Kontinuitet och förnyelse

Ett viktigt bidrag kommer från biskop em. Eero Huovinen, tidigare professor vid Helsingfors universitet. Hans fokus är dialogen mellan romerska katoliker och evangeliska företrädare. Den kan inte gå förbi reformationen. Men även sedan man insett de felbedömningar som gjordes på båda håll, så finns något sunt och bestående. Det som är bestående och det som håller är evangeliet om Jesus Kristus. Detta gäller i högsta grad Martin Luther. Han skrev: ”Den sanna teologin och Guds kännedom finns i den korsfäste Kristus.” Detta som nu Huovinen lyfter fram har potential att totalt förändra och förnya de nordiska folkkyrkorna.

Det mest omfattande bidraget i årsboken kommer från Fil.Dr Johannes Börjesson. Han fortsätter tematiken från Eero Huovinen. Han vill beskriva hur den Svenska Kyrkan uppfattar Luthers betydelse idag och hur den ser på sitt eget förhållande till samhället och staten. Till de många intressanta insikter han har hör följande. Gång på gång har det hävdats att Luther skulle ha skrivit: ”Ecclesia semper reformanda est” (Kyrkan måste alltid reformeras). Detta går inte att belägga hos Luther. I själva verket är det från Karl Barth (1886-1968). Än mer intressant är att officiella texter i Svenska Kyrkan mycket tydligt visar en identitet med rötter i apostlatiden, den unga Kyrkan och den världsvida kristenheten. Svenska psalmboken bekräftar detta. Här finns sånger, böner och andra texter som sträcker sig över årtusenden och över hela världen. Där är Luther en röst i kören. Mot den bakgrunden är det avvikande att man talar om folkkyrkan kallas evangelisk – luthersk.

Journalisten Sofia Lilly Jönsson går in i folkkyrkans konkreta situation nu och här och pekar bl.a. på det uppseendeväckande förhållande att statsministerns hustru är kyrkomötesledamot, fast hon inte ens vill kalla sig troende. Hennes position i Svenska Kyrkan påminner en bananrepublik. Sofia Lilly Jönsson skriver att Svenska Kyrkan ”...styrs av människor som inte känner henne inifrån, som därför inte kan ha en korrekt analys av vad kyrkan är i samtiden...” Vad är då hennes egen väg fram? Det är ”en liten, tjänande, offrande kyrka, ett salt i världen”.

Bokförläggaren Per Åkerlund går i sin artikel ut från upplevelsen av nattvarden i sin hemkyrka, den innerliga samhörigheten och samstämmigheten bland de knäböjande och väntande. Här finns en gemensam våglängd, en kärleksfull tyst gemenskap, som ger utgångspunkten för vad han kallar sensus fidelium – de kristnas gemensamma trosmedvetande. Denna samstämmighet kan också kallas magnus consensus – det stora samförståndet – och den är ett mirakel, ett Andens verk.

Årsboken är en verklig inspirationskälla och ett hoppets tecken.