Fra Luther til Peter? - Recension och reflexion.

Dag Øivind Østereng, Fra LUTHER till PETER – en pilegrims bekjennelser, Efrem forlag 2017

Varför blev det så här? Det kan ha handlat om en ledande personlighet som varit ett stöd för många för att stå fasta i den andekamp, som Guds folk utkämpar i vår tid. I Sverige har vi sett flera sådana exempel. Besvikelsen har hos många som stått med dem i kampen varit stor och man har känt sig svikna – och ställt frågan: ”Varför gjorde han så?” Så är utan tvekan Dag Øivind Østerengs bok ett svar på en sådan fråga. År 2016 lämnade han Norska kyrkan och konverterade till den RKK. För somliga var det säkert en chock. För andra var det kanske inte en lika stor överraskning.

Det finns möjligen några som i sin besvikelse över författarens vägval inte önskar läsa boken. Andra kan vilja läsa för att finna ”skarp ammunition” för att skjuta mot honom. Men läsning av en sådan bok kan hjälpa oss att förstå det vägval någon gjort, även om man inte på något sätt kan försvara det. Men den ger också anledning till reflexioner över det samfund, dit författaren nu har valt att gå.

Uppbrott och uttåg

I bokens tretton kapitel berättar författaren om en rad uppbrott och uttåg från miljöer och teologiska positioner i det norska kyrkolandskapet. Hans livsväg som kristen börjar i NLM:s Misjonssalen i Oslo med dess lågkyrkliga missionsmiljö ”der to ting stod i sentrum. Det ene var Jesus som vår Herre och frelser och det andre var nøden for de ufrelste i Norge och hele verden”. Det var här han ”fikk formet [sin] identitet og bevisthet som kristen”(sid 20). Den miljön skiljer sig i hög grad från den miljö till vilken författarens «pilgrimsresa» fört honom, den Romersk-katolska kyrkans. Men den skiljer sig också i ganska hög grad från den kyrkliga evangelisk-lutherska kristendom som t ex framlidne biskop Bo Giertz var en tydlig exponent för. Kanhända att Dag-Øivind Østerengs pilgrimsresa hade sett radikalt annorlunda ut om han i sin ungdom fått möta den formen av evangeliskt-lutherskt kyrkoliv.

Østereng fortsatte sin pilgrimsresa – han var nu också lekmannapredikant – i de tidiga ungdomsåren ut på NLM:s mest konservativa flygel. Detta förde honom in, som han skriver, i de sekteriska kretsarna kring tidskriften ”Shofar”. (sid. 32-35) Men det blev snart för honom ett alltför trångt rum, fattigt på livsglädje.

Ett ledmotiv i Østerengs bok är vad han i slutet av tonåren hade fått av sin morfar Øivind Andersen: ”All åndelig fornyelse begynner ved å gå tilbake til begynnelsen.” När han började sina teologistudier hösten 1991 var det för att söka sig till källorna, ”tilbake til begynnelsen”. Läsaren får följa författaren på hans resa genom genom studierna. Tidigt blev bibelsynsfrågan aktuell. Kanske är det redan här resan börjar fram mot den syn som är RKK:s där Skrift och Tradition står på jämbördigt plan. Den lutherska formalprincipen ”Sola Scriptura” förloras någonstans under resans gång.

I kapitlet ”Eksodus I – kirkesyn i endring” beskriver han resan från den kyrkosyn som han lärt av läsarhövdingen Ludvig Hope i dennes bok ”Kyrkja og Guds folk” och lekmannaledda nattvardsgångar till en ny förståelse av kyrkan. Leiv Aalen och Bo Giertz var här viktiga vägledare. Han gör upptäckten att till Kyrkan hör också ett särskilt prästämbete. Och nu gick vägen ut från NLM. Exodus I.

I kaptilet om hur Østereng blev en ekumenisk kristen (sid 79ff) får vi följa honom på en intressant resa från en gnesioluthersk position med skarp kritik av t ex den inomkyrkliga bekännelserörelsen i Norge, som gick under namnet Samråd på Kirkens grund, (SKG), till en ny ekumenisk hållning. Han nämner om sin tidigare hållning uttryckt i en artikel  i ”Fast Grunn”, där han i efterhand ser sig som ”et ekko av Wisløff”. På sin nya resa får teologer som Regin Prenter, Per Lønning och Ola Tjørhom stor betydelse för den kyrkosyn, som till sist ledde Østereng till den RKK.

Det som gjort Østereng känd för oss på svenska sidan av kölen är nog hans stora engagemang i den bekännelserörelse som gått under namnet Carissimi. Här har huvudangelägenheten varit att få en alternativ episkopal tillsynsordning. Orsaken är den att det för en bibel- och bekännelsetrogen präst inte kan vara möjligt att stå under en ”vranglærende biskop” och dennes tillsyn. Ganska många präster och en del lekmän i den norska kyrkan hade ju som bekant undertecknat en begäran om alternativ tillsyn. Många brev, flera olika möten med Norska kyrkans biskopar och en medial bevakning ledde inte till något, utom att biskoparna blev varse att en stor grupp av deras präster håller dem för ”vranglærende”. För Østereng, som kanske varit den främste talesmannen för Carissimis begäran, blev den Norska kyrkans avvisande hållning mycket tung. På vilket sätt besvikelsen över biskoparnas svar har bidragit till beslutet att konvertera till RKK kan ingen utomstående veta. Men det tionde kapitlet i boken, Exodus II, följer direkt på kapitlet om Carissimi. De vägval som andra gjort, t ex att gå till den NKK, Nordisk katolska kyrkan eller till DELK, Det evangelisk-kirkesamfunn, har nog till någon del varit alternativ han övervägt. Men valet blev till sist RKK.

Situationen för kämpande bekännelsetrogna kristna ledare i den Norska kyrkan har många likheter med motsvarande situation i Sverige. Det är inte svårt att följa førfattaren på hans vandring i alla de besvikelser han mött i sin kamp för genuin kyrka i Norge. Liknande besvikelser har vi haft orsak till i den svenska kampen. Men gällde Carissimi-kampen för Østereng verkligen en reformatorisk kyrkas livsrum i den norska kyrkan?

Läser man mer noggrant är undertecknads fråga, om inte författaren långt före Carissimi haft en teologi, som snarare hörde hemma i RKK. (Jfr författarens föredrag på Fjellhaug i februari 2010, Kirkeligt felleskap – med hvem – om hva?). En känd svensk högkyrklig präst konverterade till RKK när han var märkt av en svår sjukdom. Han bekände då, att det är i RKK han ”alltid hört hemma” och därför var steget naturligt. Så skulle nog inte författaren säga, men det är nog klart att han hört hemma i RKK:s icke-reformatoriska tankesfär långt innan han konverterade. Och frågan kan ställas: Var kampen för Carissimi ett försök att finna ett Romersk-katolskt livsrum innanför den Norska kyrkan? Författaren ger på sid 133f ett exempel på en predikan han hållit. Det var vid avskedet 2011 från sin dåvarande församling, Ulvik, borta i Hardanger. Det var en tydligt anti-luthersk präst predikade då.

Det jag sitter igen med efter att ha läst boken är den problematik som gömmer sig i bokens titel: Fra Luther till Peter. Jag har två frågor: Är det verkligen från Luther han bryter upp och är det verkligen till den Petrus, som var Herrens apostel, han kommer?

Från vilken Luther och till vilken Petrus?

Genom hela Martin Luthers kamp går det som en röd tråd: Lösningen på hans egen livslånga kamp kring hur han skulle kunna bestå inför Gud finns i evangelium. Detta evangelium finns dolt i GT och uppenbaras i NT och innebär, att Gud har skänkt åt människan en rättfärdighet, en helt oförskylld rättfärdighet att tas emot i tro. Denna Kyrkans dyrbara ädelsten hämtar Luther fram på nytt. Den hade varit skymd och gömd av mängder av kyrklig ”bråte”. När våra lutherska fäder undertecknade de olika bekännelsedokumenten i Konkordieboken, så visste de att detta var på linje med Jesus, apostlarna och kyrkofäderna – och på kollisionskurs med RKK, vilket det Tridentinska konciliet kodifierade i sina beslut.

Undertecknad delar författarens syn att lågkyrklighetens i det närmaste är i avsaknad av kyrko- och ämbetssyn. Det skapar stora problem för Guds folk. Men ändå måste man konstatera att i många av lågkyrklighetens sammanhang förkunnas ett fulltonigt och klart evangelium om Kristus och hans försoningsdöd till personlig frälsning. Frågan är om författaren, när han lämnade sitt gamla lågkyrkliga sammanhang, också ”kastade ut barnet med badvattnet”? Inte på något sätt som att han inte längre skulle bekänna Jesu försoningsdöd, men att detta är den allt avgörande centrala frågan i Skriften: Guds Sons människoblivande för att lida och dö i vårt ställe, det är i författarens pilgrimsresa ingen viktig fråga. Min fråga kvarstår därför: Är det verkligen ”fra Luther” han bryter upp?

Den andra frågan: är det verkligen ”till Peter” han kommer, dvs. till den Petrus, som Herren mötte vid Jordan och sade ”Du är Kefas!” och den fiskare Herren kallade till sin lärjunge och apostel på Genesarets strand. Är det verkligen den Simon Petrus, som fick sitt uppdrag förnyat vid samma strand? ”Älskar Du mig ...?”, ”Var en herde för mina får!”

RKK:s institutionaliserade påveämbete har nu författaren ställt sig helt inunder. (Så måste ju varje konvertit i konfirmationen ställa sig under lydnaden för påven i Rom.) Påveämbetet grundas på en förståelse av Matt 16:18f att Jesus här inrättade en institution, ett påveämbete, där biskopen av Rom är Petrus efterträdare och liksom Petrus var ledare av apostlakollegiet är biskopen av Rom alla biskopars överhuvud. Inom ramen för en recension är det inte möjligt att göra en större kritisk granskning av denna lära. Men det är märkligt att Petrus inte någonstans ger anvisning om hur en sådan fortsättning i så fall skulle förverkligas. Jesus gav sina apostlar instruktioner om mycket. Det är Paulus som ger Timoteus och Titus tydliga anvisningar om hur fortsättningen ska ske vad gäller ämbetet. Men Petrus har inget annat att säga i den saken än att han är herde på samma sätt som de äldste han skriver till i 1 Petr. 5. Det är sant att Petrus var en obestridlig ledare i urkyrkan. Men han vittnar själv mycket tydligt om vad hans apostoliska uppdrag tillsammans med de övriga elva var: att vara ögonvittne som låter världen veta vad som hänt – Guds Sons uppenbarelse och frälsningsgärning. Vad Petrus och de elva bevittnat, kan ingen påve göra. Det apostoliska fortsatta ämbetet kan bara förkunna vad apostlarna vittnat om.

Det är svårt att bejaka författarens påstående att hans pilgrimsresa gått ”til Peter”. Han har gått till den institution, som menar sig vara Petrus efterträdare – och som dessutom menar sig vara företrädare för Kyrkan, moderkyrkan. Det är ett ofrånkomligt faktum att RKK är den första stora splittraren i kyrkans historia, när RKK bröt med Östkyrkan 1054 i sin iver att upprätthålla påveämbetet, som kyrkans gudomligt givna högsta ledning.

Författaren ger ofta i sin bok – med rätta – uttryck för hur ”vranglærande biskoper” ödelägger kyrkans apostolicitet och katolicitet. Men det är svårt att förstå det på annat sätt än att detsamma gäller hela RKK:s biskopskollegium med påven i spetsen. Också dessa är ju ”vranglærande biskoper”. När den s.k. Traditionen tilläggs samma auktoritet som Skriften, görs i verkligheten Skriftens auktoritet om intet. När man förnekar den forensiska tillräknade rättfärdiggörelsen och ersätter den med successiv rättfärdiggörelse genom växande tro och goda gärningar och helgonens förböner, så har man gjort Paulus huvudlära om intet. Och man ger åt kyrkans folk en ”plågoande” som kan kallas monstrum incertitudinis (osäkerhetens monster). När man hävdar, att helgonen, och i synnerhet Herrens moder Maria, har levt så rättfärdigt att deras ”överskjutande” rättfärdighet kan komma trogna vanliga katoliker till del och minska de många åren i skärselden. RKK genom biskopen av Rom och vidare genom alla övriga biskopar fördelar genom den s.k. avlaten dessa helgonens överskjutande förtjänster. Om någon tänker att avlaten har upphört, så är det bara att läsa vad biskopen, numera kardinalen, kardinal Anders Arborelius skrev till Stockholms stift 2008-06-25 i sitt Dekret om fullständig avlat under Paulusåret. Ingenting av det som utlovas i detta dekret har någon grund i Herrens ord, Den Heliga Skrift.

Om hundra miljoner katoliker samtidigt ber om Herrens moder Marias förbön och om hon då kan höra och göra vad alla dessa människor samtidigt ber om, frambärandet av förbön till sin Son, var i den Heliga Skrift finns någon antydan om en sådan möjlighet? Och om hon dessutom är den som man tackar för räddningen ur en svår nöd, då blir det än mer problematiskt. T ex var det Maria, Herrens moder, som fick äran för hjälpen, när påven Johannes Paulus II var räddad från döden i det attentat som skadade honom mycket allvarligt 1982. Han reste till “Svarta Madonnan” i Montserrat, Spanien, för att tacka henne. Då har man tillskrivit en människa gudomliga egenskaper. Att påven kunde tänka så (liksom miljoner katoliker), kan nog i hög grad härledas från att RKK har fastställt två dogmer om Herrens moder helt utan bibliskt stöd: dels läran om hennes obefläckade avlelse (fastställd 1854) och läran om hennes himmelsfärd (fastställd 1950).

När RKK kräver att präster och biskopar ska vara ogifta, har man genom denna mänskliga förordning gjort Guds ord om intet, eftersom episkopos ska vara ”en enda kvinnas man” (1 Tim. 3:1f). Jesus sade i nattvardssalen: ”Drick härav alla!” Men genom diverse bortförklaringar gör RKK detta Herrens bud om intet och frånkänner trons folk ett av de främsta medel till visshet om syndernas förlåtelse.

Man kan därför konstatera att författaren – sett utifrån hans en gång avlagda prästvigningslöften – har gått från en kyrka med ”vranglærande biskoper” till en annan kyrka med ”vranglærande biskoper”. Det är svårt att förstå att en sådan lärd präst och teolog som författaren är, har kunnat ”köpa” RKK:s teologi, som i så hög grad omintetgör Herren Kristus och hans kyrkas dyrbaraste skatter, i synnerhet läran om rättfärdiggörelsen tillräknad en syndare av nåd genom tro.

Det intryck man får, när man läser hans bok, är att Carissimis angelägenhet att fasthålla tanken om biskopen som det avgörande för en sann kyrka, blev den stötesten på vilken han föll i sin kyrkokamp i Norge. Det är sant att det är en god ordning med biskop, men biskopsämbetet hör inte till inte kyrkans esse utan till kyrkans bene esse. Till kyrkans esse hör evangeliets lära om Kristi rättfärdighet och förkunnelsen av den. Den sanna kyrkan finns överallt, där det sker och människor kommer till tro på den, även innan alla goda bibliska ordningar (ännu) skulle vara på plats.

Martin Luther pekar i sin bok om Kyrkan och koncilierna (1534) på sju kännetecken (notae). Kyrkan är enligt Luther till sitt väsen osynlig men blir genom sina olika kännetecken synlig, Guds ords förkunnelse, sakramentens förvaltande, nycklamakt och ämbete i funktion. De sjunde tecknet är korset, de kristnas lidande. Det görs ständigt nya beräkningar på hur situationen för kristna i världen har det. Open Doors har uppskattat att i vår tid ca 100 000 kristna lider martyrdöden varje år. Dessa martyrier är kyrkotecken. Många av dem, kanske de flesta, är inte romerska katoliker utan evangeliska. Genom tron på Kristus är dessa kyrkan och den blir synlig i deras martyrium.

Om man läser eller lyssnar till bekännelser från sådana som lämnat RKK och konverterat till evangelisk kristendom, så är det ofta ett framträdande drag att man tar avstånd från påvens anspråk på att vara den han säger sig vara. Man har sett att det är helt utan stöd i Nya testamentets texter som han säger sig vara Petri efterträdare, alla trognas ledare, och Kristi ställföreträdare. Det är ju ingen tvekan om att Petrus – som ovan nämnts – hade en oomtvistat ledande ställning i apostlakollegiet, vars huvuduppgift var att vara auktoriserade vittnen till Guds stora frälsningsgärning i Kristus, och där man kan säga att Petrus var huvudvittnet. Den största händelse som ägt rum sedan skapelsens morgon är det som ägde rum på påskmorgonen: Kristi uppståndelse. Petrus’ och hans apostlakollegors primära uppgift var den att vara uppståndelsens vittnen. Petrus kan vittna om att Kristi uppståndelse starkare än någon annan. Om man flyttar fokus från Petri funktion av att vara uppståndelsens huvudvittne till en påstådd efterträdares roll, går det som man kan se i det oändliga antalet av Maria med den döde Kristus i famnen, s.k. pietà. Men äkta petrinsk teologi lyfter fram den Uppståndne.

Det är anmärkningsvärt att Petrus i sina texter, Markusevangeliet (genom ’skrivaren’ Markus), sina två brev och de många vittnesbörden och predikningarna i Apostlagärningarna aldrig talar om insättande av någon efterträdare till sig själv. Han kallar sig själv i 1 Petr. 5:1 för ”medäldste” (sympresbýteros) till de äldste i kyrkan, och även här för ”vittne” till Kristi lidanden. Men inte ett ord om någon ordning för en efterträdare. Undervisning om insättande av apostoliska ordets tjänare finner vi huvudsakligen hos Paulus.

Dag Øivind Østereng beskriver sin väg ”Fra Luther till Peter”, men som en av hans gamla medbröder i den nordiska kyrkokampen har jag svårt att komma ifrån att det är till en annan Petrus han går än den Petrus, som framträder i Nya testamentet. Och han går från en annan Luther än den Luther som avtäckte den dyrbaraste av alla juveler, läran om den tillräknade rättfärdigheten.

Hur stor möjligheten kan vara att många följer i Østerengs spår och lämnar kyrkokampen för att gå ”tillbaka” till RKK är svårt att veta. Säkert kommer Østerengs engagerande livsskildring inspirera några. I Sverige har flera ledande personligheter redan gått den vägen. Jag hör andra kända röster, som säger: ”Jag ser ingen annan väg än till Rom!” Det finns å andra sidan många som likt den svenske högkyrklige prästen Gunnar Rosendal (”Fader Gunnar”) talar om de ”oöverstigliga hindren på vägen till Rom”. Østerengs bok är en uppfordran till oss att på allvar ge uttryck för varför det är omöjligt att med bibliskt stöd konvertera till RKK. Det är också en angelägen fråga att reflektera över, vad det är som gör, att kämpande präster och andra kristna ”ger upp kampen” (även om de själva inte skulle uttrycka det så). Åter och åter kommer Østereng tillbaka till frågan om RKK som den ursprungliga kyrkan. Det var ju det som var en av reformatorernas stora angelägenheter att visa, att den kristenhet som framträder i och genom Confessio Augustana är just den kyrka som var från begynnelsen.

Bengt Birgersson