Fornkyrkans församlingsmodell också framtidens

När det nya årtusendet nyligen ringde in så tog Sverige också det definitiva steget in i en ny kyrkohistorisk epok. Den svenska staten och kyrkan avslutade den konstantiska eran och gick över till den postkonstantiska när statskyrkosystemet upphörde. (Om någon av de närvarande nordiska bröderna som ännu lever i statskyrkor skulle frestas till någon avund mot oss i Sverige, vill jag snabbt hjälpa er mot denna frestelse och säga att förutsättningen för att staten släpper på sin politiska makt över kyrkan är att de demokratiska partierna har total kontroll över kyrkans alla nivåer. Denna förutsättning är väl uppfylld).

Trots denna omständighet aktualiserar kyrkans deetablerade ställning i samhället den period i kyrkans historia som föregick statskyrkornas epok, nämligen den tidiga fornkyrkan. Till denna aktualisering bidrar också att den pluralistiska eller snarare rotlösa kultur som nu allt mer präglar storstadsregionerna i Sverige och media, mer och mer för tankarna till den kulturella smältdegel som medelhavsområdet utgjorde i början av det första årtusendet, den period som brukar kallas hellenismen. Det var i den tidens rotlösa stadsmiljöer, som den kristna kyrkan från att ha varit en mycket marginell rörelse växte sig stark och inflytelserik, så att den till slut blev både kulturbärande och statsbärande. Detta ställer oss idag inför stora och hoppfulla utmaningar att på ett offensivt sätt föra ut evangelium bland vår tids människor och våga vara kyrka fullt ut där många trodde att anpassning och assimilering var enda vägen till överlevnad.

Till bakgrunden för detta föredrag hör också att i de bekännelsetrogna och oppositionells grupper som allt hårdare utsätts för politiskt tryck i Svenska kyrkan, reflekteras det mycket över vägar till överlevnad, överlevnad för biblisk tro, för levande församlingar , för det apostoliska ämbetet. I de samtalen har biskop Bertil Gärtner lyft fram det bibliska och fornkyrkliga begreppet koinonia, som en beteckning på små, fristående gudstjänstgemenskaper som bildas av dem som blir alltmer hemlösa i sina församlingar. Det kan sägas att det redan sedan länge funnits sådana fristående gudstjänstgmenenskaper bl.a. vid våra universitetsorter Lund och Uppsala där Laurentiistiftelsen och S:t Ansgar sedan 50 respektive 40 år vidmakthåller ett fullödigt sakramentalt liv. På senare tid har utstötningen drabbat det gammaltroende lutherska kyrkfolk som finns kvar i det annars svårt avkristnade Karlstad stift. Dessa har nu skaffat en egen kyrkolokal och frimodigheten och resurserna som detta har frigjort kan inte överskattas. En koinonia med söndagliga mässor har också på mer allmänkyrklig grund vuxit fram i Stockholm. Hur vägen skall leda oss framåt frågar vi oss mycket nu. Bl.a. skedde så under en större konferens som Kyrklig Samling inbjöd till i Rom i oktober. Också där blev det naturlig att reflektera över vad den unga kyrkan har att säga den åldrande i vår tid.

Jag har i Werner Elerts bok Abendmahl und Kirchegemeindschaft in den alten Kirche hauptsächlich des Ostens funnit ett mycket värdefullt redskap för vår reflexion över Kyrkans kallelse idag med utgångspunkt i den tidiga Kyrkans liv. Boken som ursprungligen skrevs på ekumenisk uppdrag för att reda ut sambandet mellan kyrko- och nattvardsgemenskap kom första gången ut 1954. Det resultat författaren nådde fram till gav inte det stöd till den gemenskapsekumenik som uppdragsgivarna möjligen hade hoppats på.

Elert tar sin utgångspunkt i den apostoliska trosbekännelsens ord: de heligas samfund, sanctorum communio. Han redogör för att communio har kommit att uppfattas på olika sätt i teologiens historia. Den idealistiske teologen och filosofen Schleiermacher som under tryck av rationalismen vill rädda vad som räddas kunde av kristen tro betonade erfarenheten av den konkreta verkligheten i tid och rum. För honom stod det helt klart att Kyrkan växer fram ur mänsklig gemenskap, ur deras frivilliga etiska handlande tillsammans. Schleiermachers inflytande märks ännu i ekumeniska strävanden som självklart räknar med att kyrko- och nattvardsgemenskap är något människor är fria att göra upp spelreglerna för utifrån sin goda eller onda vilja. Sätts några gränser upp för gemenskap kan det endast bero på knepiga människors rigida psykologi.

Finns det då inte en grund för denna gemenskapstanke i bekännelsens ord "de heligas samfund"? Samfundet är ju de heligas och oavsett om de heligas helighet består i en hög moral, dopets gåva, värdefulla bidrag till världsförbättringen eller rätt politisk färg så är det människor som råder i denna gemenskap.

När Luther i sitt bibelöversättningsarbete ställdes inför grekiskans koinonia, så tvekade han mycket att använda ordet Gemeindschaft. Redan då hade tankarna på den mänskliga gemenskapen som ursprung till samhället börjat växa fram i den sk. naturrätten. För Luther stod det klart att begreppet communio på latin eller koinonia på grekiska handlade om något mer. I 1Kor 10:16 handlar det snarare om att tillsammans ha delaktighet i något annat utanför människorna.

Elert gör sedan en omfattande språklig undersökning och kommer fram till att orden sanctorum communio, de heligas samfund, inte skall uppfattas som en närmare förklaring till orde "kyrka". Det finns bl.a. på Irland gamla textvarianter där orden om syndernas förlåtelse placeras emellan "en helig allmännelig kyrka" och "de heligas samfund". Det finns också flera exempel på att det från början hade ordföljden communio sanctorum. I någon fornnormandisk text heter det att gemenskapen, le communité gäller les sainte chose, de heliga tingen. Tillslut kommer Elert fram till att orden kommer från den grekisktalande delen av kyrkan och att de ursprungliga orden koinonia ton hagíon inte handlar om gemenskap med människor utan om delaktighet i de heliga tingen, ta hagia, vilket är dualis, en specailform för två ting, dvs. nattvardens bröd och vin. Att ordet koinonia ofta används i samband med nattvarden har vi exempel på redan i 1Kor 10. Biskopen Isidor av Pelusium skriver:

Kononia är namnet på mottagandet av gudomliga mysterier, ty därigenom mottager vi gåvan att bli ett med Kristus och bli delaktiga av hans rike.

Att koinonia har betydelsen att ha delaktighet i Kristus möter vi exempel på i Joh 13:8, Ef 3:6, Fil 3:10 och 2Pet 1:4.

Mot denna bakgrund står det klart att enligt Bibeln och bekännelsen så är gemenskapen i församlingen inte ett resultat av att människor kommer samman, utan de som äter brödet och dricker av kalken är Kristi kropp tillsammans. Men de åstadkommer inte Kristi kropp. Kristi kropp finns där innan och är innan de gör något. De dras snarare in i den så de blir dess med-lemmar. Sakramentets gemenskapsnatur består i att Kristus inkorporerar i sig själv dem som vill ta del av sakramentet.

För kyrkotänkandet är det viktigt att lägga märke till att begreppet koinonia användes även om den Helige Ande , 1Kor 12:13.

Den finske teologen och andlige ledaren Simo Kiviranta har i ett utmärkt föredrag om Kyrkans enhet pekat på Joh 17:20,21 där enheten är en delaktighet i den enhet som redan finns mellan Fadern och Sonen, en i högsta grad kvalificerad och inte kompromissade enhet.

Luthers tveksamhet att översätta koinonia med gemenskap hade sin grund. Hans tro på realpresensen och hans förståelse av koinonia som delaktighet i en gudomlig verklighet förenar honom med fornkyrkan.

Vi vet att det är och kallas Herrens nattvard inte de kristnas nattvard.

WA 23,271.

Enhet och gemenskap

Elert tar sedan upp den viktiga och kontroversiella frågan om Kyrkans ursprungliga enhet. Hans Asmussen betraktar begrepp som interkommunion, intercelebration, "öppet eller slutet nattvardsbord" som uttryck för de konfessionella kyrkorna som uppstod vid reformationen. Dessa begrepp förutsätter ju Kyrkans splittring. Hur länge har denna splittring funnits? I drygt 450 menar Asmussen och många med honom. Men mer än 500 år dess för innan skedde den stora schismen mellan öst och väst. 1000 år innan den stora splittringen med de monofysitisk och den nestorianska kyrkan. I själva verket är splittringen vid nattvardsbordet ännu äldre. I Codex Theodosianus 428, räknas en mängd olika kristna konfessioner upp. Alla anses heretiska men det betyder inte att de inte var kristna. Alla utom manikéerna bekände Jesus Kristus som Herre. Ingen av dessa riktningar delade nattvardsbordet med varandra eller med majoritetskyrkan.

Ef 4:4-6 talar om den Kyrkans enhet som är en andlig verklighet, som Gud ser den ur evighetens perspektiv, inte som sociologisk , statistisk verklighet. Överallt där evangelium om den korsfäste Kristus predikas och blir mottaget i tron blir människor delaktiga i denna ena och hela kyrka. Den kyrkan som finns lokalt är inte osynlig. Den kommer till synligt uttryck på många sätt, i heliga kännetecken lär oss Luther. Men ibland är dessa kännetecken osynliga. I Korint bekämpar Paulus splittringen i kyrkan där. Den är ej osynlig men enheten är det.

I Galatien var splittringen djup. Här gällde det inte bara att åstadkomma enhet. Enhet kan endast återupprättas om församlingen håller fast vid det rena evangeliet om rättfärdiggörelsen genom tro och genom att den sätter upp sitt anatema mot var man som predikar ett annat evangelium.

Redan i NT ser vi att Kyrkan verkligen är En, helig och allmännelig (Ef. 4) men också manifesteras i olika församlingar lokalt med ibland trassliga inbördes relationer och interna svagheter (Uppenb. 2-3).

I de apostoliska breven ser vi en tilltagande polemik mot falsk lära och avgränsning mot dem som till slut pga. denna hamnar utanför. När apostlarna dog och deras unika auktoritet försvann med dem, vem värnade då Kyrkans enhet?

Den frågan var av största vikt eftersom enheten i tron i NT är en nödvändig förutsättning för gemenskap i församlingen och även för delaktighet i nattvarden. Om det är så uppstår ett problem som fordrar sin lösning så fort kristna inte är ense i en lärofråga. Efter apostlarnas tid trängde splittringen in överallt och kom till uttryck i gudstjänster, predikan, sakrament. Varje församling artikulerade i sin ståndpunkt i liturgi, textläsningar o s v.

Ignatius av Antiokia varnar för att umgås med falska lärare. Han uppmanar de troende at hålla sig till sin biskop som till Jesus Kristus. Men 150 år senare så hade han själv som efterträdare kättaren Paulus av Samosata. Men hur skulle då Kyrkans enhet och renhet försvaras.

Som vi tidigare nämnt reste fornkyrkan upp tre skyddsmurar för enheten och renheten.

1. Biskopsämbete, som skulle garantera kontinuitet från Kristus och apostlarna och vara det herdeämbete som höll samman hjorden, leda den rätt och försvara den mot falska lära. Som vi nyss såg räckte inte denna skyddsmur.

2. Nya Testamentet kanon. Här fick den unga kyrkan en tydlig norm som främjade enheten. Men snart kunde man konstatera att inga kunde citera Skrifterna så mycket och ofta som Marcion och andra ärkekättare som förvred dess budskap.

3. Regula fidei. Detta är de sammanfattningar som tidigt gjordes av Bibelns inre struktur. Dessa trosbekännelser hade bland annat sin funktion vid dopundervisningen. Utifrån dessa koncentrerade bekännelser reflekterade kyrkan vidare och utvecklade regula fidei, tros-regeln till ett större system av lärosatser.

Förutom att vara viktiga redskap för att undervisa dopkandidater hade trosregeln, regula fidei, åtminstone tre funktioner:

a) Att kvalificera den apostoliska successionen så att den verkligen blev en lärosuccession. Trots detta spårade många biskopar ur, men de gamla symbola (trosbekännelserna) har haft en förunderlig genomslagskraft och fortbestånd.

b) Att vägleda till att rätt förstå den heliga Skrift . Skriften är sin egen uttolkar och vad Regula fidei är måste bekräftas med klara Skriftord. Den vill inget annat vara än just et uttryck för den lära och struktur som finns i skriften själv. Athanasianus skriver: Den sanna tron på Herren (som den kommer till uttryck i Nicea) står öppen för alla, för den växer fram ur kunskapen om den Heliga Skrift och varje läsare kan finna det där. Man kan se hela dogmutvecklingen som ett resultat av försöken att finna Bibelns sanning och grunda kyrkans enhet på den., ett arbete för en rätt Skriftförståelse.

c) Vittnesbörd inför världen. Församlingens lära är alltid bekännelse som är dels ett vittnesbörd om Kristus och dels en manifestation av att här finns den enhet som han bad om.

Kyrkogemenskap i den lokala församlingen

Verbet koinonein + dativobj. betyder "ha gemenskap med någon". Hur är relationen mellan Kyrkan som helhet och den lokala församlingen?

Rudolf Sohm, en av 1800-talets stora kyrkoteologer i Tyskland säger:

I varje församling, i varje stad där Guds eller Kristi kyrka är närvarande är den närvarande som en odelad helhet eftersom Kristi kropp finns där.

De lokala församlingarna har alltså delaktighet i samma verklighet och lever därför i en enhet med varandra oberoende om det finns något organisatorisk sambandet dem emellan genom något stift eller annat.

Den lokala församlingen konstitueras i det gemensamma nattvardsfirandet, delaktighet i Kristi kropp och blod. För att bevara enhet i tron och för att församlingen skulle möta sin Frälsare och brudgum som en ren jungfru avstängdes församlingsmedlemmar genom kyrkotukt av läromässiga eller moraliska skäl.

Det var församlingens ledare biskopen, som fastslog den rätt lära som församlingen hade att enas kring och som också uteslöt dem som stred mot denna lära. Men biskopen tillhandahöll också objektiva normer, i Skriften och läran så att lekmännen själva kunde göra en bedömning.

Kyrkogemenskapen kunde upprättas och bibehållas endast på grundvalen av en bestämd tro. En sådan tro och bekännelse avkrävdes av varje enskild medlem av församlingen. Församlingen var från början en konfessionell gemenskap.

Stängt nattvardsbord.

Om den tidiga församlingens integritet mot omvärlden skriver Origines följande belysande ord:

De kristna är inte som filosoferna som alla kan komma och höra.

Inträde i gudstjänsten var inte för alla. Tvärtom prövar de kristna varje person och instruerar honom enskilt till dess han uppvisar trovärdighet och ett ordnat liv. Först då släpps han in i församlingens gudstjänst som en hörare. Men när själva nattvardsfirandet inleddes måste hörare lämna församlingen liksom katekumenerna. Under kommunionen bevakades dörrarna av diakonerna.

Tertullianus kritiserar heretikerna för att de inte upprätthåller skillnaden mellan katekumenerna och döpta. De samlas tillsammans, lyssnar tillsammans, ja när hedningar kommer kastar de det heliga till hundarna".

Den stängda gudstjänsten var inte ett uttryck för arkandisciplin, altså ett värnande om hemliga ceremonier. Gudstjänsritual finns öppet återgivna i olika vittnesbörd av bekännande kristna inför världsliga domstolar. Istället handlade det just om att avskilja de oheliga från det heliga.

Dopet var en självklar förutsättning för delaktighet i nattvarden. Men alla döpta fick inte delta. Söndring och osämja måste övervinnas genom försoning, jmf Matt 5:29. Fridskyssen var en verklig bekräftelse på att de kristna var försonade inför nattvarden. Katekumenerna deltog ej i fridskyssen.

Grova syndare utestängdes genom kyrkotukt men vägen stod öppen för den som gjorde bättring och tog emot avlösning.

Kättare betraktades som grova syndare och behandlades därefter. Ortodox lära var ett väsentligt kriterium för den sanna kyrkan. Falska lära är avfall, den värsta av alla synder. I vår tid tycker många att kraven på ortodoxi utgjorde en degenerering av sann kristendom och istället sympatiserar de med kättarna. De tycks förutsätta att kättarna var mer toleranta och vidsynta men motsatsen var fallet. De betraktade sig som de renlärig och tog bestämt avstånd från andra.

Fornkyrkan ifrågasatte aldrig att enhet i läran är en förutsättning för altargemenskap Ingen som lärde falskt fick ta emot nattvarden i en ortodox frösamling. Inte minst i kampen mot gnosticismen blev den rena läran en omistlig och grundläggande faktor för kyrkans liv. Och åter igen den ren läran är de troendes bekännelse och vittnesbörd , deras rätt lovsång och gudstjänst.

Överflyttning och intyg.

Den lokala kyrkan är Kristi kyrka på orten. När någon som är döpt flyttar till en annan ort blir den fullt ut medlem i den lokala församlingen där. De är ju bägge lokala manifestationer av den ena och heliga kyrkan.

Men om någon blivit utesluten i en lokal församling så kom denna uteslutning att gälla överallt i den mån det blev känt. Möjligheterna för detta ökade betydligt när lokala biskopar byggde upp gemenskaper med varandra i metropolitdömen, och när hela kyrkoprovinser samordnades vid gemensamma koncilier.

När Alexander av Alexandria exkommunicerat Arius sänder han ut en rundskrivelse om detta till hela kyrkan.

I Konstantinopel fanns redan på 300-talet flera olika församlingar inntill varandra. Kyrkohistorikern Sokrates berättar om en man som åtskilliga gånger lät sig döpas i de olika kyrkorna och tjänade pengar på detta genom dopgåvor, som han uppvaktades med i de olika församlingarna. Först var han med Arianerna, sedan med Macedonierna och när han försökte få inträde hos Novatianerna blev han avslöjad som jude av biskop Chrysanthos.

Mot bakgrund av sådana episoder blev det viktigt med rekommendationsbrev att föra med när man flyttade eller reste. Bibliskt exempel på detta möter vi 2Kor 3:1.

Enligt konciliet i Karthago 345-48 fick ingen kommunicera i en annan församling utan rekommendationsbrev från sin biskop.

Gemenskap mellan kyrkor

Gemenskapen mellan olika kyrkor och församlingar avgjordes till en början av deras resp. biskopar. Men biskopens ledarskap var inte absolut . Den kunde tagas ifrån honom utifrån , i enlighet med de högre normer som Regula fidei och Skriften ger. Detta blev möjligt när metropolitsystemet och koncilierna kom att spela en allt större roll. När minoriteter formades vid koncilierna mot majoritetens ståndpunkt, deltog de ofta inte i beslut utan bröt gemenskapen dessförinnan, lämnade koncilierna och formade en ny kyrkogemenskap.

Episkopatets hierarkiska enhet och ortodoxi är båda kriterier för kyrkans enhet . Men när dessa bägge kriterier kommer på kollisionskurs med varandra, så väger ortodoxin obetingat tyngst. Man får aldrig ha gemenskap med en heterodox biskop även om allt annat är kanonisk oklanderligt med honom. Men man får ha gemenskap med ortodoxa församlingar även om de inte har en renlärig biskop eller som ligger i strid med sin heretiske biskop.

Hur återupprättades kyrkogemenskapen om den brutits?

Det yttersta kriteriet på kyrkogemenskap var alltid nattvardsgemenskap. Det var till detta all strävan efter enhet syftade var sig den kom inifrån från de olika kyrkornas ledare som sökte endräkt eller om det kom utifrån av politiska skäl.

Kejsarna verkade ständigt för kyrkans enhet eftersom denna var väsentlig för politisk styrka i riket. Ofta agerade kejsare partiskt så att han gynnade det parti han stödde. Ibland förhöll han sig emellertid med inbjöd till samtal. Det var ofta då det lyckades bäst. Macedonius av Konstantinopel ville nå enhet med novatianerna. Men dessa vägrade. Med hjälp av statsmakt lät han då gripa deras ledare och misshandlade dem . När detta ej ledde till önskat resultat lät han sina medhjälpare stoppa in ett trästycke och bända upp deras munnar för att sedan stoppa in nattvardens element. Så upprättades kyrkogemenskap genom nattvards gemenskap.

Ett vackrare exempel är från Egypten före den tid kyrkan var så etablerad att den kunde påräkna hjälp från den politiska makten. Dionysius av Alexandria (243-265) ville återupprätta gemenskapen med en större grupp som gått sin egen väg under inspiration av en Nepos. Denne var starkt kiliastisk och hans lära mycket lik dagens Jehovas vittnens. Biskop Dionysius uppsökte sina meningsmotståndare satte sig ned hos dem och samtalade under tre dagar och försökte rätta till vad som var fel i Nepos skrifter. Allt gick ordnat och broderligt till skriver han själv. Precis frågor ställdes och precisa svar gavs. Ingen tappade humöret. Var och en tog den andres kritik på allvar och försökte lära. Resultatet blev total enighet. Schismen läktes.

Ja så kan det gå när den politiska makten inte stör och inflammerar lärosamtal mellan kyrkor.

Vad kan fornkyrkans församlingsmodell lär oss?

Så långt livet i fornkyrkan. Vad finns det nu att lära av detta? Kan några av dessa insikter leda oss in i framtiden?

Först måste vi väl konstatera att den syn på enhet som Elert lyfter fram är mycket främmande för vår tid. I både kyrka och samhälle är enhet en gemenskap mellan människor. Har man i denna gemenskap olika meningar så löser man detta genom att ställa sig likgiltig inför lärofrågor. Eller så böjer man sig ödmjukt för majoriteten.

Vår situation är nu den att våra etablerade folkkyrkor snabbt går mot sin andliga kollaps och snart nog mot sin organisatoriska upplösning. I Sverige är vi snarast på väg in i den andra fasen. Öppenheten för heterodoxin, alltså falsk lära, är närmast total om den inte rent av är den som helt får dominera kyrkornas officiella liv på högre nivåer.

Samtidigt lever vi i en postmoderna kultur där alla sammanhängande system har slagits sönder under trycket av en enorm informationsflod, eller kanske snarare en slags inlandsis som omformar allt på sin väg. Relativismen och subjektivismen har blivit en sådan vardagsmat att många människor börjar trött på den. Där den mentala och kulturella inlandsisen gått fram börjar det komma fram människor som börjar plocka upp fragment av sanningar, till något som hänger samman som små öar av värdemässig enhet.

De grupper som försökt att övervintra inom det kyrkliga systemet med bibehållen trohet mot Guds ord, börjar, åtminstone i Sverige att känna en trötthet i att ständigt gå på defensiven, att höja sin profetiska röst när ingen lyssnar eller svaret blir ett vrål av indignation från tidsandans mistlurar. Tröttheten kommer av att man själv många gånger inte har en fungerande församling att hämta kraft i. Även alt arbete med olika kyrkliga föreningar och organisationer som fordrar så mycket tid och engagemang med ting som inte gäller tron och i former som inte är givna av Gud.

I det här läget har det allt mer blivit min övertygelse att Gud stänger dörrar för att istället öppna nya mot ett fullödigt , bibliskt kyrkoliv med en mission rakt in i vår tid och med fornkyrkans församlingsmodell och kyrkoliv som inspirationskälla.

Inför framtiden är mina teser följande:

1. Enhet måste förstås på det bibliska sättet, nämligen som en verklig enhet i läran och bekännelsen. Likgiltighet inför teologi och sanningsfrågor måste hävas. Vi får ha hoppet att raka, öppna teologiska samtal utan politisk makt kan leda till förnyad enhet.
   
   
2. Koinonia, i fornkyrklig förståelse, skall vara en gudstjänstgemenskap som är präglad av en genomtänkt lära och vördnad inför det heliga på ett konsekvent sätt. Detta kan idag visa sig vara ett mycket effektivt medel för mission till splittrade och utlevade nutidsmänniskor. När allt har blivit en trasa, när alla lever med små skärvor av kunskap och sanning kan Regula fidei och katekesen på ett förnyat sätt lyftas fram till människor som sammanhängande strukturer. När detta också får påverka relationerna i församlingen till nådens medel vinner det trovärdighet. Här ställs vi altså inför utmaningen att förnya kyrkotukten.
   
   
3. Sluta att söka kyrkliga utopier, tro istället att den enda , heliga och allmänneliga kyrkan är en verklighet, som varje rätt församling är delaktig i hur stor eller liten den än är. Hur förkastad eller etablerad den än är.
   
   
4. Fortsätt att verka i fungerande församlingar i folkkyrkorna, stöd präster och biskopar som står fasta. Men arbeta parallellt på att skapa fungerande, bibliska gudstjänstliga gemenskaper. Luras inte att tro att det i längden går att leva utan ett fullödigt församlingsliv.
   
   
5. Biskopsämbetet befriat från den politiska makten kan i den postkonstantinska situationen komma att visa sin bibliska välsignelse i ett tydligt ledarskap. Risk för ledarkris och demokratiskt överskott och handlingsförlamning är annars en stor risk i den bekännande kyrkans led. Var och en av oss ville vandra sin egen väg.
   
   
6. I ekumeniska strävande måste man göra klart för sig att graden av bekännelseenhet måste ställas i relation till hur centralt eller perifert det område är på vilket man skall samverka. Exempel: När det gäller vigning till biskops- och prästämbetet måst den bekännelsemässiga enheten var stor. När det gäller att vara en profetisk röst i samhället i etiska frågor kan kravet på enhet i andra frågor sänkas.
   
   
7. Vi måste hela tiden ställa salighetsfrågan i centrum så att vi hängivet förkunnar evangelium för människor och i kraft av Guds Ande och ord gestaltar kyrkan så fullödigt att alla dessa sju kännetecken blir synliga.