Kristi Kyrka – på nytt

Jesus har själv beskrivit det med orden: ”Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt Namn, han skall lära er allt och påminna er om allt, som jag har sagt er.” (Joh. 14:26) I det underbara mönster, som vi kan bli varse i Kyrkans historia, är hela den Heliga Treenigheten verksam:

Fadern sänder Anden i Sonens Namn för att lära Kyrkan allt och påminna henne om allt, som Kristus har lärt henne. Det finns djup i Kristi ord, som endast långsamt klarnar. Så får vi hos de apostoliska fäderna på 100-talet se hur det kristna livsmönstret klarnar. På 300-talet klarnar innebörden i inkarnationen och de apostoliska orden: ”Och Ordet vart kött.”(Joh. 1:14) På 400-talet fallet ljus över Jungfru Marias ord: ”Härefter skall alla släkten prisa mig salig.”(Luk. 1:48) Med reformationen djupnar insikten i försoningens mysterium, i pietismen väcks missionen och diakonin  till nytt liv genom en ny insikt i livsförvandlingen och Andens verk. 

  Under 1900-talet påminner Anden om Kristi Kyrkas verklighet. Jesus hade själv talat om henne som ett vinträd (Joh.15), i den apostoliska undervisningen återkommer gång på gång bilden av Kyrkan som Kristi kropp. Detta fick ge en ny inspiration under 1900-talet. Otto Dibelius gav 1927 ut boken Das Jahrhundert der Kirche – Kyrkans århundrade. Det blev precis så, ja, det hade redan börjat. Charles Gore – dåtidens främste anglikanske teolog – hade redan 1901 gett ut boken The Body of Christ – en sakramentsteologi, som också blir en kyrkoteologi, där den centrala symbolen blir Kristi Kyrka som ett brödraskap. I Sverige diktade J.A. Eklund 1909 Fädernas kyrka, där den centrala förvissningen är Andens verk i den konkreta, historiska kyrkoverkligheten. Vad han diktar i sin psalm gav han en vetenskaplig form i sin stora spiritualitetshistoria Andelifvet i Sveriges kyrka (I-X). Den är ännu oöverträffad. 

    Men när fokus nu börjar riktas mot Kristi Kyrka händer det något. Då blir Kyrkan mer än fädernas kyrka. Den blir mer än Sveriges kyrka. Den blir också mer än vår kyrka. Kristi Kyrka blir Kristi tillhörighet. Varken vi, våra fäder eller Sveriges folk disponerar över den. Den är Hans. Vår uppgift är att tjäna honom i denna hans Kyrka, vars lära, struktur, själar och liv han ensam råder över. Hans vilja, syfte och mål blir det allt avgörande. Denna innebörd i Kristi Kyrka är en nyckel till att förstå hela Bo Giertz livsgärning.

    Samtidigt som Eklund besjöng fädernas kyrka arbetade Einar Billing fram sin folkkyrkoteologi, där han sökte motivera folkkyrkan utifrån begrepp som den förekommande nåden. Han tog därmed upp ett moment ur ortodoxins reflektion över Andens fördolda verk – gratia applicatrix – och gjorde den till något helt annat, till en beskrivning och en motivering av den folkkyrkliga verkligheten. Men oavsett hur man ser på detta ligger dess betydelse i att Einar Billing gjorde sig tankemöda med kyrkoverkligheten. Sitt tydligaste uttryck fick detta i hans herdabrev till Västerås stift 1920.

    1925 reste en ung, liberal präst från Skåne till Stockholm för att deltaga i det store ekumeniska mötet. Han kom på eget initiativ, utan att vara delegat. Som gymnasist hade han på avstånd blivit påverkad av det första världskrigets sanslösa dödande, den mänskliga antagonismens dittills ouppnådda botten. Nu, sju år senare, var det frågan om mänsklighetens enande, som stod i centrum. Därmed blev också den ekumeniska saken akut. Det räckte inte längre med fädernas kyrka. Nu var det trosbekännelsens Kyrka, Kristi Kyrka som stod i centrum. Vid den högtidliga nattvardsgudstjänsten i Engelbrektskyrkan kom den unge prästen att sitta bredvid en okänd engelsk delegat. Vid kommunionen frågade denne, om hans granne ville följa med fram, eftersom han inte kände till hur man gjorde i Sverige. Den unge prästen, som inte gått till nattvarden på flera år, följde med sin granne fram. Och där – mötte honom den levande Herren själv. Detta möte förvandlade hela hans liv. När han kom hem till Skåne förde en grannpräst honom in i en krets, som inspirerats av den anglikanska högkyrkligheten, där Charles Gore redan var ett stort namn. Den unge prästens namn var Gunnar Rosendal. Tio år senare samlade han sina erfarenheter av liv med Kristi Kyrka. Det blev boken Kyrklig förnyelse (1935). Den boken läste Bo Giertz i Advent 1935 som komminister i Östra Husby, Linköpings stift.

    Tiden i Östra Husby innebar för Bo Giertz både en kris och ett uppklarnande. Han kom dit som en ung, energisk, lärd, charmerande ungkyrklig präst och blev mottagen med mycken välvilja och sympati. Men undan för undan märkte han att församlingen blev besviken på honom. Han kunde inte ge den andliga näring människor behövde. Krisen blev så djup, att han till sist började tvivla på att han själv var kristen. I det läget tog han kontakt med en känd präst på Västkusten, Gösta Nelson. Han bad att få komma som betalande gäst en vecka och följa honom i hans arbete. Den veckan blev livsavgörande för Bo Giertz. I konfirmandboken Grunden (1942) har han lagt ned vad han lärde under denna vecka. Det blev förmedlat till mer än en kvarts miljon svenska ungdomar.

   Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse ställde Kristi Kyrka i fokus. Men han var inte först att rikta sökarljuset åt detta håll. Den liberala teologin hade förstått kyrkohistorien som en evolution, där utvecklingen gick från det primitiva till det komplicerade. Samtidigt framstod det komplicerade som ett avfall från det ursprungliga, d.v.s. en degeneration. Det var så man skapade sig en bild av den unga Kyrkans väg, givetvis utan att vara medveten om begränsningen i sitt perspektiv. Redan 1932 ledde Olof Linton in forskningen på en annan väg med sin avhandling Das Problem der Urkirche.

   Allt detta ligger före Bo Giertz bok Kristi Kyrka (1939). Vilka utmaningar såg han framför sig, när han satte sig vid skrivmaskinen i Torpa prästgård, där han blivit präst 1938? Från 1800-talets teologi hade han med sig uppfattningen om kyrkan som en nådemedelsinrättning, en gudomligt inrättad institution för en verksamhet syftande till människors eviga salighet. Där utförde ämbetets bärare sin uppgift med och för församlingen, som kom att uppfattas som en tämligen passiv storhet. Fanns det någon likhet mellan detta och den unga Kyrka, som trädde fram i Lintons forskning?

   Det fanns också i samtiden en motsatt riktning. Frikyrkligheten hade en politiskt sett liberal prägel. I liberalismen uppfattar man mänsklig gemenskap som frivillig sammanslutning av fria individer. Detta är innebörden i associationstanken. Utifrån den förstod man då församlingen, och man såg detta som ”den nytestamentliga församlingstanken”. Här bleknade Andens liv i Kristi kropp.

   En tredje utmaning var den teologiska liberalismen. Alltifrån 1700-talet hade det kritiska tänkandet undergrävt tron på uppenbarelsen som verklig historia. Därmed hade inkarnationen kommit i bakgrunden eller helt förnekats. I inkarnationens ställe trädde abstraktionen, begreppen, principerna och värderingarna. De tedde som det bärande snarare än den levande Herren Jesus Kristus. Einar Billings fokus på ”den förekommande nåden” är ett exempel på denna glidning från inkarnation till abstraktion. Av Andens personliga verk blir en princip om något annat. Det passade väl in i synen på kyrkan som institution, men det förbigick Andens förvandlande verk bland konkreta människor.

    Vad fanns det då i samtiden, som Bo Giertz kunde inspireras av? Vi har redan nämnt den ekumeniska rörelsen, Gunnar Rosendals Kyrklig förnyelse, Gösta Nelsons stabila kyrkokristendom och Olof Lintons avhandling. Kyrklig förnyelse var inte det enda, som Gunnar Rosendal gav ut 1935. Sommaren detta år var han också färdig med ett samlingsverk, som kom ut under titeln Kyrkans år 1936. Här finns en lång rad uppsatser, som belyser vad Kristi Kyrka är och vad hon kan vara. Den teologiskt viktigaste uppsatsen – om Kyrkan som Kristi kropp – skrev Gunnar Rosendal själv.  Bo Giertz medverkar med uppsatsen Huru Anden kallar i kyrkan. Det är ortodoxins reflektion kring Andens verk – gratia applicatrix – som bildar bakgrunden, i den form som Bo Giertz mött den hos Gösta Nelson. Bo Giertz skulle utförligt förmedla dessa insikter i boken Kyrkofromhet (1939). Bo Giertz tillhörde redan alltså 1935 kontaktnätet kring Gunnar Rosendal, och han hade årsboken tillgänglig, när han arbetade med boken Kristi Kyrka.

    Det fanns emellertid en annan viktig inspirationskälla för Bo Giertz. Under hans studietid var Anton Fridrichsen professor i Nya Testamentets exegetik i Uppsala. Han var norrman men hade disputerat i Strassbourg 1925. Ämnet var Le problème du miracle dans le christianisme primitif. Blicken var alltså inriktad mot den unga Kyrkan. Olof Linton skulle senare följa samma spår. Det som i liberalteologin uppfattades som en degeneration av det ursprungliga och äkta blev här intressant och viktigt.

   När Fridrichsen kom till Uppsala 1928 hade han uppfattats som en traditionell liberal bibelkritiker. Det visade sig snart, att han gick egna vägar. Sin metod formulerade han som realistisk bibeltolkning. Han ville läsa de bibliska skrifterna så som de första lärjungarna hade läst dem. Det visade sig att detta sätt att läsa gav helt nya insikter. Den evolutionistiska kyrkouppfattningen sjönk samman, och istället trädde en väl sammanhållen kyrkokropp fram – Kristi Kyrka. Den realistiska bibeltolkningen är den linje, som är bärande i Bo Giertz bok 1939, och den har i hög grad präglat hela hans verk. 

   När Anton Fridrichsen formulerade sitt program var det inte något främmande i den vetenskapliga världen, även om sättet att tänka då var främmande för vissa svenska teologer. Redan 1883 hade Wilhelm Dilthey publicerat sitt verk Einleitung in die Geisteswissenschaften. Bakgrunden var en kris inom de humanistiska vetenskaperna. Det som i samtiden uppfattades som stora genombrott inom naturvetenskapen hade bidragit till att de naturvetenskapliga metoderna tedde sig som föredömliga också inom humaniora. Det centrala greppet i naturvetenskapen är kausaliteten. Vill man förstå något, gäller det att få grepp om orsakskedjan, som lett fram till företeelsen. Men här finns ett problem. Naturvetenskap sysslar med materia, och det gör inte humaniora. Den sysslar med det icke-materiella. Därför gjorde Dilthey en åtskillnad mellan Naturwissenschaften och Geisteswissenschaften. Det krävs helt olika metoder. Naturvetaren kan väga, mäta och räkna, men humanisten, som forskar om det icke-materiella, måste arbeta med inlevelsen som metod. Annars förstår han ingenting. J.A. Eklund hade följt Dilthey, när han talade om andelivet i Sveriges kyrka, och Fridrichsen följde Dilthey, när han ville läsa de bibliska skrifterna så som de första lärjungarna. I princip är det samma linje Bo Giertz följer, också i sina senare verk, kommentarerna till Nya Testamentet. Romanen Med egna ögon (1948) är ett utmärkt exempel på hur man genom inlevelse kan nå en djupare förståelse. Dilthey skulle ha nickat inkännande, Hans tankelinjer fick f.ö. ny styrka under 1900-talet genom Hans Georg Gadamer. Det var han som formulerade begreppet Horizontverschmelzung som en väg till insikt. Det är, när vi träder innanför den andres horisont, som vi börjar förstå. Gadamer fick avgörande betydelse för Bengt Hägglund. 

   Anton Fridrichsen uppfattade Bo Giertz unika begåvning och hans förutsättningar för en lysande forskarbana. Varför blev det inte så? Bo Giertz har själv berättat om en resa han gjorde till Rom för att hälsa på sin far, professor Knut Harald Giertz. Denne vistades där som konvalescent efter att ha smittats av en patient. I Rom uppehöll sig också drottning Victoria, och professor Giertz presenterade sonen för henne. Drottningen frågade:

• Vad studerar kandidaten?

Bo Giertz svarade:

- Teologi, ers majestät.

Drottningen sade:

- Då skall kandidaten förstås bli professor eller biskop eller något annat fint.

- Nej, jag skall bli en vanlig präst.

Då sade drottningen:

• Lova mig då detta!

Det blev ingen lysande forskarkarriär för Bo Giertz. Professor blev han inte. Biskop blev han, men när han som biskop följde de insikter han vunnit i Kristi Kyrka blev han en måltavla för spott och hån. I den unga Kyrkan var ett biskopsval ett val till martyrium. Bo Giertz fick ana vad detta innebar. Att det skulle bli så förutsåg han redan i sitt Herdabrev till Göteborgs stift (1950). Angreppet kom omedelbart genom Barnpsykiatriska föreningens anmälan av Grunden till Medicinalstyrelsen. Utan att kunna redovisa ett enda fall hävdade man att boken kunde skapa psykiska störningar hos unga. 

   Boken Kristi Kyrka fick i Bo Giertz livstid uppleva sju upplagor, något fullständigt unikt för ett svenskt teologiskt verk. Under den tiden hade det hänt mycket i svensk kristenhet. Sekulariseringen hade kraftigt försvagat alla kristna samfund, i yttre och inre mening. Invandringen hade gett ett betydande antal etniskt baserade kyrkor av annat ursprung än det svenska. Ekumeniken hade både förytligats och fått ett nytt inre djup på lokalplanet. Det gick inte längre att tala om svenska Kyrkan som Kristi Kyrka i Sverige, men det gick – även för Bo Giertz – att tala om Kristi Kyrka i Svenska Kyrkan. Upplevelsen av Rhodos och Johanniterriddarnas förlorade kamp där gav Bo Giertz en nyckel att förstå den nya situationen. Det finns en väg vidare, även där slaget är förlorat. Denna insikt bearbetade han i romanen Riddarna på Rhodos (1972). Själv sade han: ”Jag ville skriva om hur man gör, när allt går fel.”

    Boken Kristi Kyrka en viktig faktor för kyrkomedvetandet i hela Norden liksom i USA. Kyrkotänkandet upphörde ingalunda med Bo Giertz bok. 1942 samlade sig hela det teologiska etablissemanget i Sverige till En bok om kyrkan. Också här var Bo Giertz med, fastän han inte var professor utan endast en vanlig präst. Den centrala uppsatsen, om Kyrkan som Kristi kropp, skrev dock Anders Nygren. 47 år senare fick Bo Giertz uppleva att En ny bok om Kyrkan kom ut. I ett brev till bokens utgivare önskar sig Bo Giertz en bok, som ”öppnar våra ögon för Kyrkans möjligheter och uppgifter just som Gudsfolket på vandring, det folk som Kristus för framåt i triumftåg och som sprider kunskapen om honom med sina lovsånger.”