denna svårighet att finna exakta rabbinska motsvarigheter är ett allvarligt memento, eftersom det här rör sig om en f ormell jämförelse mellan Paulus och rabbinerna. Enligt Aalen ansluter sig ju Paulus i 1.Kor. 14 34 (och 1.Tim. 2: 11) till en rabbinsk formel. Läsarens förvåning stiger ytterligare ett par grader, när han märker med vilken sorgiöshet Aalen umgås med det faktum, att ordet "bud" (som ju skall utgöra det andra ledet i den förutsatta tekniska for-mein) är problematiskt i de aktuella utsagorna hos Paulus. I 1.Tim. 2: 11ff förekommer det inte alls. Det är därvid en klen tröst, att Aalen försäkrar oss att detta inte är det minsta påfallande, eftersom rabbinerna också kunde underlåta att nämna budet, motiveringen. Man frågar sig, hur det då är möjligt att över huvud taget anställa några formella jämförelser mellan dem och Paulus. Aalens argumentering befinner sig här på en punkt, där den hotar att gå i upplösning. Man kan svårligen argumentera med material, som inte föreligger i synlig form. I 1.Kor. 14: 37 är ordet "bud" textkritisk osäkert. I vanlige fall behöver man inte fästa något avseende vid den textkritiska problematiken i denna vers, då det ändå är klart, att Paulus på något sätt hänvisar till Herrens auktoritet. Men när det (som i detta fall) gäller att påvisa att det rör sig om en formel, är det inte möjligt att bortse från den terminologiska osäkerheten i texttraditionen. Om man till dessa formella svårigheter fogar det välkända problemet, att budet i v. 37 inte är identifierat, är det svårt att inse att vi efter den aktuella studien skulle befinna oss i ett nytt läge.
Andra invändningar kunde också anföras mot Aalens argumentering. Men det anförda får vara nog. Hans lärda och förvissa intressanta artikel förmår inte bevisa det den i vårt sammanhang skulle bevisa.
I sin artikel i L.K. företar Aalen en dispositionsanalys av 1.Kor. 14: 26-40, detta för att pröva majoritetsgruppens tes, att ordningsaspekten är den dominerande i detta avsnitt. Han förklarar dock att minoritetsuttalandets hållning icke står och faller med denna undersökning. Detta är ett klokt förbehåll. Ty inte heller dispositionsanalysen kan bevisa det den skulle bevisa. Ingenting i den vederlägger majoritetens uppfattning, att Paulus här ger förmaningar med sikte på att förmå skilda kategorier i församlingen att iaktta nödig ordning vid gudstjänsten: Tungomålstalandet skall ske i en viss ordning, profeterandet likaså. Kvinnorna skall iakttaga nödig ordning och därför inte störa läroframställningen med sina frågor. Jag kan inte se att dispositionsanalysen på någon punkt rubbar majoritetens tolkning. Betecknande nog tvingas Aalen att lyfta ut v. 33b ff (NO: 34 ff) ur textsamanhangen för att förhindra att avsnittet skall kunna tolkas i ljuset av v. 29 ff, och inte minst ut från v. 33a. Att detta betänkligt liknar en flykt från problemet är uppenbart. Det mest graverande är dock behandlingen av v. 40. Aalen förnekar blankt att talet om ordningen i denna vers syftar på hela det föregående avsnittet. Hans avgörande motivering är, att Paulus inte brukar avsluta passager i sina brev med en sammanfattning eller konklusion. Detta påstående är direkt felaktigt, vilket väl får skrivas på debattiverns konto. Man behöver bara gå till 1.Kor. 13: 13 för att finna en perfekt, konkluderande avslutning.
Sammanfattningsvis kan sägas att minoritetens tolkning av 1.Kor. 14: 26-40 är behäftad med avgörande svagheter. Verbet lalein får sin innebörd från ett annat verb i en annan kontext. Det plurala relativpronominet ha får syfta på ett korrelat i singulans, trots att flertalskorrelat är tillgängliga. Den påstådda förbindelsen mellan 14: 34 ff och fast rabbinskt formelspråk är ytterst anfäktbar. Och den dispositionsanalys som skall stödja minoritetens tolkning och vederlägga majoritetens förmår intet av detta. I stället blir den möjlig att genomföra först sedan ett par väsentliga moment i avsnittet har neutraliserats.
Det betänkliga i allt detta är inte bara de exegetiska bristerna. Det allvarliga är, att man vill göra dogmatik på så anfäktbara premisser.
Ad 1 Tim. 2 : 11 ff
I det föregående är 1.Tim. 2: 11 ff delvis berört. Då denna text är mindre omfångsrik än den tidigare behandlade passagen, kan framställningen inskränkas betydligt.
Situationen är här delvis en annan än i Korint. Aposteln står nu inför en mera långt gången oordning i gudstjänstlivet, vad kvinnornas aktivitet angår. Hans fastställande av att han icke kan tillåta (epitrepein) dem att undervisa (didaskein) ger vid handen att kvinnorna i detta fall gör krav på att få delta i någon form av församlingsförkunnelse. Det är detta aposteln vill sätta stopp för. Som motivering för sitt förbud hänvisar han till kvinnans underordning under mannen i äktenskapet. Denna begrundas dels genom skapelseordningen (v. 13), dels genom syndafallsordningen (v. 14 f). Det förhållandet att kvinnan skapades efter mannen och det faktum att hon visade sig vara mera avfällig än han, medför att hon är honom underordnad. Det är detta som gör att hon icke är skickad att undervisa i församlingen. Undervisningen, förkunnelsen står altså i förgrunden. Inte andra funktioner, som det i bland hävdas i debatten.
Nu är det viktigt att observera, att verbet didaskein betecknar all slags undervisning. I vår kontext syftar verbet således på alla former av lärar- och förkunnaraktivitet inom församlingen. Det innebär, att apostelns förbud riktar sig mot all förkunnarverksamhet från kvinnors sida (bortsett från profetiskt tal, 1.Kor. 11 : 5). Detta är fullt naturligt med tanke på den generella motiveringen ut från skapelse- och syndafallsordningen och det därav föranledda underordningsmotivet.
Minoriteten tycks rygga tillbaka inför utsikten, att förbudet skulle gälla all kvinnlig förkunnelse. Tveksamheten tar sig uttryck däri, att man ger didaskein en snävare innebörd än verbet i verkligheten har. Man hävdar, att ordet syftar på den auktoritativa förkunnelsen av innehållet i den apostoliska traditionen (en definition som sedan lätt kan appliceras på det nutida prästämbetet). En stillatigande förutsättning tycks vara den, att det finns andra typer av förkunnelse, som inte är förbjuden för kvinnor. I varje fall vänder man sig i de praktiska konklusionerna bara mot prästerlig förkunnelse från kvinnors sida. Inte mot annan kvinnlig predikoverksamhet.
Det länder minoriteten till heder att den inte dogmatiskt har blundat för den välsignelsebringande insats som har gjorts och göres av kvinnliga förkunnare i menigheter och organisationer. Vad man kunde önska är, att denna klarsyn också skulle kunna utsträckas till att omfatta även kvinnor, som ser det som sitt kall att bli präster.
Men här vill minoriteten inte vara med längre. Bibeltroheten lägger hinder i vägen, menar man.
Det innebär ingen ringaktning för mina kollegers övertygelse, när jag säger att denna biblicistiska skrifttrohet (för biblicism är det fråga om), trots all uppriktig strävan, måste bli mera av symbolisk än reell art. Om man stillatigande accepterar någon form för kvinnlig förkunnelse i kristna sammanhang, har man satt sig över apostelns talförbud. Det är utsiktslöst att på språklig väg försöka ge didaskein en så specifik innebörd, att det skulle svara enbart mot prästerlig förkunnelse. Att förbudet drabbar icke bara prästerlig förkunnelse framförd av kvinnor utan alla former av kvinnlig predikoverksamhet är dessutom självklart med tanke på dess generella begrundning i underordningsmotivet. Om man på bibliska premisser förbjuder kvinnliga präster men tillåter andra former av kvinnlig förkunnaraktivitet, har man sålunda hamnat i en bibeltrohet med reservationer. Man har i vissa avseenden satt sig över talförbudet och dess begrundning i bl. a. skapelseordningen.
Naturligvis vill jag - ut från mina premisser - inte ha sagt att minoriteten därmed har tagit avstånd från den bibliska skapelseordningen som sådan. Vad som har skett är, att man har satt sig över en speciell utformning av denna. Detta är enligt min mening både legitimt och nödvändigt. Den grundläggande olikheten mellan man och kvinna är lyckligtvis bestående. Men roll-fördelningen dem emellan är inte i varje avseende fastlagd en gång för alla. Den kan variera från tid till tid. Jag finner det därför naturligt, att man - medvetet eller omedvetet - har känt sig åtminstone partiellt fri i förhållande till apostelns talförbud för kvinnor, trots att det är härlett ur underordningsmotivet, som i sin tur är en speciell utformning av bl. a. skapelseordningen.
Minoriteten vill säkert inte gå med på denna beskrivning av dess hållning. Ty man gör ju anspråk på att företräda den ursprungliga bibliska synen på man och kvinna. Med underordning och allt. Som jag redan visat är detta en ren illusion. Det framträder ännu klarare, om man ger akt på minoritetens hållning till syndafallsordningen i 1.Tim. 2: 14 f. Tanken på kvinnans roll i syndafallet spelar här en helt avgörande roll för hennes underordning. Hon skall underordna sig i både äktenskap och kyrka, därför att hon är mera avfällig än mannen. Hon skall i stillhet motta undervisning i all underdånighet. Om hon förblir i tro och kärlek och helgelse, med sedesamhet skall hon bli frälst genom att föda barn. Denna syndafallsordning spelar i själva verket en minst lika viktig roll här i vår text som den mycket omtalade skapelseordningen. Det visar redan en snabb genomläsning av passagen.
I minoritetens framställning spelar denna tanke ingen roll. Den är undanskjuten. I stället argumenterar man enbart ut från skapelseordningen och den därav härledda underordningstanken. Det är som om kvinnans större avfällighet inte var omtalad i bibeln.
Jag har full förståelse för att minoriteten inte har byggt på dessa tankar i sitt myckna tal om kvinnans underordning. Ty hur skulle man kunna göra det i en kyrka, som till stor del bärs upp av kvinnor och där männen bevisligen är de mest avfälliga? Man visar altså i detta fall en välgörande realism, när man inte söker motivera underordningen ut från denna tanke. Men därmed är det också klart att minoriteten icke företräder den ursprungliga bibliska människosynen.
Att minoriteten i praktiken tar avstånd från syndafalismotivet just i 1.Tim. 2 innebär givetvis inte, att man nonchalerar den fruktansvärda realitet som syndafallet utgör i bibliskt tänkande. Men den vältaliga tystnaden inför 1.Tim. 2: 14 f tyder på att man inser behovet för en teologisk nyinterpretation av den speciella utformning som syndafallstanken här har erhållit.
Minoriteten företräder alltså icke den bibliska syn som man menar sig representera. Inkonsekvenser och svagheter är uppenbara. Detta är inte menat som en anklagelse. Det är ett konstaterande.
Hur har man kunnat komma därhän? Svaret är enkelt och banalt. Historien har sin gång. Situationerna växlar. Detta har bl. a. medfört att kvinnan har erhållit en ställning, personligt och socialt, som var helt otänkbar under antiken. Ett sådant konstaterande är ofrånkomligt, hur han än värderar denna utveckling. Inte heller konservativa kristna sammanhang har förblivit oberörda av denna process. Det visar bl. a. minoritetens faktiska hållning.
Majoriteten i lärarrådet har försökt att i någon ringa mån teologiskt nyinterpretera kvinnans situation i församlingslivet. Det har skett ut från övertygelsen, att talförbudets begrundning hos Paulus är en speciell utformning av bakomliggande skapelse- och syndafallskonceptioner. Denna lösning kan säkerligen kritiseras. Påvlig ofelbarhet hör inte hemma i en evangelisk kyrka. Men vad som borde vara helt uteslutet är, att minoriteten levererar sin kritik ut från den förutsättningen att man själv representerar ett större mått av bibeltrohet. En sådan hållning vittnar om en märklig aningslöshet.
Jag har inte nu möjlighet att gå närmare in på 1.Kor. 11. Denna text har endast indirekt betydelse för vår fråga. Jag vill bara uttrycka min förvåning över den tolkning som Sverre Aalen ger av majoritetens hänvisning till denna text. Han uppfattar den som ett försök att lägga ut en snara för minoriteten, som ett försök att påtvinga den en konsekvens, som man inte har tänkt sig. Jag finner den mentalitet som talar ur dessa ord något betänklig. Det skulle väl vara möjligt att föra en diskussion utan att komma med sådana misstänkliggöranden.
Till sakfrågan vill jag bara notera att sedvanan (minhag) inte är så betydelselös i den juridisks miljön som man kunde få intryck av i Aalens framställning. Det finns goda skäl att jamföra 1.Kor. 11 med 1.Tim. 2: 11 ff.
Avslutande synpunkter
1. Den motsägelsesfulla hållning som minoriteten intar kan synas svårförklarlig. Den är begriplig endast om man observerar att dess skriftsyn innehåller biblicistiska rester och att dess bibeltolkning i icke ringa utsträckning dirigeras av en bestämd ämbetssyn. Att prof. Wisløff anslöt sig till minoritetsbetänkande endast i huvudsak och konklusioner bör kanske ses i detta sista perspektiv. Nu är det naturligtvis ingen fel att ha en fast ämbetssyn. Personligen sympatiserar jag i vissa avsenden med den som här framskymtar. Det betänkliga är bara, att den har fått inverka på exegesen (märk, förutom det tidigare antydda, det anakronistiskt klingande talet om "lære- og hyrde-embetet").
2. Debatten om kvinnliga präster har pågått i årtionden. Allt tänkbart material är redovisat. Alla möjliga och omöjliga argument och synpunkter har kommit till synes i debatten. För egen del kan jag inte se någon mening i att f.n. gå vidare i denna ändlösa diskussion. Det finns mera fruktbara temata att ägna sina krafter åt. När allt kommer omkring, föreligger det nu åtskilligt material för den som vill orientera sig i frågan. Vi har två utförliga uttalanden från MFs lärarråd. Dessa har kommenterats från ömse håll. Om L.K.s utrymme tillåter, kan jag dessutom i ett senare nummer lämna en utförlig lista på litteratur till frågan.
Edvin Larsson
LK 8/73, s. 207-210.
En gang til om kvinnelige prester
Svar til Edvin Larssons artikkel i L.K. nr. 6, s. 141 ff.
Så vidt jeg ser, har Edvin Larsson intet å bemerke til selve min forståelse av "flertallsuttalelsen" fra M.F.s lærerråd (se min forrige artikkel, L.K. nr. 4, s. 83 ff.). Det gleder meg, for det var meget om å gjøre for meg at min kritikk skulle hvile på en rett forståelse.
Det forholder seg altså klart nok slik at flertallsuttalelsen skyver Det nye testamentes lære om kvinnens underordning under mannen til side som noe tidsbetinget. Dette får vi nå bekreftet i Larssons artikkel. Teorien er den at den bibelske skapelsesordning "som sådan" skal stå uantastet, bare den "spesielle utformning" som underordningstanken er, må falle. Denne forestilling delte Paulus med sin samtid, og den passer ikke i vår tid.
Her som ellers viser det seg at praktisk talt alle som går inn for kvinnelige prester, havner i denne konsekvens. Fra nyeste tid hos oss kan nevnes Harald Bekken (Vårt Land 13/12-72). Dette er et tegn på at noe ikke stemmer. Paulus har altså selv ikke forstått hva han uttalte da han forankret underordningstanken i såvel skaper- som forløserordningen. En sådan apostel har etter min mening opphørt å være veileder for kirkens liv og lære.
Jeg sa i min forrige artikkel at flertallsuttalelsen her bryter med Skriftens autoritet. Larsson vegrer seg nå mot denne alvorlige beskyldning ved å stemple mindretallets syn som uttrykk for en uholdbar "biblisistisk skrifttroskap" (s. 146). Vel, i så fall er det en biblisisme som vi deler med Luther. Og med Menighetsfakultetet - som det en gang var. Men det er ikke biblisisme i den forstand at det skulle dreie seg om en eller annen tilfeldig praktisk anvisning som nevnes i N.T.
Det er påfallende at Larsson denne gangen ikke kommer tilbake til Gal. 3, 28. De som støtter seg til dette sted (misforstått), har i all fall (tilsynelatende) et holdepunkt hos Paulus for sitt syn at mann og kvinne står likt i disse ting. Men kanskje Larsson har innsett at dette sted ikke kan leses slik og at Paulus m.a.o. i sitt syn er konsekvent bundet av en tidshistorisk anskuelse som ikke kan gjelde mer i dag.
Nå mener Larsson at vii vi fastholde tanken om kvinnens underordning som den foreligger f. eks. 1.Tim. 2, 11 ff., så. må vi godta at kvinnen er mer "avfällig", d. e. mer en frafallen, enn mannen. Det var jo Eva som lot seg bedra, ikke Adam (v. 14). Underordningen er etter dette sted en "syndefallsordning". Jeg kan inntil videre ikke forstå det Larsson her skriver, annerledes enn at kvinnen som følge av sitt større frafall blir pålagt å. underordne seg under mannen (som en straff?) Dermed har Larsson oppnådd å kompromittere hele underordningstanken så grundig at hvem kan vel godta sådant!
For min del tar jeg disse vers fullt alvorlig og ser ingen vanskelighet i dette. Mannens og kvinnens forskjellige rolle i syndefallsberetningen er for Paulus uttrykk for en velbegrunnet innsikt i forskjellen mellom de to kjønn. Men forskjellen består ikke i at kvinnen er mer tilbøyelig til frafall enn mannen. At dette ikke er Paulus' mening vet vi jo godt (jfr. Rom. 5, 12). Det han sier, er at kvinnen er lettere å bedra, å. føre bak lyset, enn mannen. Men dette er ikke det samme som at hun er mer frafallen.
Kirkens historie viser hvor nødvendig det er at de som skal lede kirken og bl. a. verge bibelordet og kirkens lære mot forfalskning og vranglære, ikke kan være bare snille, imøtekommende og overbærende (jeg tror dette er kvinnelige egenskaper). De må kunne tre fram offentlig i stormen med stor fasthet uten å la seg lure eller rokke, men om nødvendig vare "en fast borg og en jernstøtte og en kobbermur mot det hele land" (Jerem. 1, 18). Jeg tror det trenges menn til dette.
Larsson sier nå videre at vil vi akseptere Paulus' forbud i 1.Tim. 1, 12 mot at kvinner "opptrer som lærer", så må vi la dette forbud gjelde for all forkynnelse ved kvinner, dog "bortsett fra profetisk tale (1.Kor. 11, 5)". Vel, det er ikke så lite som dermed er unntatt fra forbudet, hvis vi bare gir akt på hva Paulus forstår med profetisk tale. I denne inngår ikke bare det åndsbårne vitnesbyrd (1.Kor. 14, 24), men også formaning og belæring (14, 31). Dette gir jo dekning for ikke så lite av kvinners tale.
På ett punkt gir jeg Larsson rett, nemlig når han antar at det også må være synet på embetet som skiller oss. Det er ikke embetssynet alene som bærer mindretallets syn. Men embetssynet setter oss i stand til på en klar måte å trekke en grense ved den forkynnelse som skjer på basis av ordinasjonen og i rammen av kirkens lære- og hyrdeembete. At man regner med kirkens embete som en egen, fast ordning, slik som vår kirke selv gjør det (også Det norsk-lutherske Indremisjonsselskap fra gammelt av), ser faktisk gjennomgående ut til å vare en forutsetning for at en er villig til å bøye seg for apostelens ord i den foreliggende sak. For vår del ser vi det paulinske forbud i sammenheng med det faktum at Jesus bare valgte menn til apostler, og vi ser det kirkelige embete som en (partiell) fortsettelse av det apostoliske embete. Vi er glade over at vi ikke har et embetssyn som tvinger oss til å forkaste apostelens lære om forholdet mellom mann og kvinne.
Hva angår 1.Kor. 14, 33 ff., så tror jeg ikke vi kommer lenger i dette blad. Jeg må beklage at Larsson gir et vrengebillede av min teori om det nære forhold mellom uttrykkene "ikke tillatt" og "Herrens bud". Jeg har ut fra jødisk materiale påvist at de to uttrykkene må vare å oppfatte som korrelate begreper. Men hvor har jeg noensinne sagt noe så meningslest som at det dreier seg om en "todelt formel", hvor "budet" skal utgjøre "annet ledd"? I så fall ville jo 1.Tim. 2, 12 falle utenfor formelen da annet ledd her mangler! Denne lettkjøpte kritikk viser meg at Larsson ikke kan ha satt seg inn i min teori og da vel heller ikke i dette forholdsvis vanskelig tilgjengelige materiale. Det har derfor ingen hensikt å fortsette diskusjonen om dette her.
Jeg vil bare i korthet sammenfatte mitt syn på dette viktige punkt. I den jødiske lov-teori (halakah) hører begrepene "ikke tillatt" (henholdsvis "forbudt") og "bud" (henholdsvis "forbud", som etter jødisk syn bare er et negativt bud) sammen. Man kan i viktigere spørsmål ikke bevise at noe ikke er tillatt (forbudt) uten å henvise til et bud/forbud i G.T. Dette forhold kan belyses ut fra primære kilder som de rabbinske skrifter, Filo, Josefus og gammeltestamentlige apokryfer. Dertil kommer evangeliene (se f. eks. Matt. 12, 10 og Strack-Billerbeck til dette sted). Terminologien benytter seg av noe forskjellige ord, særlig den greske. Men de går alle tilbake på en klar utarbeidet uttrykksmåte på hebraisk (og aramaisk), som bygger på nevnte lov-tekniske bevisføring (unntatt hvor det var nok å vise til "de eldstes overlevering"; jfr. Mark. 7, 5 ff.). Selvsagt kan uttrykket "ikke tillatt" også brukes i mer dagligdags sammenheng. Det er dette man hittil har antatt på de to Paulus-steder. Men det faktum at det i 1.Kor. 14 står sammen med begrepet "bud" viser at Paulus her har brukt det som en teknisk terminus. Og er ordet "tillate" teknisk i 1.Kor. 14, så selvsagt også i 1.Tim. 2, da det jo gjelder samme spørsmål der.
La meg anføre et par eksempler. Filo sier et sted: "Når det å tenne ild på den 7. dag ikke er tillatt (epitétraptai) - grunnen til dette har jeg hørt talt om - så heller ikke det å samle ved" (Spec. leg. II 251; jfr. 65 og Vita Mos. II 219). Dette med veden kan vi se bort fra her. Vi legger merke til at Filo bruker nesten samme form av samme verb som det vi har hos Paulus. Han nevner ikke det gammeltestamentlige forbud (2 Mos. 35, 3); jfr. Paulus 1.Tim. 2, 12. Men henvisningen til dette er klart underforstått. Uttrykket "ikke tillatt" svever i luften uten budet som basis. De to begreper er i bevisføringen korrelater. - Et annet eksempel kan hentes fra 4.Makk. Forfatteren skal begrunne hvorfor jødene ikke spiser "uren" mat. Han henviser til Moseloven, dog uten å nevne noe bestemt sted, og tilføyer: "Det som er beslektet med våre sjeler, har han (Gud) tillatt oss (epétrepsen) å spise, det som strider mot dette, har han forbudt." Flere belegg hører uten tvil hjemme i et fagtidsskrift.
Så var det flertallsformen av det relat. pron. ha. i 1.Kor. 14, 37, som ifølge flertallsuttalelsen og nå Edvin Larsson skal bevise at Paulus med "Herrens bud" ikke bare sikter til avsnittet om kvinnenes opptreden. Her nekter Larsson endog å være med på en videre undersøkelse av hvordan det forholder seg med denne grammatiske form i gresk språk. Det foreligger, så vidt jeg kjenner til, ikke noen sådan undersøkelse av bruken av nøytrum flertall med spesiell applikasjon på N.T. For min egen del har jeg i noen uker befattet meg med dette spørsmål og har samlet en god del materiale (N.T., Sept., Filo, Josefus, Platon, papyrustekster). Det forelepige resultat viser at det her ikke nytter å nøye seg med den elementære skolegrammatikken og pukke på at det står nå en gang nøytrum flertall.
For det første er det tvilsomt om en kan si at "nøytrum plur." i gresk språk overhodet alltid var en flertallsform. Fremstående spesialister sier at endelsen -a også har hatt en annen funksjon som ikke er flertall. Dernest er det en kjent sak at nøytrum plur. på gresk ofte brukes til å uttrykke abstrakter, altså entall. Særlig når det gjelder pronomener i nøytr. plur., så er i mange tilfelle (som her ikke kan nevnes) forestillingen om flere komponenter borte, og en må oversette med entall. Dette gjelder ganske særlig i forbindelse med brev, utsagn, edikter etc. Hva spesielt angår vendingen ha grafå (som Paulus anvender), så foreligger denne bl. a. i papyrustekster. Den betyr, så vidt jeg kan se, ikke mer enn "det jeg her skriver". Uttrykket kan for øvrig ikke isoleres fra andre, beslektede vendinger, som f. eks. ha legå (det jeg sier). Min henvisning til Filem. 21 er helt på sin plass. Jfr. f. eks. Sept. 3. (= 1) Kong. 8, 25; 2 Krøn. 6, 15 f. sammenlignet med den hebr. tekst.
Alt dette krever en artikkel i et teologisk tidsskrift. Men det forbauser meg at Larsson kan si at det ha som foreligger i 1.Kor. 14, 37, "med største sikkerhet" går på alle anvisninger i avsnittet v. 26-37, før det foreligger en virkelig undersøkelse av saken. For min del er jeg like sikker på at det går bare på det Paulus sier om kvinnenes opptreden i forsamlingen.
Til spørsmålet om hva verbet lalein, tale, betyr i 1.Kor. 14, 34 ff., er det ikke nødvendig å si mye her. Jeg .holder det for utelukket at det kan referere seg til det å stille spørsmål i forsamlingen. Den bestemmende kontekst for ordet lalein må vare det som alle menigheter er blitt enige om (se v. 33b - No 34a). Det er dette som Paulus meddeler korinterne ved å bruke den tekniske formel "ikke tillatt". Alt peker i retning av at det dreier seg om noe meget viktig. Det kan altså ikke gjelde ordensregler. (For norske lesere gjør jeg oppmerksom på at når Larsson, og til dels flertallsuttalelsen, bruker ordet "ordning", så betyr dette på norsk i denne sammenheng ikke ordning, men orden.) Til denne omfattende urkristne kontekst hører også 1.Tim. 2, 11 ff. Det er derfor berettiget, ja, nødvendig å tolke de to steder sammen.
Men selv om 1.Kor. skulle tre tilbake som mer uklart, så blir jo 1.Tim. 2 stående. Det er helt klart at flertallet forkaster dette ord av Paulus. Det blir motivert dels ut fra orden under gudstjenesten, dels ut fra påstanden at underordningstanken ikke lenger kan gjelde i vår tid. Henvisningen til orden er helt irrelevant. Hva der blir igjen av skaperordningen, er ikke godt å oppdage.
Sverre Aalen
LK 9/73, s. 239.
Biblisistiske restar
Etter Edvin Larsson sitt tilsvar til Sverre Aalen i LK 6/73, får ein det inntrykket at biblisismen får skulda for den stilling som minoriteten ved MF tek til kvinneprestspørsmålet. Fleirtalet har eit skriftsyn som er reinsa for biblisisme. Mindretalet har eit skriftsyn som inneheld "biblisistiske rester" (s. 148).
Det synest tydeleg at desse biblisistiske restane vert negativt vurdert av Edvin Larsson. Carl Fr. Wisløff vert tenkt å stå saman med mindretalet her.
Tidlegare har Andreas Aarflot prevt å stille seg saman med Sigurd Odland mot Carl Fr. Wisløff. I grunn/avgrunn-debatten framsteller Aarflot det historiskkritiske bibelsyn sin representant (Odland) mot det fundamentalistiske/biblisistiske bibelsyn sin talsmann (Wisløff). Og han sluttar seg til Odland mot Wisløff.
Eg har hatt Sverre Aalen til læremeister i NT. Odland sine kommentarar har eg brukt i tretti år. For meg står det fast at Odland er vel så biblisistisk som Aalen. Eg finn og Olaf Moe på denne same lina.
Eg tillot meg å nemne to spørsmål på denne bakgrunnen:
1) Kva legg Edvin Larsson i biblisisme?
2) Når denne biblisisme vert vurdert negativt: Inneheld talen om "biblicistiska rester" eit teologisk program?
LK 9/73, s. 239-242.
Slutkommentar
1. Sverre Aalen påstår i sin artikel i LK nr. 8 att jag vid behandlingen av 1.Tim 2: 10 kompromitterar underordningstanken. Påståendet är egendomligt. Jag har bara återgett vad som står i texten. Anledningen till Aalens reaktion är att han här - som i vissa andra sammanhang - ryggar tillbaka för att ta konsekvenserna av sin mångomtalade trohet mot den ursprungliga bibliska synen. I stället försöker han sig på en mjukare tolkning av texten. Försöket är misslyckat. Det är sannerligen svårt att förstå hur han kan se någon skillnad mellan detta att kvinnan skulle vara "mer tilbøyelig til frafall enn mannen" (mitt uttryck "mera avfällig") och detta att hon är "lettere å bedra, å føre bak lyset, enn mannen." Distinktionen torde ha vissa möjligheter att bli klassisk.
Aalen säger alltså i sak detsamma som jag framhöll vid min behandling av 1.Tim 2: 10 ff. Kvinnan är mer avfällig än mannen, eller för at använda hans egen terminologi, "lettere å bedra, å føre bak lyset". I min artikel hävdade jag att denna syn icke svarar mot realiteterna i dag. Kvinnorna håller i en helt annan utsträckning än männen fast vid den kristna tron. Aalen väljer att blunda för dessa realiteter. I stället kommer han med en del tankar om kvinnliga (och manliga) egenskaper, funderingar som det är överflödigt att närmare kommentera.
Detta bortseende från realiteter skulle i och för sig kunna tas som ett rejält sacrificium intellectus, analogt med exempelvis att somliga kristna i ett förment trosintresse väljer att bortse från historiska eller naturvetenskapliga fakta. Men Aalens (och minoritetens) hållning visar att det inte rör sig om så helhjärtade ting. I stället konfronteras vi med något så banalt som vanlig inkonsekvens. Ty man har ju inga betänkligheter mot att låta dessa enligt Aalen så lättbedragna kvinnor tala i församlingen, bara de inte har varit djärva nog att låta prästviga sig. Den proklamerade bibeltroheten framstår därmed som symbolisk. De ansträngda försöken att inordna den nutida kvinnliga förkunnelsen i profetians eller vittnesbördets kategori endast understryker detta faktum.
2. Aalen klagar över min "lättköpta" kritik av hans artikel om rabbinskt formelspråk. Till detta är att säga att jag i min artikel avsiktligt begränsade mig till de moment som mer eller mindre har betydelse för appliceringen på Paulustexterna. Aalens argumentering är här målmedveten och hårdhänt. Ett exempel på detta är bl. a. hans indragande av 1.Tim 2: 10 ff i bevisföringen, ett moment som är så hypotetiskt att det borde stå helt klart att det inte duger som argument i en diskussion som är avsedd att få dogmatiska konsekvenser. Detta resonemang har jag tagit fasta på och kritiserat. Och jag vidhåller min kritikk också i övrigt. Det är Aalen själv som har valt debattnivån, och min kritik bör ses i ljuset av detta.
Naturligtvis har jag också gått igenom Aalens material i övrigt. Jag upprepar att det är ett studium av största intresse. Men jag finner det långsökt att han till varje pris skall applicera den rabbinska formeln på det spröda paulinska materialet (det är ju bara 1.Kor 14: 34-37 som kan komma ifråga. Och där är termen "bud" till på köpet textkritiskt osäker). Möjligen kunde man rädda Aalens hypotes, om man satte "icke tillåtet" i v 34 i förbindelse med "såsom ock lagen säger" i slutet på samma vers. Aalens material pekar (om det nu över huvud taget skall användas på Paulus) avgjort i riktning av att det gäller ett bud i den skriftliga tora. Men Aalen vill säkerligen inte nöja sig med detta gamaltestamentliga bud. Han vill ha ett fördömande av kvinnors talande från Jesu sida. Och detta bringar honom i svårigheter. Ett betydande argument mot Aalens teori är att Paulus i 1.Kor 14: 37 appelerar till en profets eller pneumatikers insikt. Detta är något som knappast stämmer med judisk lag-teori (halakah) som ju är juridiskt nykter och rationell. Till detta kommer att Aalens teori, även om den vore riktig (vilket den enligt min mening inte är), inte skulle bringa oss närmare målet. Budet i 14: 37 (det textkritiskt osäkra) skulle fortfarande vara oidentificerat. Sannolikheten skulle fortfarande tala för att budet avsåg kvinnornas talande i form av frågor under läroframställningen, något som framstår som ett störande av den överordnade principen, nämligen ordningen under gudstjänsten.
Aalens i och för sig intressanta teori kan med fördel avföras från kvinnoprästdebatten. Detta till gagn för alla parter.
3. Till frågan om pluralformen ha i 1.Kor 14: 37 är bara att säga att Aalen nog får använda år i stället för veckor, om han skall omintetgöra det språklogiska faktum att ha i ett fall som vårt primärt går på tillgängliga flertalskorrelat . Att det trots detta ibland kan gå på entalskorrelat är välkänt. Det är här helt överflödigt att komma med bekanta sanningar om att ha kan ha andre funktioner. Avgörande i vårt fall är, att avsnittet får en perfekt logisk mening om ha får behålla sin plurala innebörd. Jag erinrar vidare om den slående parallellen hos Paulus själv i Gal 1: 20. Det kan vidare påpekas att aposteln i 1.Kor 14: 37 på nytt refererar tillbaka til profeter resp. pneumatiker i v 27 ff. Detta är ett starkt indicium för att han med v 37 b syftar på hela det föregående avsnittet.
F. ö. bör det erinras om att spörsmålet om relativpronominets syftning inte är avgörande för sakfrågan (jfr, här argumenteringen under punkt 2).
4. Märkligt nog återkommer Aalen ideligen till Gal 3: 28. För att definitivt undanröja varje missförstand kan jag säga att jag är helt överens med honom i hans tolkning av detta ställe. Och jag har alltid varit det. Majoritetsuttalandets hänvisning till denna text (s 4) var endast ett försök att redovisa alla aspekter i apostelns syn. Jag kan vidare tillägga at jag personligen tvivlar på at detta textställe idéhistoriskt sett har bidragit nämnvärt till kvinnans förändrade ställning.
5. Det är ett felaktigt antagande, att ämbetssynen skulle skilja Aalen och mig åt på ett avgörande sätt. Som jag antydde i min förra artikel sympatiserar jag i många stycken med den aktuella ämbetssyn som han företräder. Skillnaden oss emellan är att Aalen på ett ohistoriskt sätt läser in en mer eller mindre färdig ämbetsuppfattning i det nytestamentliga materialet. Detta är exegetiskt ohållbart. I NT föreligger en brokig mångfald av tjänster, som först under århundradenas gång summeras upp i vårt nuvarande prästämbete.
6. Den diskussion som nu har pågått en tid har visat att kvinnoprästmotstånderna inte har mycket att stå på. Deras tolkning av 1.Kor 14 framstår som problematisk. 1.Tim 2: 10ff får mer och mer bära huvudtyngden i argumenteringen. Nu visar det sig emellertid, att man i praktiken inte är beredd att acceptera apostelns generella talförbud för kvinnor i denna text. Man nöjer sig med en symbolisk rest: motstand mot kvinnor som präster. Med denna restlydnad lugnar man sitt samvete. Och i kraft av denna symboliska bibeltronet utdömer man andra. Det borde vara klart för var och en att denna ståndpunkt inte utgör tillräcklig grund för en djupgående splittring i kyrkan.
Edvin Larsson.
P. S. Arne Ørstavik ställer i dagens nummer ett par frågor till mig: 1. Vad lägger jag in i ordet biblicism? 2. Innehåller talet om biblicistiska rester ett teologiskt program?
Ad 1. I den pågående diskussionen har jag talat om minoritetens biblicism, när det gäller församlingsföreskrifterna i NT. Med biblicism avser jag (i denna begränsade kontext) den hållning till Skriften som leder till att man helt eller delvis vill göra NT.s forsamlingsordningar förpliktande för kyrkan i alla tider. En sådan hållning är mer besläktad med reformert legalism än med den frihet i organisatoriskt hänseende som lutherdomens bekännelsesskrifter lämnar rum för.
Ad. 2. Ja. Ett fasthållande vid den evangelisk-lutherska synen i dessa frågor.
Edvin Larsson.
LK 8/73, s. 203-207.
En vei ut av et blindspor
1. Det som kanskje forundrer en mest i debatten om ordinasjon av kvinner, er enkelte teologers manglende evne til å skjelne mellom sentralt og perifert, viktig og uviktig. Jeg tror jeg gir uttrykk for et syn som har ganske bred oppslutning i Den norske kirke når jeg sier at det umulig kan være riktig å la en sak av denne art splitte samfunnet mellom kristne. Til det er den altfor perifer i forhold til den tro som forener oss.
Ä gjengi sakens rimelige dimensjoner er hovedanliggendet bak uttalelsen fra flertallet i MF's lærerråd. Vi gir uttrykk for vår sympati for dem som for tyve år siden tok opp kampen imot en sak som unektelig ble fremmet på en slik måte at den nærmet seg et statlig overgrep imot kirken. Forsvaret for kirkens integritet var legitimt. Men i kampens hete begikk man den feil å gi selve sakspørsmålet slike dimensioner at spørsmålet nærmest ble kirkesplittende. Dette var teologisk sett ikke legitimt. Dermed kjørte tingene seg fast i et blindspor. Tiden må nå vare inne til å komme ut av blindsporet.
Vi må nå kunne lære å leve sammen som kristne medarbeidere og brødre på tvers av divergerende oppfatninger i denne sak. Ansvarbevisste teologer og kirkemenn burde likefrem se det som en oppgave å vise at dette er mulig. Og etter min mening var det ikke for meget om MF som kirkelig utdannelsesanstalt her gikk i spissen. Nettopp på et slikt sted burde man kunne vente å finne sunt skjønn for hva som er perifert og hva som er sentralt. Om fakultetet kjente sin tid, burde det forstå at det her likefrem kunne ha en helt spesiell kirkelig misjon og gjøre kirken som helhet en tjeneste som kanskje ingen annen institusjon har mulighet for.
I og for seg var vi som tilhører lærerrådets flertall, imot at ordinasjonsspørsmålet ble satt på dagsorden. Vi hadde håpet at praktisk-teologisk utdannelse for kvinner hadde kunnet bli drøftet som et rent utdannelsesspørsmål - slik var jo saken lansert både av studentenes allmannamøte og av fakultetsrådet. Men når så saken i praktikumstyret utviklet seg slik at ordinasjonsspørsmålet likevel ikke kunne unngås og vi motstrebende måtte innlate oss på det, må vi forsøke å se det positive også i denne situasjonen. Det positive ligger i den mulighet vi nå har for å rette opp igjen en skjevhet som har vært en unødvendig belastning for hele Den norske kirke fra 50-årene av. Ikke ved at fakultetet som fakultet går inn for ordinasjon av kvinner til prester - fakultetet bør etter min mening ikke binde seg til ett bestemt syn i en sak av denne art. Men ved at vi viser at det er mulig å være uenig i ordinasjonsspørsmålet og likevel stå sammen fordi dette er et annenrangs spørsmål.
I dette perspektiv ville jeg for min del gjerne se at flertallsuttalelsen ble lest. Tendensen i vår kirke har vel gått i retning av å avteologisere saken og finne en eller annen praktisk-pragmatisk lesning. I motsetning til denne tendens tilbyr vi nå et teologisk grunnlag å stå på for alle som har innsett det overanstrengte i 50-årenes tilspissede konfliktsituasjon. Motstanderne av kvinnelige prester gikk dengang lenger enn det var grunnlag for i Skrift og bekjennelse. Skriftmaterialet er ikke bærekraftig nok til å opprettholde nei-fronten i denne sak. Finner man uløste problemer i skriftmaterialet, må det være tilstrekkelig for ens holdning til annerledestenkende at den rangordning som vår bekjennelse foretar mellom kirkesplittende og ikke-kirkesplittende spersmål (CA VII), helt entydig plasserer kvinneprestspørsmålet i sistnevnte kategori (jfr. nedenfor).
2. Siden flere innlegg i dagspressen har berørt embetssynet, vil jeg gjerne si noe om dette. For det første vil jeg da få understreke at flertallet i MF's lærerråd ikke har sagt og selvfølgelig heller ikke mener at embetet i seg selv er en hensiktsmessighetssak. Embetet er en kirkelig nødvendighet. Jeg kan gjerne slutte meg til mindretallets formulering at embetet hører med til kirkens esse,