En professor som själasörjare

Regin Prenter (1907-1990) är ett stort namn i nordisk teologi. Han skrev sin doktorsavhandling Spiritus Creator under den tyska ockupationen och disputerade 1944. Han forskade under dödshot, han var nämligen medlem av motståndsgruppen Holger Danske. Efter kriget blev han professor i dogmatik i Århus. Hans stora dogmatik, Skabelse og genløsning, ett standardverk i kristen troslära, finns översatt till många språk. Regin Prenter bearbetade den till en lekmannadogmatik, Kyrkans tro, som också finns på svenska (1966). 1972 lämnade Regin Prenter sin professur och blev församlingspräst i den lilla socken Branderup. I en nyutkommen bok har man samlat predikningar från den tiden. Titeln är Ordet og troen (Trykværket).

Det märks med en gång att professor Prenter är en präst med hjärta för sin församling. Han känner den och lever med i dess liv. Hans förkunnelse är enkel textutläggning och relevant tillämpning, som då han berättar om Johannes Döparens tid och säger: ”Höra och vänta – det är Guds folks villkor.” Men den som ställer krav på Gud väntar förgäves: ”Gud kommer till dem som inget krav har på honom, av ren barmhärtighet.” Inte nog med det, ”de som ställer krav på Gud, kommer till sist att hata Jesus”. Varför? Därför att han inte går in under mänskliga krav.

Regin Prenter ställer samman väntan på Kristi ankomst i härlighet med hans ankomst som barnet i krubban. Han säger: ”Väntar vi Jesu Kristi ankomst i härlighet, då tillber vi barnet i krubban, inte av sentimentalitet utan av vördnad.”

Ragin Prenter var präst i Branderup 1972-1977, men redan då insåg han att människan kunde förgifta förutsättningarna för liv genom miljöförstöring. Men jordens och livets undergång har för honom en eskatologisk dimension: ”Världens undergång banar vägen för Guds rikes framträngande.”

Jesu ord om att inte bekymra sig får Prenter att reflektera över sambandet mellan bekymmer och alkoholism: ”I alkoholismen flyr människan från livets krav, i bekymren flyr hon från livets gåva. Och det mänskliga livet står alltid under ett krav och en gåva, Guds krav och Guds gåva.”

Berättelsen om Jesu välsignelse av barnen får Prenter att reflektera över vad det är att vara barn och vuxen. När vi blir vuxna vidgar vi vår värld alltmer, vi tar in mer och mer och rycks med av centrifugalkrafterna i tillvaron. Den större värld vi då vinner gör att vi förlorar barnets djupseende, det som vi anar i barns förmåga att med enkla ord fånga de största verkligheter.

Regin Prenter förkunnar barnet i krubban som ett tecken på Guds makt. Det är den självuppoffrande kärlekens makt vi ser där, en makt som är starkare än allt annat och det är en makt som man ödmjukt kan tillbe eller avvisa med hån. Prenter säger: ”Så har skett i alla tider.”

När man lyssnar till Regin Prenter märker man snart att det är i Danmark man är, för här är dopet i första hand en ”pagt” ett förbund mellan Gud och människan. Detta förbund för den döpte in i Kyrkan. Men Prenter har inga illusioner om hur Kyrkan är. Han säger: ”Kyrkan är inte än vad den väntar på. Kyrkan är inte himmelriket på jorden, men den är en liknelse av himmelriket, och en liknelse innebär alltid både likhet och olikhet.”

När Prenter höll dessa predikningar var dopfrågan aktuell i den danska folkkyrkan. Skulle man döpa barn till föräldrar, som aktivt tog avstånd från den kristna tron? Prenter svarar ja, och han gör det utifrån Branderups perspektiv. I detta ja ligger också en sakramental syn på dopet. Det händer något livsavgörande med barnet i dopet, oavsett om de vuxna tror eller förnekar.

Hur kunde Regin Prenter från att ha varit en internationellt berömd vetenskapsman så naturligt gå in i uppgiften att vara själasörjare för människor i mycket små sammanhang? Svaret är, att han också som världsberömd teolog var en stor själasörjare.

Christian Braw

Regin Prenter: Ordet og troen. Prædikener fra Branderup Kirke.

Forlaget Trykværket