Folkmordets vittne

Det första var folkmordet på 1,5 millioner armenier och 800.000 syrianer, greker och andra minoriteter i det ottomanska imperiet, som sträckte sig långt utöver nuvarande Turkiet. Offren var i huvudsak kristna. Sådana massmord hade förekommit tidigare på turkisk mark. 1894-1895 hade 300.000 armenier mördats i blodiga förföljelser.

1908 tog emellertid ungturkarna makten med syftet att omvandla det ålderdomliga imperiet till en modern, västerländsk stat med bistånd framförallt av Tyskland. Berlin-Bagdadbanan byggdes, armé och flotta moderniserades. För armenierna verkade den nya regimen ge en ny situation. Men ju mer ungturkarnas makt stabiliserades, dess mer visade sig en ny sida – den turkiska nationalismen. När Första världskriget bröt ut ställde de sig på tysk sida, och under tysk ledning kunde de slå tillbaka de allierades angrepp på Gallipoli. Tyska enheter stationerades i landet och den 6 turkiska armén leddes av general von der Goltz, med uppgift bl.a. att skydda Berlin-Bagdadbanan. I denna armé fanns också en tysk sjukvårdsenhet, och vid den tjänstgjorde en officer vid namn Armin T. Wegner. I det civila var han juris doktor, och under striderna på östfronten hade han fått järnkorset för att han räddat en sårad under fientlig eld.

1915 utbröt det armeniska folkmordet, centralt dirigerad från Istanbul. Arkitekten var Enver Pascha. Författaren Franz Werfel har skildrat honom i sin roman 40 dagar på Musa Dagh. I filmen med samma namn (1980) får man bilden av honom som en iskall maktspelare. Hans projekt var att ”lösa den armeniska frågan” genom att deportera hela den armeniska befolkningen ut till fångläger i den syriska öknen. Britterna hade redan gjort något liknande, när de spärrade in hela boerfolket i fångläger – inklusive barn, ungdomar, kvinnor och gamla. Den gången räddades det lilla folket av det humanitära engagemanget i Storbritannien. I Turkiet fanns ingen motsvarighet.

Men det fanns iakttagare. En av dem var den svenska missionären Alma Johansson. En annan var löjtnant Armin T. Wegner. Med sin kamera dokumenterade han tragedin, bl.a. från fånglägret Deir es Zor. Han sände över 2000 bilder till den tyska ledningen för att få den att ingripa. Bilderna beslagtogs och förstördes. På turkisk begäran arresterades Wegner och fördes till Tyskland. Men negativen lyckades han rädda, och därför kan nu hela hans dokumentation visas på det armeniska nationalarkivet i Jerevan.

Vad var det Wegner såg? Han såg fördrivna och utmattade kvinnor och barn. Han såg misshandel, mord och förnedring. Han såg döda barn i dikena, skelett och skelettdelar. Han såg föräldralösa barn, han såg utsvultna familjer.

Efter återkomsten till Tyskland skrev Wegner en protestartikel i Berliner Tageblatt. 1919 publicerade han ett urval av sina brev från 1915 i boken Der Weg ohne Heimkehr. Den utgör ytterligare en stark dokumentation. Han vände sig personligen till president Wilson vid fredskonferensen i Paris för att påverka honom till att understödja en kommande armenisk statsbildning.

I Tyskland grodde antisemitismen under mellankrigstiden. Den bröt igenom med full kraft, när Hitler grep makten 1933. Wegner skrev ett protestbrev mot judeförföljelserna till den nye kanslern. I sitt brev säger Wegner bl.a.: ”Utan rättfärdighet finns det inget fosterland.” På grund av sin aktivitet till judarnas skydd greps han och sattes i koncentrationsläger, men släpptes efter en tid och flydde då till Italien. Förintelsen blev en upprepning i större skala av Enver Paschas projekt: marginalisera och eliminera.

De armeniska männen och pojkarna mördades i stor utsträckning 1915. Kvinnorna och flickorna kunde ibland rädda sig genom att gå över till islam. De flesta sökte inte den vägen. De 1.5 miljonerna döda vittnar med sitt offer om det oerhörda värde som den kristna tron har. Armin T. Wegners bilder dokumenterar hur högt priset kan bli och hur lågt deras mördare sjönk.