Fascinerande biografi över en märklig person

Ingvar Bengtsson, Kirurgens hjärta. En existentiell biografi över Knut Harald Giertz, Artos 2021, 427 s.

Prosten och teologen Ingvar Bengtsson utkom förra året med en ”existentiell biografi” över kirurgen och professorn Knut Harald Giertz. Det är en fascinerande och mångbottnad bok om en anmärkningsvärd person, den läkare som numera mest är känd för att vara far till biskopen Bo Giertz, men som under stora delar av 1900-talet var känd som en framstående läkare.

Bengtsson är väl utrustad för sitt värv – som präst, psykoterapeut och teol. dr i kyrkohistoria har han goda förutsättningar för att studera en så mångfacetterad personlighet som kirurgen KH Giertz. Han har materialmässigt befunnit sig i ett ”drömläge”, som man säger i sportens värld: Giertz efterlämnade mängder av brev, dikter och texter, daterade och prydligt samlade, där han på en rad sätt reflekterade över sitt liv, sin utveckling och sina ställningstaganden i en rad frågor. Bengtsson har utnyttjat materialläget väl.

Knut Harald Giertz föddes 1876 och dog 1950, 73 år gammal. Han utbildade sig till läkare och tjänstgjorde på ett antal sjukhus. Under tio år tjänstgjorde han som lasarettsläkare i Umeå (1911-21), därefter som överläkare i Stockholm (åren 1921-28 i Stocksund / Mörby och 1928-41 på Sabbatsbergs sjukhus). Han erhöll 1938 professors namn. Som läkare var han omtyckt, som kirurg uppmärksammad och innovativ, inte minst inom lungkirurgi. Han konstruerade på 1910-talet den ”andningsmaskin” som blev en föregångare till vår tids respirator. Clarence Crafoord, den världsberömde läkaren, var hans lärjunge (s. 348 f).

Giertz gifte sig 1903 med Anna Ericsson, en viljestark och anmärkningsvärd personlighet. Skildringen av deras sällskapstid, förlovning och giftermål är dramatisk och böljar fram över 25 sidor. Hon var präglad av sin bakgrund, enda dotter till uppfinnaren och industrimannen L. M. Ericsson och mycket förmögen. Förlovningen skedde 1902 på Annas myndighetsdag och vigseln ingicks, mot ”gubbens” vilja (svärsonens uttryck!), måndagen den 26 oktober 1903.

Paret Giertz hade länge ett lyckligt äktenskap, dock inte alltid harmoniskt; mot slutet levde de isär under långa perioder. Anna födde 10 barn och hade därtill flera missfall. Två av de tre döttrarna dog i späd ålder. Ett tips till alla läsare: Leta upp de tio barnen på s. 426 (personförteckningen) och numrera dem i ordningsföljd, det underlättar läsningen! Biskop Bo, familjens mest kända medlem, var näst äldst.

Vad gäller familjelivet är vissa skildringar i boken märkliga eller komiska, andra allt mer tragiska. Till exempel varnade läkaren KHG sin fru för att bli gravid ”inom de närmaste åren” – något som hon förmodligen redan var… (116). Då hade hon fött fem barn på sex år. Hösten 1914 blev katastrofal: Anna var gravid med det åttonde barnet, det sjunde var bara ett halvår gammalt och det sjätte barnet, deras äldsta dotter, ”liknade mest en liten skadeskjuten döende fågel” (138). Här, liksom tidigare, skulle jag önskat att Bengtsson hade problematiserat Giertz försök att vara familjens husläkare. – Från och med november 1936 avlöste kriserna varandra; de utspelade sig samtidigt som KHG fick en allt mer uttalad kristen tro. I vad mån detta bidrog hänger lite i luften. Gripande är Bos försök 1941 att medla mellan föräldrarna (320, 326).

Framför allt skildrar Bengtsson Giertz medicinska gärning och andliga utveckling, likaså hans insatser vid grundandet av Lukasstiftelsen, en kristen själavårdsorganisation. Bokens titel, ”Kirurgens hjärta” är en medveten göteborgsvits. Tack vare KH Giertz och hans frispråkiga brev och självbiografier samt uttolkaren Bengtsson, kommer läsaren verkligen nära en betydande person, hans familjeliv och andliga utveckling under en dramatisk del av 1900-talet.

Bengtssons skildring gör dock att man tvingas fråga sig: Hur pålitliga är egentligen inledningskapitlen i Algot Mattssons biografi, där han intervjuar den 85-årige Bo Giertz, Bo Giertz – ateisten som blev biskop (tr. 1991)? I all kommande forskning kring Bo Giertz familj, uppväxt och ungdomstid blir Bengtssons bok om fadern ett viktigt korrektiv.

Man kan notera, att sonen Bo, bland annat i sin pliktkänsla och arbetsmoral, påminner om fadern. Samma rastlöshet, alltid på språng, alltid eftersträvande perfektion. Samtidigt kan man fråga sig: Hur lyckades Knut Harald, resp. hustrun Anna, göra så många utlandsresor, bland annat till kontinenten – på tågens tid?! Utlandsresorna var legio. Själv pappa i en stor familj undrar jag gång på gång: Vem tog hand om barnen, hur mycket såg de av sina föräldrar? KH Giertz arbetade ibland dubbla tjänster, under Umeå-tiden var han ofta i Stockholm, han åkte regelbundet till kontinenten, han till och med for iväg till Wien under första världskriget för att utbilda sig till krigsläkare. När uppehöll han egentligen sin tjänst i Umeå?

Beskrivningen av KH Giertz andliga utveckling gör boken till en guldgruva. Den skildrar inte bara en individs personliga resa utan fångar även mycket av tidsandan under en epok som präglat det Sverige vi känner idag. Vad gäller denna andliga resa kan man behöva läsa boken en extra gång för att bättre smälta den skildringen. Att KHG hade brister som make och som far är tydligt. Men var det möjligen så, att inte bara hustruns privatförmögenhet och självständighet spökade i deras relation, utan även hans ”nyväckta aktiva kristna engagemang”? Enligt Bengtsson skiftade KH Giertz objektet för sin dyrkan, från Anna till Gud (325). Där finns det verkligen anledning att reflektera vidare, ett av kännetecknen på viktiga böcker!

Rune Imberg

Präst i Svenska kyrkan och Missionsprovinsen, teol. dr

Faktaruta:

En målande beskrivning av relationen mellan KH Giertz och hans adept Clarence Crafoord ges av Joar Crafoord och Christian Olin i Läkartidningen, 1999/21, s. 2627 ff:

Giertz fann till sin förtjusning [1922] att han fått en elev med oanade krafter och framåtanda, och Clarence fann att han fått en lärare och mentor med de yppersta egenskaper han kunnat drömma om.

Giertz befann sig under 1920-talet på höjden av sin skaparkraft. Han var en av sin tids stora kirurger och dessutom en lysande organisatör och administratör. Han hade en djup förståelse för behovet av utbildning och fortbildning av alla som verkade inom sjukvården. Han var sträng och fordrande mot sina underlydande men också outtröttlig som föreläsare, handledare och demonstratör vid ronderna för sina underläkare och för sjuksköterskor, undersköterskor och biträden – ja, för alla som deltog i arbetet på sjukhuset. Han var skarp och stridbar i debatt och handling, och evigt och rastlöst pådrivande i verksamheten vid kirurgavdelningen på Mörby lasarett. Hans hetsiga temperament, hans skarpa intellekt och vassa replik förskaffade honom många vänner, men också fiender.