Evolutionens spjutspets?

Jag tillade: ”Quisling trodde faktiskt att norrmännen var evolutionens absoluta spjutspets.” Då sade min norske kamrat: ”Ja, men det tror alle nordmenn!” Nu är det inte bara norrmän, som tror att de är först och bäst i allt, samma övertygelse hyser även en del svenskar, nämligen om sig själva.

Föreställningen om evolutionens spjutspets kommer från Darwin. Han var övertygad om att den brittiska överklassens medlemmar var de bäst utrustade, vackraste och mest begåvade människor som någonsin funnits. Så hade det blivit, menade Darwin, genom det naturliga urvalet. Eftersom den brittiska överklassens manliga medlemmar var så oerhört väl utrustade, kunde de åt sig utvälja de allra bäst utrustade kvinnorna, och på det sättet blev den brittiska överklassen hela tiden ännu bättre, i synnerhet om man jämförde den med t.ex. hottentotter. Så tänkte Darwin. Man kan läsa mer om detta i hans verk Descent of Man. Quisling hade uppsnappat hans tankegångar och överfört dem på Norge. Han menade att genom att det norska folket levt så relativt isolerat och hade så få inslag av andra raser, hade en liknande effekt uppstått där. Både Darwin och Quisling tänkte nämligen i raser. De var konsekventa rasister.

Det finns emellertid en aspekt som sällan kommer fram. Det är själva begreppet utveckling. Georg Henrik von Wright har reflekterat över det i sitt verk Myten om framsteget. Han påpekar där, att man endast kan tala om ett framsteg, när man kan relatera förändringen till ett mål. Saknas det ett mål, kan man inte uttala sig om vad förändringen innebär. Den kan lika väl vara ett bakslag. Darwin trodde att den brittiska kolonialismen var ett säkert tecken på att den brittiska överklassens manliga medlemmar var utvecklingens spjutspets. Idag är det omöjligt att hävda denna syn på kolonialismen. Det som kan verka självklart i en tid, luktar ruttet i en annan. Det gäller också vår tid.

Men hur är det då med den tekniska utvecklingen? Atombomben är ju oändligt mycket mer utvecklad än stenyxan. Men innebär det, att den är ett framsteg? Är den inte snarare ett oerhört bakslag? Georg Henrik von Wrights fråga kommer tillbaka: Var är målet? Finns målet eller är det bara ett hjärnspöke? Det är också en fråga till alla som föreställer sig att de ”går före”: ”Vilken rätt har ni att framställa er som föregångare? Var är ert mål? Vart går ni? Finns ert mål överhuvudtaget? Låt oss se det!”

Stenyxan och atombomben är exempel som visar på en annan aspekt, nämligen den icke-materiella. Om stenyxan och kärnklyvningen skall bli till ondo eller godo beror på människans livshållning, hennes sinnelag och moral. Det är inte redskapet, som avgör om det skall främja eller skada. Det är handen, som styr redskapet. Och handen styrs av en mänsklig vilja. Viljan i sin tur styrs av den grundläggande livshållningen. Det är alltså denna, som avgör om stenyxan och kärnklyvningen skall vara av ondo eller godo. Vad kan vi säga om den grundläggande livshållningen i de kulturer som präglar vår epok? Om vi begränsar oss till 1900-talet står det utom allt tvivel att det var det mest katastrofala århundradet i mänsklighetens historia. De tekniska framstegen gjorde följderna av grundläggande livshållningar mer ödesdigra än någonsin. Järnvägen är tekniskt sett bättre än oxkärran, men Gulag och Förintelsen blev möjliga genom just järnvägen. Klimatkrisen är en följd av förbränningen, som nu nått nivåer, okända i mänsklighetens historia. Flygplanet är mer utvecklat än luftballongen men blev också redskap för Blitzen och Dresden. Vad skall vi alltså säga om de grundläggande livshållningarna? Kan man där skönja en evolution? Finns det rentav en evolutionens spjutspets?

Så tänkte man på 1700-talet. Men upplysningstidens eleganta och slappa sexualmoral gjorde syfilis till en folksjukdom och ledde fram till 25 år av revolutionskrig. För Sverige-Finlands del   blev slutsumman nationell förnedring, statskupp och ryskt välde över en tredjedel av riket. I skuggan av allt detta skrev Tegnér:

En annan sjunge fritt om våra tiders heder,

om våra nya ljus och våra milda seder...

Vad är då alternativet? Istället för att ”läspa tidens lov” vänder sig Tegnér bakåt, mot en verklig eller mytisk bättre tid. Detta sätt att betrakta mänsklighetens väg var levande under tidigare århundraden. Man såg då inte människans historia som en evolution utan som en degeneration. Detta mönster har aktualiserats även i nutida naturvetenskaplig debatt. Oavsett hur man ställer sig, är det uppenbart att den tekniska utvecklingen har mångfaldigat följderna av mänsklig vilsegång till oerhörda proportioner. I skuggan av detta faktum blir behovet av förbättrade mänskliga grundhållningar akut, på alla plan.

Samtidigt som Tegnér diktade, tonsatte Beethoven som omvälvande musik. För hans lärare Haydn var den obegriplig. Hos Haydn är allt skönhet, harmoni och Guds lov. Hos Beethoven är det en ständig inre kamp. Det är de 25 årens revolutionskrig, som ekar. Men den ständiga inre kampen mellan utsökta och brutala motiv speglar än mer nu än då människans villkor. Den spänningen undkommer ingen. Politikern har bara två medel att arbeta med – pengar och regelverk. Räcker det för att valet mellan destruktivitet och godhet skall bli rätt? Platon och med honom reformpedagogiken trodde att människan gör det rätta bara hon vet det rätta. Georg Henrik von Wright skrev: ”Tanken är ju att människan själv, utan annans hjälp, genom självförverkligande kan nå upp till gudomens nivå.” Hur har det lyckats? Solsjenitsyn har skildrat detta dilemma i porträttet av Tolstoj i Augusti 14.

Men vi skall inte göra det för lätt för oss, vi skall istället försöka leva oss in i hur det kan te sig för den som själv upplever sig som evolutionens spjutspets. Det finns ett intressant yttrande, som har tillskrivits både Olof Palme och Ingvar Carlsson: ”Skolan är socialismens spjutspets.” Bakgrunden är Karl Marx föreställning att arbetarklassen/proletariatet var evolutionens spjutspets. Proletariatet gick alltid före mot det hägrande slutmålet, det klasslösa och egendomslösa samhället. För en reformistisk socialist står det fritt att överflytta proletariatets roll till skolan, främst på lärarna. De skulle alltså gå främst i den långa marschen mot det klasslösa samhället. Detta kan knappast kallas marxism, men själva grundstrukturen i tänkandet stämmer väl överens med Marx: Historien är en rörelse framåt, mot ett hägrande mål, en evolution under kamp mot allt som hindrar utvecklingen. I denna kamp utgör en bestämd grupp spjutspetsen, riktad mot fienden. Bilden är avsiktligt krigisk. Spjutet är till för att såra och döda. Här är det dock inte fråga om en genetisk evolutionism utan om en ideologisk och social.

Vi behöver just nu inte reflektera över vad som enligt min norske kamrat gjorde att alla norrmän trodde att de själva var evolutionens spjutspets. Vi kan begränsa oss till Vidkun Quisling. För honom hade denna föreställning en genetisk bakgrund. Genom att det norska folket var så genetiskt intakt hade de bästa rasegenskaperna under århundraden förenats med de bästa rasegenskaperna. Vad Darwin tänkte om den brittiska överklassen, tänkte Quisling om det norska folket.

I sin rörelse – Nasjonal Samling – ville Quisling skapa en kärntrupp, som skulle föra det norska folket fram till dess plats i ljuset. Men det visade sig att mycket få – som mest 40.000 – var intresserade av Quislings vision. Majoriteten stödde tvärtom socialdemokrater och andra grupper. Men så kom det stora tillfället – det tyska överfallet på Norge 1940. Regeringen flydde och fältet var fritt för Quisling. Stödd av tyska bajonetter kunde han nu med fast hand leda sitt folk mot det mål de i sitt oförstånd hade förbisett. Hans medel var bl.a. obligatorisk ideologisk fostran av barn och ungdom samt likriktning av kyrkan. Men de tyska bajonetterna till trots stötte han på kraftigt motstånd, bl. a. från lärarkåren och kyrkan. I denna konflikt gjorde han sig skyldig till några av de övergrepp, som ledde till hans dödsdom efter Hitlers fall.

Men låt oss tänka oss in i hur det kan ha tett sig för honom före 1945. Han var ju övertygad om att stå i evolutionens tjänst, ja, i dess spjutspets. Hur skulle han då se på dessa besvärliga lärare och präster? De kunde inte vara något annat än evolutionens fiender. De var bromsklossar, som hindrade själva utvecklingen framåt. De hotade Norges lysande framtid. Alltså: bort med dem! Stora delar av lärarkåren deporterades till Nordnorge, Oslos biskop Eivind Berggrav sattes i husarrest. Att de norska judarna deporterades till koncentrationsläger i Polen var ur Quislings synpunkt en fördel, eftersom de hade en annan genetisk bakgrund än det norska folket i stort. För en genetisk evolutionism är föreställningen om alla människors lika värde omöjlig.

Är det överhuvudtaget relevant att reflektera över Quislings tänkande och handlingar? I högsta grad! Hans öde är en varningsklocka. Så snart man likt Quisling tänker sig en utveckling där man själv står i främsta ledet, kommer man också att odla attityder som hans och se oliktänkande som bromsklossar. De berövas sitt människovärde och blir i den egna föreställningen till icke-människor, som bara skall bort. De skall marginaliseras och elimineras. Uttrycket är hämtat från professor Henry Cöster, som till Dag Sandahl yttrade: ”Sådana som ni skall marginaliseras och elimineras.” Inte så få lärare i den svenska skolan har upplevt sådana stämningar. De evolutionsromantiker som saknar stödet av tyska eller andra bajonetter, kan givetvis inte gå fram som Quisling, men hållningen kan vara likartad. Även för en ideologisk och social evolutionism är tanken på alla människors lika värde främmande, när det nämligen rör sig om dem som uppfattas som utvecklingens hinder. Själva föreställningen om evolutionens spjutspets utesluter allas lika värde och värdighet, i synnerhet när det gäller dem som skall marginaliseras och elimineras. Maxim Gorkijs skildring av Lenin är klargörande.

Människor som Quisling och Lenin har föreställningen om evolutionen och nyordningen som sin enda och totalt dominerande livshållning, och i den ingår att de själva är evolutionens spjutspets. Hos de flesta andra människor utgör detta endast en aspekt av deras mentalitet. Den kan vara mer eller mindre dominerande i olika situationer. Den kan vara blandad med djup pessimism och i vissa fall med förtvivlan. De olika livshållningarna finns s.a.s. instuvade på olika ställen i hjärnan, utan förbindelse med varandra. Det råder en ständig ambivalens. Vad som är avgörande för att förstå dem i den aktuella situationen är vilken aspekt i deras ambivalens som i ögonblicket styr deras handlande. Charles de Gaulle har för François Mauriac berättat en händelse från en bankett hos Stalin vid världskrigets slutskede. Stalin blev under måltiden alltmer berusad och därmed också sentimental. Han började beklaga Hitler: ”Stackars karl, snart är det slut med honom...” Plötsligt verkade han nyktra till: ”Ja, till sist är det alltid så att döden segrar....” Men hans sentimentalitet och plötsliga insikt påverkade på intet sätt hans handlande. Exemplet med Stalin visar just på ambivalensen, som också finns hos andra, mindre extrema gestalter. Poeten Folke Isaksson har berättat något liknande om Ingemar Hedenius. Till sin sommarbostad på Gotland bjöd han in en krets vänner en kväll. Under måltiden gång bröts strömmen. Värdfolk och gäster satt tysta vid levande ljus. Ur mörkrets hördes efter en stund Hedenius stämma: ”Kanske Gud finns ändå!” Men detta som just då var relevant för honom att säga, fick ingen betydelse för hans fortsatta gärning eller hans självbild – såvitt känt är.  Vill man förstå människor och epoker måste man alltså räkna med ambivalensen men inte heller låta sig bedras av den. Det avgörande är vad som styr deras konkreta handlande. Stalin förblir Stalin, även när han under ruset blir sentimental. Riksdagsledamöter kan med rörelse och inlevelse berätta om möten med papperslösa flyktingar, och kyrkopolitiker kan vittna om sin barnatro – och allt detta är äkta. Men det avgörande är hur de röstar, när frågorna ställs på sin spets.

Myten om framsteget – för att tala med Georg Henrik von Wright – är totalitär. Den tar upp centrum i det mentala utrymmet och blir det helt överordnade värdet. Ordhållighet, anständighet, hänsyn, tolerans, integritet, förnuft, medmänsklighet – allt måste vika för evolutionen. Visserligen kan man som de kommunistiska partierna på 1930-talet bilda ”folkfronter” med andra, t.ex. kristna – men när en gång folkfrontens syfte är genomfört är de tidigare allierade ointressanta. Svenska kyrkan fick uppleva något liknande 1945. Under beredskapen 1939-1945 hade den gjort nationen mycket stora tjänster, vilket då med tacksamhet togs emot, men efter krigsslutet, när den socialdemokratiska regeringen tillträdde, förbjöds kyrkobyggande. Biografer fick däremot byggas.

Nu skulle det nya samhället genomföras fullt ut. När kvinnliga präster infördes 1958 i Sverige skedde det med en samvetsklausul, och statsrådet Ragnar Edenman förklarade i kyrkomötet att förföljelse mot oliktänkande var otänkbart från statens sida. Men några år senare hävdade han att detta var tänkt endast under ett övergångsskede, något som han inte alls nämnt 1958. Genom en juridisk fint upphävdes samvetsklausulen. Och – väl att märka – Ragnar Edenman och övriga ansvariga betraktade sig som högst moraliska. Myten om framsteget vore sann, skulle det inte vara en orimlig självuppfattning från deras sida. Det hela blir begripligt om man inser att myten om framsteget är totalitär. Den slår ut all moral och blir själv den högsta normen. Detta var knappast problematiskt för Edenman och hans uppdragsgivare, men för de kyrkliga företrädarna borde det ha känts plågsamt, i den mån de förstod dynamiken i skeendet. Den innebar ju att deras egen högsta norm – Guds uppenbarelse - nu var underordnad en helt annan norm – evolutionen. Denna innebär i ett socialistiskt sammanhang något helt motsatt till Guds uppenbarelse, nämligen materiens självutveckling. Tage Lindbom har sagt: ”Dialektikens trollspö förvandlar allt.” Detta är myten om framsteget i socialistisk dräkt: utvecklingen går ständigt framåt under kamp. Denna föreställning är förvisso ett trollspö, som inte bara förvandlar en grodda till en prins. Det gör lögn till sanning, trolöshet till heder, svek till trofasthet, hat till kärlek och nedrighet till ädelmod.

Till saken hör emellertid att världen och historien är större än dagens Norden. Även om man i våra små kulturkretsar av idag kan övertyga sig själv om att vara först, främst och bäst i olika avseenden, blir den föreställningens möte med t.ex. Saudi-Arabien, Indonesien eller Indien inte självklart positivt. Det kan faktiskt förhålla sig så att människor i andra kulturer ser tillvaron på ett helt annat sätt. Det kan till och med hända att de uppfattar mentaliteten först-främst-bäst som kulturimperialism – och därmed som en kränkning av deras egen identitet.

Låt oss återvända till min norske kamrat. Hur var det han sade om Quislings tanke att norrmännen än evolutionens spjutspets? Hans kommentar var: ”Ja, men det tror alle nordmenn!” Det låg en god portion humor i det svaret. Det kanske är det bästa sättet att hantera föreställningen om evolutionens spjutspets – med ett leende. Ett leende är min norske kamrats bild av sitt folk väl värd. Men kanske är föreställningen om evolutionens spjutspets för ödesmättad för låta det stanna vid blott ett leende.