En vintersaga från Estland

Vi skall börja i en konkret politisk verklighet. 1939 slöt Tyskland förbund med Sovjetunionen. Förbundet gav Tyskland fria händer gentemot Polen och Frankrike. Båda länderna angreps och ockuperades. Sovjet fick fria händer i Baltikum och Finland. Finland angreps hösten 1939 och värjde sig hjältemodigt men fick till sist sluta en bräcklig fred med Sovjet, vars ledare Stalin nu började bli osäker på Hitlers vänskap, med allt skäl, som det skulle visa sig. Estland och Lettland hade jämförelsevis stora tyska befolkningsgrupper. I avtalet med Ryssland ingick att dessa skulle evakueras. Redan det var en signal om vad som väntade.   

Nästa steg var att Sovjet begärde militärbaser i Estland. Den estniska ledningen sökte vinna tid genom att tillmötesgå kraven, men tiden arbetade inte för utan emot Estland. Slutet på dramats första akt blev att det estniska parlamentet under mycket närvarande militärt hot ansökte om upptagande i Sovjetunionen. Detta var den första ockupationen. 14 juni 1941 började deportationerna. Ledda av estniska kommunister sökte ryska säkerhetspolisen upp alla, som kunde misstänkas bli engagerade i ett motstånd. 22 juni 1941 angrep Tyskland Sovjet och erövrade snabbt Baltikum. Hösten 1944 trängdes tyskarna tillbaka, och nya deportationer följde. Sammanlagt 100.000 blev bortförda till Sibirien. Efter Stalins död 1953 kunde några av de överlevande återvända.

I Tallinns hamn, helt nära Finlandskajen, låg under slutet av 1800-talet och fram till 1941 trävarufirman August Scheurl & Co. August Scheurl var grundaren; egentligen hette han Wiks, men för att underlätta exporten till Tyskland – och Ryssland – hade han tagit sig ett tyskt namn. Det fördes vidare av hans son och brorson samt deras söner. Under intryck av den nationella euforin  efter självständigheten 1918 återtog en av dem namnet Wiiks. Vi skall också nämna att en annan av Scheurls sonsöner, Allan Wiiks, var präst i den församling nära Tartu, där släkten Koskulls stamgods Saadjärv ligger.

Nu skall vi förflytta oss tillbaka till våren 1941. Under hela våren har den tyska befolkningen från Tallinn – eller Reval, som de säger – undan för undan lämnat staden på tyska ångare. Kajerna har varit belamrade med deras väl förpackade bohag. Vad som väntar dem vet de knappast. Det har kommit brev från dem som hamnat i Warthegau, ett ockuperat polsk område vid Östersjöns kust, där nazisterna nu upprättar sitt mönstersamhälle. Kurt Scheurl, som med hjälp av sitt tyska namn lyckats få med sin familj på den näst sista ångaren, har i ett brev berättat för sin släkting och kompanjon Konstantin om hur det är där. Innan skeppet avgick kom de på kajen överens om att han, om han ville varna för ett försök att komma med, skulle skriva i sitt första brev: ”Vi vattnar blommor också här.” Brevet kom efter en månad. Där stod: ”Vi vattnar blommor också här.” Då hade den sista ångaren redan avlöpt Tallinns hamn.

Vi är nu framme vid juni 1941. Konstantins yngste son Enn är inkallad. Ännu existerar den estniska armén på något sätt. Den fjortonde är dagen för den stora familjefesten, Enns födelsedag. Trots ransoneringen har Konstantin lyckats få tag på tre chokladkakor. De smakar inte som chokladen före kriget, men det är ändå choklad. På natten kommer NKVD, den ryska hemliga polisen. Konstantin känner igen den civile est, som lett dem hit. Det är en av hans arbetare. Han var med kommunisterna redan 1918. Hela familjen förs bort. På morgonen börjar tågen med låsta godsvagnar rulla mot Sibirien. På en fraktsedel skriver en järnvägstjänsteman: ”Last: Människor.” Men inte alla i familjen Wiiks är med. Hushållerskan gömde den yngsta dottern, Helga, i ett köksskåp. Tyst som en mus satt hon innerst bakom grytorna tills allt var över.

Helga växte upp hos en avlägsen släkting, Kadri, Allans äldre syster. Själv tillhörde Allan också de deporterade, redan samma natt. Men hur gick det då för Enn? Formellt sätt var hans regemente nu en del av den sovjetiska krigsmakten, sedan Estland under hot anslutits till Sovjet. I verkligheten  var regementet avväpnat och bortfört till Sibirien. Där gick de flesta under i hårt arbete och svält. Enn hördes aldrig mer av.

Hur Helga hade det hos Kadri vet vi inte så mycket om. Kadri förmanade ofta Helga: ”Vi måste vara tysta, vi får inte utmärka oss, de har ögonen på oss. Tänk på hur det gick för Allan.” Men när Helga kom hem med ungkommunisternas röda halsduk grät Kadri. Helga var emellertid duktig i skolan. Hon fuskade aldrig, vilket lärarna lade märke till. Nästan alla andra fuskade. En gång frågade en lärare: ”Varför fuskar du aldrig?” Helga svarade: ”Min pappa sade: ”Var ärlig! Var ärlig! Var ärlig!” Läraren frågade: ”Var är din pappa?” Helga vände bort blicken.

1953 dog Stalin. Undan för undan började de överlevande komma tillbaka. Det kom en man, som hade varit i samma läger som Enn. Han berättade: ”Det var julen 1941. Vi var knappt hundra kvar av hela regementet. De andra var döda. På julafton satt vi tysta tillsammans, sedan vi kommit in från arbetet. Då var det någon, som sade: `Du Enn, du har ju en släkting med ditt efternamn i Vörumaa. Han är präst i den församling, där mina farföräldrar bor. Du var där på julloven. Har inte han lärt dig några julpsalmer? ” Då sjöng Enn Stilla natt, och vi andra sjöng med. Han svärtade några glasbitar och skrev i sotet bibelord, som han kom ihåg från julottan. Efter en stund gick en av oss ut. Jag vet vem han var. Hans far hade en pälsbutik i Tallinn. Efter en stund kom vakten. De hämtade Enn. Sedan såg vi aldrig mer till honom.

Allan kom också tillbaka med sin äldste son Jaak. Hustrun och de andra barnen hade dött i Sibirien. Den första tiden bodde han på en gård nära Tartu, där en änka, Martha Port, tagit som sin uppgift att ta emot de återvändande. Det var hos henne som Aleksander Solsjenitsyn skrev Augusti 14. Så småningom fick Allan en prästtjänst på nytt, i den fattigaste och ödsligaste församlingen i hela Estland. Helga tillbringade sommarlovet 1954 hos honom. Han hade en predikan förberedd, som han skulle hålla, om det inte kom någon enda till kyrkan. Men han behövde aldrig hålla den.

Det blev jul också 1954. I skolan höll rektorn tal för alla ungdomarna och underströk kraftigt att det skulle få allvarliga följder för dem, om de gick i kyrkan under julen. De skulle veta i förväg att deras lärare skulle stå på post utanför alla kyrkor.

Så kom julaftonen 1954. Kadri skulle som vanligt gå till den första julgudstjänsten i S:t Johannes kyrka – Jaani. Just när hon skulle gå, sade Helga: ”Jag följer med.” Hon tog på sig ett av Kadris stora hucklen och sköt fram det i pannan, så att ansiktet knappt syntes.

När de kom fram till kyrkan såg hon läraren, den som frågat om hennes far.

Då sköt hon tillbaka hucklet, tog Kadri i armen, och log mot läraren.

Och han log tillbaka.

Berättelserna återfinns huvudsakligen i diktboken Baltiska sånger (1992)