Förföljelsens tecken

Vår tid är kristenhetens största förföljelsetid någonsin. Det finns ett gemensamt drag i förföljarnas kamp mot Jesus-tron – det är alltid i första hand pastorer, präster och biskopar som drabbas. Det bör ge anledning till att reflektera över vad detta uppdrag innebär. Det är lika tydligt att det ofta – men inte alltid – varit präster, pastorer och biskopar som varit redskap för trons förnyelse, alltifrån apostlarnas tid – Augustinus, Martin Luther, Bo Giertz, Lewi Pethrus.

I Svenska Kyrkan har det länge funnits ett medvetande om detta. Det finns redan i katekesen. I Fader Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse (1935) förstärktes det, liksom i Olof Lintons stora uppsats om apostolatet i En bok om kyrkan (1942).

Det senaste bidraget till denna reflektion är den nyutkomna boken Till församlingens liv (Artos). Titeln understryker uppdragets riktning – att stärka och leda det andliga livet i den redan existerande församlingen. Prästen, biskopen och pastorn är alltså i första hand församlingens herde. Lewi Pethrus uttryckte detta fint i sin sista predikan: ”Det har talats mycket om stora möten och stora talare, men det avgörande har varit enskilda kristna.” Det är deras liv och vittnesbörd som har spridit tron. Bokens utgivare, Markus Hagberg, uttrycker samma sak med orden: ”Ämbetet finns... för att rusta lekfolket att vara kyrka i världen.”

Teol. Dr Andreas Wejderstam följer i sitt bidrag tänkandet kring uppdraget alltifrån den unga Kyrkans första tid. Redan Ignatius av Antiokia, som hade en direkt förbindelse med aposteln Johannes, skriver i sitt brev år 110 om hur uppdraget fått tre former – biskop, präst och diakon. Wejderstam visar också hur det står en kamp kring ämbetet. I tider av statlig övermakt reduceras det eller också reducerar kyrkans män sig själva. Gustav Vasa ville göra biskoparna till statliga religionsinspektörer, superintendenter. Tsar Peter I avskaffade patriarken, som ersattes med ett statligt ämbetsverk. Socialdemokraterna i Sverige har följt liknande tankegångar. Men Wejderstam kan också visa hur medvetandet om uppdraget från Jesus bidragit till självständighet, mod och oböjlig trofasthet hos 1600-talets svenska biskopar.

En annan medverkande, Teol. Dr Karl-Henrik Wallerstein, följer i sitt bidrag det gammaltestamentliga prästämbetet. Jesus själv deltog i templets och synagogans gudstjänst, som alltså var samstämd med hans person och kallelse. Men vad innebär detta? En viktig aspekt är att offret står i centrum. Här lyfter Wallerstein fram en viktig synpunkt. Det är Hebreerbrevets beskrivning av Kristus själv som präst, nämligen som överstepräst ” efter Melkisedeks sätt”. Detta blir tungt vägande, när Jesus till apostlarna överlämnar sitt eget uppdrag: ”Den som hör er, han hör mig.” Och apostlarna lämnade sedan ett uppdrag visare till nya män, såsom Paulus beskriver det. Vad finns med av Kristi verk som överstepräst i detta? Här öppnas nya perspektiv.

Biskop Biörn Fjärstedt följer i sitt bidrag linjen från apostlarna framåt. Titeln för hans bidrag är: ”Ämbetet i Nya Testamentet”. Hans utgångspunkt är att ”ämbetsmönstret kan mejslas fram ur Nya Testamentets apostoliska skrifter”. Det som är bärande för den kinesiske martyrpastorn i det obarmhärtiga ”omskolningslägret”, det som är uppdraget för den syrianske flyktingbiskopen, det som S:t Sigfrid gjorde i hedendomens Småland – det finns alltså redan i Nya Testamentet! Vi kan följa linjerna, det är samma uppdrag från Jesus Kristus.

Den nya boken har fler bidrag, särskilt kan nämnas Eric Ericssons beskrivning av hur Gud kallar till uppdraget. Det handlar om ett Guds tilltal, ”under ständig urskiljning och ledning i församlingens gemenskap”. Det är bara så det blir rätt.

Här finns alltså rik inspiration, relevant för alla samfund, och särskilt för dem som nu kämpar i uppförsbacke.

Christian Braw

Till församlingens liv. Texter om kyrkans ämbete

Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses årsbok 2020

Red. Markus Hagberg

Artos forlag, 266 sider