Den myke staten

Ställ dig upp och säg ”feminisering” och du kan vara säker på att få omgivningens uppmärksamhet. Få saker väcker så mycket debatt i dagens kulturklimat som skillnader mellan kvinnor och män. Särskilt om man skulle antyda att det finns drag som är överrepresenterade bland kvinnor som inte är odelat positiva. Manlighet, däremot, har vi fått höra kan vara starkt negativt. Det tillmäle som brukar användas är som bekant ”toxisk”.

I boken Den mjuka staten är det dock kvinnligheten som står i fokus. Underrubriken lyder: Feminiseringen av samhället och dess konsekvenser, och i detta ligger förvisso inte någon värdering i sig. Under läsningens gång visar det sig dock att författarna förklarar stora delar av problemen som det offentliga Sverige tampas med, med att vi på allt fler områden har fått en dominans av det kvinnliga könet.

Presenterad så här kan säkert tesen låta suspekt på gränsen till misogyn. Och på några ställen tycker jag också att författarna driver sitt case för långt. Men i grunden är det ändå fråga om enkel matematik.

Bokens utgångspunkt är det faktum att Sverige de senaste decennierna har gått från att på de flesta offentliga arenor ha haft antingen en jämn könsfördelning eller manlig dominans, till att i dag uppvisa ett övertag för den kvinnliga befolkningshalvan. Att kvinnor är i majoritet i skolans värld är i och för sig inte någon nyhet. Men att samma sak gäller för alltifrån jurister till kulturarbetare, samt för anställda på Regeringskansliet och de flesta av våra statliga myndigheter, är kanske mindre känt. Med få undantag gäller det även för chefsnivån.

I anslutning till detta ser vi en utveckling där typiskt kvinnliga värderingar börjat dominera det offentliga Sverige. Författarna inleder med tre exempel på hur Sverige har blivit ”mjukare”: Polisens strategi att arbeta med konfliktundvikande och dialog, hellre än att med våld försöka stävja de kriminella elementen – tydligt åskådliggjort i passiviteten i samband med kravallerna i det invandrartäta Rosengård 2023; skolans lågaffektiva bemötande och allmänt mjukare hållning, där prestationskraven på eleverna är lägre och otydligare och där lärarna inte har samma auktoritet som tidigare; samt den mer toleranta synen på offentliganställda som begår fel i tjänsten.

Parallellt med denna utveckling ser vi att pojkar och män hamnar mer och mer på efterkälken, och att de uppvisar betydligt sämre skolresultat än sina kvinnliga jämnåriga. Och frågan infinner sig då: Finns det grundläggande skillnader mellan kvinnor och män som kan förklara den förändring som samhället har genomgått?

Olsson och Grönqvist Olsson hänvisar här till några av de största metastudier som gjorts kopplat till skillnader mellan kvinnor och män. De är tydliga med att det finns överlappningar mellan könen, men konstaterar samtidigt att det finns gott om studier som visar att kvinnor generellt och oavsett kultur är både snällare/mer tillmötesgående, och uppvisar betydligt mer ångest/känslomässig instabilitet, än den genomsnittlige mannen. Den typiska kvinnan föredrar därtill ett mer inkluderande och icke-hierarkiskt ledarskap framför det hierarkiska och orderbaserade ledarskap som för de flesta män ter sig naturligt. Ett sista exempel kan vara kvinnors överrepresentation i fråga om indirekt aggressivitet – som tar sig uttryck i utfrysning och social exkludering – medan män dominerar i fråga om fysisk aggressivitet.

Författarna påtalar också det faktum att män har visat sig mer anpassningsbara än kvinnor så till vida att de globalt sett har visat sig ha lättare att internalisera typiskt kvinnliga värderingar och beteendemönster än vice versa. På de nyss nämnda områdena är det alltså vanligare att män ”feminiseras” än att kvinnor ”maskuliniseras”.

I praktiken innebär detta att de förändringar vi har sett inte minst inom skolans värld, och som har lett till drastiskt försämrade betyg för pojkarna, tycks gå att härleda inte minst till feminiseringen av denna arena. Även våra dagars woke-ideologi, med sin betoning av inkludering och att ha rätt åsikter snarare än att tänka sakorienterat och kritiskt, är starkt präglad av en kvinnlig grundreflex. Det är ingen slump att deplattformering och cancel culture har uppstått i en feminiserad västerländsk kultur!

Bokens innehåll kastar ljus över en mängd olika fenomen i samhällsdebatten – betydligt fler än de jag här har tagit upp – och är rekommenderad läsning för alla som vill förstå vår samtid. Ibland skulle den ha behövt kompletteras av ett kristet perspektiv – att både manlighet och kvinnlighet behöver underställas Jesu herravälde och alltså formas av Kristi sinnelag – men som sekulärt inlägg är den ändå väl värd att läsa och reflektera över.

Olof Edsinger