Kollektiv galenskap av Douglas Murray

Karneval Förlag 2020

År 1841 publicerade den skotske journalisten Charles Mackay en publikfriande skrift med titeln Extraordinary Popular Delusions and the Madness of Crowds. I boken gick han igenom ett antal suspekta fenomen som hade dragit till sig folkmassornas intresse – däribland alkemi, spådomskonst, dueller, korståg, ekonomiska spekulationer och hjälteförklaring av diverse brottslingar.

Två århundraden senare har den brittiske journalisten Douglas Murray – till vardags krönikör i tidningar som Spectator, Sunday Times och Wall Street Journal – skrivit en uppdaterad text på temat. På svenska heter den Kollektiv galenskap och har underrubriken Genus, etnicitet och identitet.

Redan nu ska det sägas att Murrays bok sticker ut. Författaren är politiskt konservativ och hans kritiker på nätet skräder inte orden. Till de vanligaste beskyllningarna hör att han genom sin kritik av islam spelar högerextrema krafter i händerna. I Kollektiv galenskap är det dock vare sig islam eller invandring som är temat. (Hans förra bok, som behandlade dessa ämnen, har i dagsläget översatts till 26 olika språk.) I stället ligger fokus på den identitetspolitik som griper omkring sig i våra västerländska demokratier, och som särskilt slår igenom på de områden som utgör bokens fyra huvuddelar: homosexualitet, feminism, etnicitet och transsexualism.

Och som baksidestexten slår fast: Det gemensamma för dessa frågor är att de började som legitima rörelser för mänskliga rättigheter, men att de med tiden har barkat iväg på ett till stora delar orimligt sett. ”Istället för jämlikhet, har vi fått allt mer krav på särbehandling. Istället för betoning på individuella meriter och prestationer, har vi fått allt mer krav på representation och mångfald. Istället för öppen debatt, har vi fått alltmer krav på censur och nedtystande av oliktänkande.”

Vad kan man då säga om bokens innehåll? Låt mig för enkelhets skull dela upp mina omdömen i tre kategorier: Uppfriskande, skrämmande och anekdotiskt.

Det är uppfriskande att läsa en bok som tar sig an kontroversiella ämnen som homosexualitet, feminism, etnicitet och transsexualism utan att författaren ber om ursäkt för sina problematiseringar av respektive rörelse. Det börjar i kapitlet om homosexualitet, där Murray nagelfar alltifrån inkonsekvensen i att det är fint att komma ut som gay men fult att vända tillbaka till en heterosexuell identitet, till den påtagliga inbördes splittringen inom hbtq-rörelsen. I kapitlet om transsexualism blir paradoxerna ännu tydligare. ”Av alla de massgalenskaper som vi upplever just nu har transfrågan blivit som en murbräcka”, skriver Murray. Samtidigt som han försvarar legitima delar av hbtq-rörelsens kamp påpekar han det absurda i att transfrågan har blivit till en ”snubbeltråd” med förmågan att fälla företrädare för såväl feminist- som gayrörelsen.

Det är skrämmande att läsa hur de aktuella ideologerna har radikaliserats på ett sätt som motverkar deras ursprungliga syfte. Identitetspolitikens dynamik bygger på att ställa grupp mot grupp, och Murray är inte sen att dra paralleller till marxismens narrativ av klasskamp och ressentiment. Uppretade folkmassor som är övertygade om sin egen förträfflighet är inte att leka med, och själv fylls jag närmast av panikkänslor när jag läser replikskiftena från de universitetsdebatter i rasfrågan som författaren har transkriberat. Här finns det ingen som helst nåd för avvikare, och endast etniska minoriteter anses kunna företräda sina egna intressen. Som Murray själv påpekar är det här något helt annat än Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse, där målsättningen snarare var att människor skulle bli ”färgblinda” och därmed inte så fixerade vid varandras hudfärg.

Om jag som avslutning får komma med en kritisk anmärkning är det att en av bokens styrkor även kan betraktas som dess svaghet: Många av Murrays resonemang är anekdotiska, så till vida att de bygger på ögonblicksbilder och enstaka exempel. I tillägg till dessa hade jag därför önskat fler referenser till forskning och systematiska analyser. Om inte annat hade det gett boken större akademisk tyngd, något som den hade varit väl förtjänt av med tanke på dess angelägna innehåll.

Olof Edsinger