Et sterkt vitnesbyrd fra krigen

Det är i år 100 år sedan Sophie Scholl föddes. Hon avrättades 22 februari 1943. Brottet var deltagande i spridningen av antinazistiska flygblad. De var alla undertecknade Vita Rosen, täcknamnet för en grupp studenter i München. Sophie var inte med vid författandet av flygbladen, men däremot var hon aktiv vid spridningen, och vid förhören tog hon på sig ett större ansvar än vad som egentligen var hennes. 

Sophie Scholl blev 22 år. Idag är hon en viktig symbolgestalt för ungdom i Tyskland och över hela världen. Gator och skolor är uppkallade efter henne, frimärken har gjorts för att hedra henne, det finns böcker och film. Monument har rests över henne. 

Av allt att döma hade Sophie från sitt föräldrahem föga med sig av den kristna tro, som skulle bli en viktig drivkraft i hennes korta liv. Hennes mor Magdalene hade varit diakonissa. Under första världskriget arbetade hon på ett sjukhus, där hon mötte den tio år yngre pacifisten Robert Scholl. Han var närmast religionslös, men hade starka ideal, och han tycks ha präglat hemmet. Efter kriget blev han jurist. 

När Hitler grep makten 1933 engagerade sig de fem barnen Scholl starkt i de nazistiska ungdomsrörelserna, till sina föräldrars sorg. Nazisterna var skickliga ungdomsledare, som förstod att använda scoutrörelsens arbetsformer, ge dem prägel av frigörelse och uppbrott och uttryck för samhörighet och gemenskap. Samtidigt militariserades formerna på ett sätt som gjorde att de liberalt fostrade barnen och ungdomarna Scholl kände sig alltmera främmande. De hade föga eller ingen insikt i de demoniska dragen i nazismen. Att den var främmande för kristen tro och kristet liv var dock uppenbart. 

Efter studentexamen utbildade sig Sophie till förskolelärare och kallades därefter in till Arbetstjänsten, den kvinnliga motsvarigheten till värnplikt. Under denna tid lärde hon känna Otl Aicher, vän till hennes syster Inge. Han var en genomtänkt katolik, som bestämt tog avstånd från nazismen. Eftersom han vägrat gå med i Hitlerjugend, fick han ingen studentexamen. Sophies broder Hans arbetade vid samma tid med att ordna Carl Muths bibliotek. Denne var en betydande kulturpersonlighet och redaktör för den viktiga tidskriften Hochland tills den förbjöds 1941. Även Carl Muth var romersk katolik. För syskonen Scholl, som kom från ett religionslöst hem, blev detta möten med en genomtänkt, övertygad tro, som gjorde djupa intryck. Hans satte viktiga böcker i Sophies händer: Augustinus, John Henry Newman, Paul Claudel. Detta blev en port in i en ny värld. Medan de andra unga kvinnorna i Arbetstjänstens baracker pratade om ditt och datt, läste Sophie Bibeln och tunga teologiska böcker. Till en väninna skrev hon: ”I min enkla glädje över allt vackert har något stort och okänt trängt sig in, en aning om en Skapare. Honom prisar allt skapat och rent med all sin skönhet. Därför är det endast människan, som kan vara motbjudande, därför att hon dragit sig undan från denna lovsång.” Hennes dagbok får ofta prägeln av ett samtal med Gud. När hon tänker på Gud gör hon det i bönens form, som en gång Augustinus. Hon skriver: ”Jag har ingen, ingen aning om Gud. Jag har inget förhållande till honom. Bara detta att jag vet. Och då hjälper mig inget annat än att be, att be.” Hon skriver också: ”Jag har märkt, att när jag älskar någon mycket, kan jag inte göra något bättre än att innesluta honom i min bön.” 

Sophie var förlovad med en ung yrkesofficer, Friedrich Hartnagel. Och ju mer hon tog avstånd från nazismen, dess mer problematiskt blev detta förhållande. Efter sin tid i Arbetstjänsten hade hon kommit till universitetet i München, där hennes bröder redan studerade. De tillhörde en krets på ungefär sextio studenter och professorer, som med fullt förtroende för varandra kunde diskutera politik. Gestapo lyckades aldrig infiltrera denna krets, och det var i den som motståndsgruppen Vita Rosen växte fram. Några av de medicine studerande i gruppen hade varit inkallade på östfronten och sett skakande bevis på de nazistiska övergreppen. 

Genom sin mor lärde syskonen Scholl också känna en annan verklighet. 1939 hade Hitler i ett hemligt dekret befallt att alla obotligt sjuka och handikappade i Tyskland skulle dödas. Vården av sådana patienter låg i stor utsträckning hos den kristna diakonin, och genom sina vänner bland diakonissorna fick Magdalene Scholl berättelser om hur bl.a. autistiska barn dödades. När den fruktade bilen kom till ett av vårdhemmen, hade barnen frågat: ”Vart skall vi?” En förtvivlad diakonissa svarade: ”Rakt in i himmelen.” 

Syskonen Scholl och deras kamrater i München kände alltmer ett inre tvång att göra något konkret. Det blev Vita Rosen och de sex flygbladen. Sophie engagerade sig lidelsefullt för att sprida dem – de lades in i telefonkataloger på stationer, de postades till okända, de ”glömdes” på tåg. Nu började Gestapo få upp ögonen för verksamheten, i synnerhet sedan Hitler-fientliga graffiti börjat dyka upp på husväggarna. Men inte heller nu lyckades man infiltrera Vita Rosen. Gruppens medlemmar kom av naturliga skäl mycket nära varandra, och Sophie kände sig attraherad av en av dem, Alexander Schmorell. Men förlovningen med Friedrich Hartnagel höll. Han hade ingen personlig tro, men Sophie skrev till honom: ”Vi måste be, och be för varandra. Om du vore här, skulle jag knäppa mina händer tillsammans med dig. Vi är ju fattiga barn och svaga syndare.” Efter Sophies avrättning sökte han förgäves bli degraderad till menig soldat. Hans upplevelser vid östfronten – bl.a. Stalingrad – gjorde honom till regimmotståndare. Efter hans död 2001 utgavs hans brevväxling med Sophie. 

Sophie hade en motvilja mot det ytliga och banala vanlighetslivet. Det var lätt att fly in i det mycket nära för att slippa krigets turbulens – och ansvaret. Hon ber: ”Finner du hos mig kärleken till livets skönhet, så riv mig loss från den. Jag själv är alltför svag.” Sophie nöjde sig inte med att ha trosövertygelse, hon ville känna och märka trons verklighet. Hon ber: ”Hellre outhärdlig smärta än livet på måfå, hellre brinnande törst än tomhet.” Hon fördes in i en andlig kamp: ”Jag är så långt från Gud att jag inte ens känner hans närvaro i bönen. I detta läge hjälper endast bönen, och även om jag känner tusen demoner rasa inom mig, så skall jag hålla fast vid den räddningslina, som Gud i Jesus Kristus har kastat ut, också när jag inte längre känner den i mina stelnade händer.” 

18 februari 1943 greps Hans och Sophie Scholl efter en angivelse av en universitetsvaktmästare. Den polisman som förhörde dem blev berörd av deras starka tro och fullständiga osjälviskhet. De tog på sig hela ansvaret för Vita Rosens verksamhet. Framförallt var de angelägna att skydda den medlem i gruppen, som redan hade familj och barn. Fyra dagar efter gripandet dömdes de till döden och avrättades med giljotin. 

I en av det böner, som finns i Sophies dagbok, ber hon: ”Min själ är som torr sand, när jag försöker be till dig. Den känner inget annat än sin egen ofruktbarhet. Min Gud, förvandla du denna själens mark till en god jordmån, så att ditt utsäde inte blir sått förgäves i den. Låt åtminstone där en längtan efter dig få växa till...” 

Christian Braw 

Källor: Martin Fromm: 100 Jahre Sophie Scholl; Diakrisis 2/2021 

Inge Scholl: Vita Rosen, 1974