Kyrkan i kyrkorna

Nu stod han där ensam, Elia, och hade anledning att känna sig ytterligt övergiven. Det hadde han för all del varit länge, sedan han börjat följa Guds kallelse. Han hade levt i oländiga trakter öster om Jordan, försedd med mat av några korpar. Han hade lämnat det torkdrabbade landet och funnit en fristad hos en änka i Sarefat, Sarepta. Gud följde honom, det var uppenbart: "mjölet i krukan tog inte slut, och det fattades inte olja i kruset". Han hade fått förmedla Guds livgivande kraft och uppväckt en död pojke. Sedan hade han kallats till den stora uppgörelsen med Baals profeter och demonstrerat, att Israels Gud var större än alla andra andliga makter. Och än en gång hade han fått visa på den Gud som ger liv, när regnen återvände.

Hade han inte bort få erkännande för sitt verk och för sin Gud? Men i stället hade drottning Isebel känt sig utmanad, och han blev tvungen att fly. Men nu var besvikelsen stor: i öknen vid Beer-Seba önskade han dö, där han la sig under ginstbusken. Men än en gång försågs han med gudomlig mat och fick uppmaningen att bege sig till Horeb, till berget, där man var nära Gud, det som också kallades Sinai. Fyrtio dagar tog vandringens förberedelse för mötet. Där kom också Gud, men han var inte lätt att känna igen: inte fanns han i stormen eller jordbävningen eller elden. Men i den stilla susningen kände Elia Guds närvaro och gav ord åt den ensamhet, som troheten mot Guds kallelse hade fört honom in i:

"Jag har nitälskat för Herren, härskarornas Gud. Ty Israels barn har övergett ditt förbund, rivit ned dina altaren och dräpt dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de traktar efter att ta mitt liv."

Skulle han äntligen få medkänsla av Gud och beredas skydd och vila efter visad trohet? Men nej, kallelsen upprepas och får nya detaljer, mot bakgrunden att han trots allt inte är ensam:

"Gå nu tillbaka igen, och ta vägen till Damaskus' öken, och gå in och smörj Hasael till kung över Aram. Och Jehu, Nimsis son, skall du smörja till kung över Israel. Och till profet i ditt ställe skall du smörja Elisa, Safats son, från Abel-Mehola Men jag skall låta 7000 män bli kvar i Israel, alla de knän som inte har böjt sig för Baal och varje mun som inte har gett honom hyllningskyss." (1.Kon. 19:14-16.)

Det kan vara lämpligt att börja en eftertanke om bekännelsekyrkans kallelse att fullfölja både restens trohet och Guds missionsuppgift med att komma ihåg gudsfolkets förste profet. Han står till slut, som han själv upplever det, ensam kvar i sin trohet. Han har följt Guds vilja, fastän det har brutit sönder möjligheterna till ett normalt liv. När han har förkunnat budskapet från Gud, till dels handlingar som otvetydigt har visat den gudomliga kraften och suveräniteten, har resultatet blivit hårdnat motstånd. Men svaret i det klagande mötet med Gud blir: gå vidare, kallelsen kvarstår! Och uppgiften blir t.o.m. vidgad: han skall inte bare smörja ny kung i Israel, utan också i grannlandet Aram. Men han får också hjälp att se lite längre än bara till sig själv. Han är dock inte ensam: det finns 7000, som "inte har böjt knä för Baal"!

Att kallas ut ur majoritetens gemenskap, i trohet mot den gudomliga uppenbarelsen och kallelsen, men med ett bibehållet perspektiv att Guds verk gäller hela hans skapelse, det är gudsfolkets uppgift, om det så än blir som en rest, som den enda trogna kvarlevan.

Det är ju också med det perspektivet Guds frälsningshistoria börjar. Efter skildringen av skapelsen och mänsklighetens begynnelse och grundläggande livsförutsättningar i tiden före den på vanligt sätt dokumenterbara historien, träder Abraham fram. Det 12:e kap. I 1.Mos. börjar med Guds kallelse till honom:

Och Herren sade til Abraham: "Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig. Så skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade." (1. Mos. 12:1-3.)

Redan här finns kallelsen ut ur den vanliga mänskliga gemenskapen till ett liv, som inte har några garantier och ingen annan inriktning än troheten mot Guds uppenbarade vilja. Abraham skall gå bort till ett land, som han inte vet någonting om, annat än att Gud skall visa det för honom. Till kallelsen knyts ett löfte: "Jag skall göra dig till ett stort folk... du skall bli till välsignelse". Men uppgiften är större än så, har ett perspektiv som gäller långt utöver Abraham själv och det utlovade folket:

"I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade"!

Abraham tog till sig löftet och följde Guds kallelse. Han har genom det blivit "trons fader", inte bara för det gamla gudsfolket, utan också för oss kristna. Därmed kvarstår den dubbla kallelsen också för oss: att leva i trohet mot Guds vilja och att därigenom bli till välsignelse för andra. Det är den kombinationen, som utgör hemligheten med Guds kallelse, och som måste ta form också i vår kyrkokamp här i det avlägsna Norden!

Den vision, som i Bibelns begynnelse ges med Abraham, linjen från en enda person till ett stort folk, som har betydelse för hela skapelsen, skulle visa sig omöjligt att fullfölja i det gamla förbundet. I större delen av Gamla testamentet är rörelseriktningen den omvända: skaran av dem, som tar till sig Guds löften och i tacksamhet och trohet formar sina liv efter Guds vilja, minskar. Hoppet måste ställas till att det åtminstone skall finnas en rest kvar, som fullföljer kallelsen och förmedlar Guds budskap och välsignelse.

Så tidigt som i 5.Mos. finna utveckllmgen angiven:

Och Herren skall förströ er bland folken, och bara en liten skara av er skall bli kvar bland de folk till vilka Herren skal föra er. (5. Mos. 4:27.)

Gamla testamentet är ju sedan en skildring av ett fortgående förfall: folket kan inte fullfölja sin kallelse att vara ett gudsfolk. De rättfärdiga kungarna och tider av liv efter Guds vilja blir undantag. Profeterna får gång på gång varna sitt folk och kan, när nu verkligheten ser ut som den gör, inte våga lita på Guds löften annat än i anslutning till en trogen rest. Tanken på resten blir därför ett vittnesbörd både om folkets synd och om Guds förblivande barmhärtighet.

Bland många profetord om resten eller kvarlevan väljer jag Jesaja:

På den tiden skall kvarlevan av Israel och den räddade skaran av Jakobs hus ej vidare stödja sig vid honom som slog dem, i trohet skall de stödja sig vid Herren, Israels Helige. En kvarleva skall omvända sig, en kvarleva av Jakob, till Gud, den väldige. Ty om än ditt folk, Israel, var som sanden i havet, så skall dock endast en kvarleva där omvända sig. (Jes. 10:20-22.)

Vi kan höra den uppgivna återklangen från löftet till Abraham, att hans säd skulle bli "som sanden på havets strand" (1.Mos. 22:17), men också tilltron till att Gud skall finna åtminstone en liten grupp, som är trofast och värdig löftena.

Till slut viker också hoppet om en rest: kallelsen och troheten koncentreras till en enda, det är genom honom som resten kan bestå i förbundet med Gud:

Och jag skall själv församla kvarlevan av mina får ur alle de länder till vilka jag har drivit dem bort, och skall föra dem tillbaka till deras betesmarker, och de skall bli fruktsamma och föröka sig.

Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall låta en rättfärdig avkomling uppstå åt David. (Jer. 23:3,5.)

Den bild som ofta används är skottet, som skjuter upp ur den stubbe, som är kvar av det avhuggna trädet:

Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, och en telning från dess rötter skall bära frukt. Och på honom skall Herrens Ande vila, vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, Herrens kunskaps och fruktans Ande. (Jes. 11:1-2.)

Det här profetiska budskapet förs till sin fullbordan i Jesajas hemlighetsfulla bild av Herrens lidande tjänare:

Han sköt upp som en ringa telning inför honom, som ett rotskott ur förtorkad jord. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom. (Jes. 53:2,3.)

Men också i denna nedbantning av resten till en enda rättfärdig man finns missionsperspektivet kvar. På många sätt återkommer det just i det här sammenhanget i sin tydligaste utformning i hela Gamla testamentet:

Och det skall ske på den tiden att hednafolken skall söka telningen från Isais rot, där han står som ett baner för folken. (Jes. 11:10.)

Det som är grunden för vår kristna tro är övertygelsen om att denne rättfärdige telning, denne restens rest, har kommit och fullföljt sin kallelse. Det som varken det utvalda folket eller den trogna kvarlevan till slut kunde leva upp till, har fullbordats av Jesus Kristus. Så vilar också anspelningarna på profeternas budskap om resten nära under ytan i evangelierna, tydligt t.ex. i profetian om hans födelse i Betlehem:

Men du Bet-Lehem Efrata, som är så ringa för att vara bland Judas släkter, av dig skall åt mig utgå en som skall bli en furste i Israel. Då skall Jakobs kvarleva vara bland många folk som dagg från Herren, som en regnskur på gräs. (Mika 5:2,7.)

I Jesu gärning, bland människorna runt omkring honom sker den sista reduceringen av resten:

Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. Jesus sade till de tolv: "Inte vill väl ni också gå er väg?"

Enligt Johannesevangeliets skildring kunde Petrus, som lärjungarnas talesman, den gången svara:

"Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds Helige." (Joh. 6: 66-69.)

Men till slut skulle ju också de svika och lämna sin Mästare övergiven. När Jesus har arresterats Getsemane, är profetian nära sin fullbordan. Jesu ord kan inte få någon annan följd än vad Matteus anger:

"Men allt detta har skett för att profeternas skrifter skall uppfyllas." Då övergav alla lärjungarna honom och flydde. (Matt. 26:56.)

Men i Jesu ensamma fullföljande av gudsfolkets och restens kallelse till ett liv i trohet mot Gud fullkomnas också kallelsen till världsvid mission. Dess tid är ännu inte riktig kommen, innan Jesus fullbordat sitt frälsningsverk. Till den kanaaneiska kvinnan säger han: "Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk" (Matt. 15:24), och handlar först när han ser hennes tro. Men när korset är oundvikligt nära, vidgas perspektivet:

"När jag blir upphöjd över jorden, skall jag dra alla till mig." (Joh. 12:32.)

Och när han instiftar nattvärden, som för alltid skall vara till "min åminnelse", till åminnelse av hans offerdöd, sprängs den lilla gruppens granser:

Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: "Drick av den alla. Dette är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse." (Matt. 26:27-28.)

När så han, som "antog en tjänares gestalt" och "var lydig ända till döden", av Gud blivit "upphöjd över allt annat" (Fil. 2:7,8,9), när kallelsen till trohet är fullföljd, då öppnas missionsperspektivet till motsvarande fullföljd. I alla evangelierna framträder den Uppståndne med sina missionsbefallningar:

"Som Fadern har sänt mig sänder jag er." (Joh. 20:21.)

"Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar." (Matt. 28:19.)

"Ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." (Apg. 1:8.)

Detta skulle endast kunna vara möjligt, om den restens trohet, som Jesus fullföljt, blir en verklighet, som överförs till hans lärjungar. Så år också missionsbefallningen alltid, på ett eller annat sätt, kombinerad med löftet om gudomlig närvaro:

"Jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matt. 28:20.)

Sedan andades han på dem och sade: "Ta emot helig Ande." (Joh. 20:22.)

"Men ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er." (Apg. 1:8.)

När därför den unga kyrkan skall tolka sin kallelse, kan de inte göra det på annat sätt än som en förlängning av Jesu egen kallelse. Hans första inbjudan var: "Följ mig!" (Mark. 1:17 m.fl.). och de skall forma sina liv som "efterföljelse". Men närheten till Herren är mer påtaglig än så: genom Anden, som har givits dem, har de fogats samman med honom till ett nytt livssammenhang.

Det är i dopet, som det här infogandet i Kristus sker.

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus, också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. (Rom. 6:3-4.)

Den här nya verkligheten beskrivs med varierande bilder:

Är ni döpta in i Kristus, har ni också iklätt er Kristus. (Gal. 3:28.)

Se till at ni förnyas i Ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. (Ef. 4:23-24.)

Jag lever fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. (Gal. 2:20.)

Sammanfattningen av den här övertygelsen om det kristna livets väsen, fr.a. så som det tar gemensam form i kyrkan, blir att beskriva kyrkan som "Kristi kropp":

Ni utgör Kristi kropp och är var för sigdelar av den. (1. Kor. 12:27) (Kristus är) huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt. (Ef. 1:22-23.)

Det här blir inte bara en teoretisk tanke, utan en levande verklighet. Så utgör det också den grund, som Paulus medvetet lägger för sina uppmaningar till ett kristet liv:

Så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. (Rom. 12:5.)

Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp. (Kol. 3:15.)

Det finns här ett samband mellan både kyrkan och nattvardsbrödet som Kristi kropp. Den kristne har fogats in i kroppen genom dopet och förblir där som en levande lem, därför att han i nattvarden tar emot just Kristi kropp:

Eftersom brödet är ett enda, är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd. (1.Kor. 10:17.)

Den unga kyrkan tog det här, inte som ett bildspråk, utan som en beskrivning av verkligheten. Origines kan t.o.m. tala om kyrkan som "Kristi sanna och mer fullkomliga kropp" i jämförelse med den fysiska kropp, som korsfästes och uppstod. Även om andra kyrkofäder inte går så långt, talar de om kyrkan som "Kristi sanna" eller "verkliga kropp". När de talar om "Kristi mystiska kropp", syftar de genomgående på nattvarden. Det här kan förvåna oss, men det var inte förrän under medeltiden, som termerna bytte plats, så att nattvardsbrödet blev "Kristi sanna kropp" och kyrkan övergår till att bli beskriven som "Kristi mystiska kropp"!

Kyrkan kom alltså redan i apostolisk tid att uppfatta sig själv, inte bara som fullföljandet av Guds verk genom Kristus, utan som en avgörande del av Kristi förblivande närvaro i världen. Kyrkan är förlängningen av inkarnationen, Guds människoblivande. Frälsningshistorien gick in i sitt avgörande skede, när "Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen får av sin Fader". (Joh. 1:14.) När Kristus efter sin upphöjelse inte längre är närvarande i sin mänskliga gestalt, är det kyrkan som är hans förhärligade kropp, genom vilken Faderns härlighet skall bli synlig i världen.

Det finns därför en sakramental dimension över kyrkans väsen och uppgift i sin helhet. Enligt den svenska katekesförklaringen av år 1878, som fortfarande är den gällande, beskrivs ett sakrament som:

En helig, av Kristus instiftad handling, där han med synliga och jordiska ting meddelar osynliga och himmelska nådegåvor. (Kat. 214.)

Kyrkan kan naturligtvis inte direkt beskrivas som en "handling", men den sakramentala tanken, att genom en jordisk, påtaglig verklighet förmedla himmelska nådegåvor, gäller i hög grad kyrkan. Mot bakgrund av Nya testamentets beskrivning av kyrkan som Kristi kropp är det inte orimligt att tala om kyrkan som "ursakramentet".

Därför blev det för de första kristna viktigt att kyrkan framträdde synligt. Så skedde främst vid församlingens gudstjänst. Med biskopen omgiven av sina präster, eller möjligen en präst på biskopens uppdrag , med diakoner och med det troende folket fanns alla delarna av Kristi kropp samlade. De överlämnade sig själva i förening med honom, som i lydnad hade överlämnat sitt liv till Gud. I åminnelsen av just hans offer tog de emot hans kropp i nattvarden: på så sätt blev hans kropp synlig sina två dimensioner.

Men i de motsättningar och tvister om tron, som med tiden kom, blev det nödvändigt att noggrannare definiera kyrkans yttre kännetecken. Man blev tvungen att avgränsa sig mot de olika gnostiska och karismatiska rörelser, som framträdde med anspråk på att vara den verkliga kyrkan. Det skedde i en fortgående process, men vid 100-talets slut hade tre kännemärken på den sanna kyrkan kommit att bli: Bibeln, bekännelsen och biskopen.

Kyrkan byggde sitt budskap och sin tro på Bibeln, så som den med tiden hade fastställts också vad gäller Nya testamentet. Det hade hävdats, att nya heliga skrifter skulla ha samma dignitet som de tidligare erkänt apostoliska, eller att vissa, fr.a. de gammaltestamentliga, inte längre var gällande för kristen tro. Men kyrkan svarade alltså, att uppenbarelsen inte är en odefinerad storhet, utan Guds Ord är för alla tider nedtecknat och samlat i heliga skrifter. Vilka dessa skrifter var hade man nu kommit överens om: de utgjorde "kanon", "rättesnöret" för kristen tro.

När det gällde Gamla testamentet kunde man ärva den kanon, som redan fanns fastställd i judiska sammanhang. Och när frågan ställdes, om Gamla testamentet överhuvudtaget skulle anses som en del av Guds Ord, blev svaret positivt: Gamla testamentets Gud var Jesu Kristi Fader. Det är ingen motsättning mellan Skaparen och Frälsaren. Det finns en enda fortlöpande frälsningshistoria. Nya testamentet kan inte förstås utan det Gamla.

När det sedan gällde frågan om vad som skulle bli det Nya testamentet, var svaret inte alldeles klart från början. Det användes runt om den unga kyrkan olika skrifter, som gjorde anspråk på att bära en äkta urkristen tradition. Vissa skrifter, som slutligen kom med i Bibeln, ifrågasattes på sina håll. Det som blev det slutliga kriteriet var, att en skrift för att kunna räknas till kanon måste vara apostolisk. Därför kom skrifter av apostlalärjungar, liksom sådana som hade oklart ursprung, inte med.

Att det tog viss tid, innan man helt kunde enas, är inte så konstigt, utan snarare, att man så relativt smärtfritt samlades omkring en och samma Bibel. Man hade därmed ett normerande kännetecken på kyrkan och hennes budskap i förkunnelse och undervisning.

Men de heliga skrifterna innehöll mycket, som måste tolkas, liksom uppenbarelsen i Kristus måste sammanfattas och ges sina huvudpunkter. Därför blev det andra kännetecknet på den sanna kyrkan dess bekännelse, den trosregel som proklamerades fr.a. vid dopet. När man genom dopet infogades i kyrkan, Kristi kropp, anslöt man sig till en tro, som inte bare diffust krävdes, utan som var nogrant bestämd, särskilt, naturligtvis, på de punkter, där man upplevde, att villoläror framfördes.

Att den kristna bekännelsen mycket snabbt angavs i sammanfattande formler, framgår ju redan av Nya testamentet. När Paulus i 1.Kor. 15 talar om uppståndelsen, använder han uttryck som "ta emot" och "föra vidare" och beskriver budskapet i termer, som återkommer i vad vi kallar den "apostoliska trosbekännelsen". Den går i sin nuvarande form tillbaka till den dopbekännelse, som användes i Rom redan före år 200. Det är förresten tänkvärt, att den kallas just för den "apostoliska": också här var det viljan och medvetenheten om att föra vidare det apostoliska arvet, som var avgörande. All annan tradition måste avvisas.

Genom bekännelsen kunde kyrkan avgränsas i frågor, som det rådde strid om. Precis som Bibeln hävdade bekännelsen, trosregeln, sambandet mellan skapelse och frälsning, att Kristus var Guds Son, som blivit människa och som dött och uppstått, och att det fanns en förbindelse mellan Anden och den kyrka, där man genom dopet fogades samman till Kristi kropp. Man kan säga, att bekännelsen utgjorde facit till den princip, som redan Tertullianus och senare Luther hävdade: dunkla avsnitt i Bibeln skall förklaras med dem som är tydliga. Vad bekännelsen gjorde var att sammanfatta de här tydliga och ofrånkomliga delarna av den bibliska och apostoliska uppenbarelsen.

Den tredje punkten, när det gällde att fastställa hur kyrkan tog gestalt, var biskopen. Historisk sett är det lite oklart hur biskopsämbetet växte fram. I Nya testamentet och en tid fram i fornkyrkan är gränserna flytande mellan "episkop", "den som har uppsikt", och "presbyter", "äldste", det som sedan blir biskop och präst. Men i breven från biskopen Ignatius av Antiokia på 110-talet har biskopen blivit den fasta termen på kyrkans lokale ledare, som har ett kollegium av präster runt omkring sig.

Det var biskopen, som kunde vara garanten för den sanna kyrkan, därför att han stod i den apostoliska traditionen. Apostlarna hade insatt biskopar och dessa i sin tur sina efterträdare. När ledare framträdde med anspråk på att företräda någon slags hemlig tradition, avvisades de med hänvisning till att all nödvändig tradition hade förmedlats till biskoparna som apostlarnas efterträdare. Når nya läror uppstod, var det till slut bare biskopen, som hadde den samlade överblicken och auktoriteten att bestämma vad som var förenligt med äkta biblisk och apostolisk tro. Ignatius talar om biskopens särställning i de flesta av sina brev: man måste "utföra allt i gudomlig endräkt med biskopen som ledare i Guds ställe". Irenaeus säger senere på 100-talet, att biskopen har "sanningens nådegåva".

Så blev också biskopen ett synligt tecken på den sanna kyrkan. Han var länken tillbaka til apostlarna och den levande apostoliska auktoriteten. För att säkerställa kyrkans form i det här avseendet började man vid mitten av 100-talet att upprätta biskopslängder, och de församlingar, som hade en särskild anknytning till apostlaledaren Petrus, dvs. Antiokia, Alexandria och främst Rom, intog en ledande ställning.

De här kännetecken på den sanna kyrkan bör vi bära som ett arv från fornkyrkan. Att kyrkans budskap och kristen tro måste bygga på Bibeln är eller borde inte vara svårt att acceptera i en reformatorisk kyrka. "Skriften allena" var ju en viktig princip för Luther. Vi måste kräva, att varje försök till nytolkning av tron kan bibliskt begrundas. Men det är ju uppenbart att en hel del ny teologi, t.ex. "folkkyrkoteologi" byggd på allmändemokratisk grund eller "feministteologi" är ointresserad av att söka biblisk grund. Vägledande är helt människors behov och förväntningar. Här går också en viktig skiljelinje mellan kristen tro och privatreligiositet.

Ett större problem är kanske frågan om bekännelsens, trosregelns, ställning som kännetecken för kyrkan. Guds Ord kan tolkas olika. Många av våra motståndare inom kyrkan, inom våra folkkyrkor och i världskyrkan i stort, menar sig ju stå på biblisk grund. Men man avvisar kyrkans traditionellt hävdade bekännelse och söker efter nya huvudlinjer i det bibliska budskapet som övergripande norm. Med utgångspunkt från "evangeliet", utan att närmare definiera dess innehåll, eller "kärleksbudet" skrivs ny troslära och etik. Det kan i det här sammanhanget vara värt att notera de stora kyrkotraditionernas samling kring den nicenska trosbekännelsen. Eftersom den "apostoliska" tros-bekännelsen endast finns i västkyrkan, är bekännelsen från 300-talets stora kyrkomöten den enda verkligt ekumeniska, och den tilldrar sig nu ökat intresse i den ekumeniska debatten.

Men även med Skriften och bekännelsen måste trons svar på en förändrad tids eller en ny kulturs frågor utformas i en levande process. Här gav den gamla kyrkan en särskild auktoritet åt biskopsämbetet, och därmed förs vi direkt in i ett av våra kyrkors stora problem. Det handlar dels om att våra "demokratiska folkkyrkor" är ovilliga att ge en sådan roll åt biskoparna, dels om frågan om vilka det är som utses till biskopar. Vår bedömning kan inte bli annan än att utnämningarna i många fall inte motsvarer Guds kallelse. Nu kan vi visserligen se, att motsvarande problem ofta dyker upp i kyrkohistorien. När kyrkan under Konstantin hade blivit tillåten, blev många biskopar intrigerande hovmän eller andra klassens administratörer i stället för andliga ledare. Läget förbättrades dock under senare delen av 300-talet. En av reformationens utgångspunkter var otvivelaktigt kritiken av de förvärldsligade biskoparna. Vårt problem är hur vi i enlighet med kyrkans tradition skulle kunna hävda biskopen som ett kännetecken på kyrkan, när vi gång på gång tvingas gå emot våra egna biskopar.

Forukyrkans kännetecken på den sanna kyrkan framkom i en situation, där kyrkan inte var erkänd och därför ett slutet samfund. När kyrkan sedan kom att dominera samhälle och kultur, blev avståndet större mellan kyrkans sanna väsen och den yttre organisationen. Och när det på senmedeltiden blev alltför stort, blev till slut öppen kritik ofrånkomlig.

Som en följd av sin kyrkokritik blev det då angeläget för reformatorerna att på nytt fastställa vad som konstituerar Kristi kyrka. De såg en kyrka, som i många avseenden inte längre motsvarade kyrkans bibliska och apostoliska väsen. Sin sammanfattning av vad som är kyrkans kännetecken enligt deras förståelse, gav de i den Augsburgske bekännelsen:

Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. (Augustana VII.)

Också här är det tre yttre, påtagliga ting, som lyfts fram: de kristnas gemenskap, evangeliet och sakramenten. Men till detta bör man nog lägga vad som hävdas tidigare i bekännelsedokumentet. Efter att som inledning ha redogjort för några viktiga delar av den kristna trons innehåll sägs:

För att vi skall få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. (Augustana V.)

Det är evangeliet och sakramenten som är medel för den helige Ande, som kan frambringa tron. Men de blir ju verkningslösa storheter, om inte någon efter Guds vilja förvaltar dem och förmedlar dem till människorna. Också för reformatorerna hör ämbetet med till kyrkans kännetecken, dock inte längre begränsat till biskopsämbetet.

Ett kännetecken på kyrkan är alltså evangeliet, rent förkunnat. Om detta är inte mycket att säga, linjen från fornkyrkan fullföljs. Det hade fått en ny aktualitet, eftersom Guds Ord inte längre var folkets egendom, när Bibeln inte var översatt till folkspråket, och när predikan var skild från sitt direkta samband med bibelläsningarna i mässan. En ny aspekt var naturligtvis, att Ordet skulle förkunnas "rent". Här finns väl en antydan till att det måste vara kyrkans gamla och centrala bekännelse, som skall vara bestämmande för tolkningen av Bibeln.

När sakramenten lyfts fram som kännetecken på kyrkan, är det något nytt. Men läget för den gamla kyrkan var naturligtvis, att sakramenten var självklara. Och reformatorerna ansluter sig på det här sättet till den bibliska tanken om kyrkan som Kristi kropp, som på så sätt tar ny gestalt i världen. Kyrkan är fullföljandet av inkarnationen, och genom sakramenten får Guds nåd synlig form i mötet med människor. Det finns här naturligtvis också en avgränsning mot de delar av reformationen, som såg sakramenten som enbart symboliska handlingar, som egentligen inte bar den himmelska verkligheten, och därför kom att bli underordnade Ordet och förkunnelsen.

När reformatorerna beskrev kyrkan som "de heligas samfund" eller "gemenskap", som det också kan översättas, markerade de något viktigt, som alltför ofta glöms bort. Man hör ju inte så sällan Augsburgska bekännelsen citerad så att man bara talar om evangeliet och sakramenten som kyrkans kännetecken. Det passar naturligtvis väl för en folkkyrka, som i första hand är inriktad på å ge religiös service. Man undviker det som är folkkyrkans svaghet: det kristna budskapet skall inte bara erbjudas utan också tas emot.

Det latinska ordet i Augsburgske bekännelsen är "congregatio", som vi ofta har anledning att översätta med "församling". Men ordet har en betydelse av både ett yttre "samfund" i mer organisatorisk mening och av inre "gemenskap". Orsaken till markeringen av detta som ett av kyrkans kännetecken var, att den senmedeltida kyrkan i så stor utsträckning blivit en yttre kyrkoorganisation, som avlägsnat sig från kyrkans väsen enligt biblisk och apostolisk tradition. Den sanna kyrkan är inte liktydig med den synliga kyrkan, vill reformatorerna säga, den är "de heligas samfund/gemenskap".

Men utöver dessa tre ting menar jag alltså, att Augsburgska bekännelsen också anger ämbetet som ett av kyrkans kännetecken. Det är av Gud inrättat. Det är av betydelse för oss att notera i kyrkor, som har en så tydlig tendens att nedvärdera ämbetet och upphöja demokratiska processer. Ämbetsbärarna betraktas inte så sällan som anställda tjänstemän utan eget mandat. Med slagord som:

"Det är inte budbäraren uten budskapet som är det viktiga", försöker man teologiskt motivera situationen.

Men ämbetet, i fornkyrkan biskopsämbetet, är till för att garantera, att kyrkan bygger sin lära och tro på uppenbarelsen. Det är inte kyrkliga majoriteter utan ämbetsbärare med kallelsens personliga ansvar inför Gud, som skall avgöra vad som är kyrkans uppgift och budskap i varje tid. Det är därför vi inte kan acceptera, att frågan om kvinnans tillträde till prästämbetet behandlas som en ordningsfråga. Ämbetet har med kyrkans väsen enligt Guds vilja att göra och är ett av kyrkans kännetecken.

Som jag noterade är reformatorernas beskrivning av kyrkan som "de heligas samfund/gemenskap" något nytt. Naturligtvis kunde de finna stöd för sin ståndpunkt hos kyrkofäderna, men det bröt ändå med medeltidskyrkans tänkande. Det leder till frågan om förhållandet mellan det synliga och den osynliga kyrkan. Augsburgska bekännelsen förklarar sig därför ytterligare:

Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, eftersom i detta livet många skrymtare och ogudaktiga är med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de förvaltas av ogudaktige. (Augustana VIII.)

På det här sättet anger reformatorerna sin huvudlinje, som ju också på många andra ställen kommer til uttryck i Augsburgska bekännelsen: preciseringen av den sanna kyrkans väsen leder inte till att gemenskapen med den synliga kyrkoorganisationen avbryts. De fick, som de väl kunde förutse, kritik för sin beskrivning av kyrkans väsen av de påvetrogna teologerna. När den kritiken bemöts av Augsburgska bekännelsens apologi, hänvisar de till vad de faktisk sagt om nödvändigheten av att acceptera en viss bristfällig yttre kyrkoorganisation, men tilbakavisar också den officiella ståndpunkten, att det skulle föreligga samstämmighet mellan denna kyrkoorganisation och den sanna kyrkan.

I sitt ställningstagande står den Augsburgska bekännelsen på fornkyrklig grund. I striderna kring kättardopens giltighet fann kyrkan sin linje i att personen inte kan omintetgöra den nådegåva, som givits i vigningen. Sakramentens giltighet beror på formen och på om de ges inom ramen för kyrkans auktoritet och tradition, inte på ämbetsbärarens lämplighet eller privata tro eller moral. Kyrkan måste alltid leva med ett avstånd mellan den sanna kyrkan och den jordiska kyrkoorganisationen. Lika lite som de kunde acceptera den påvetrogna inställningen, lika lite kunde reformatorerna därför acceptera sekternas krav på helt avvisa den synligt framträdande kyrkan. Hennes uppenbara brister måste reformeras, men man skulle inte överge henne. Så blev det nu inte, men reformationens kyrkosplittring berodde på andra orsaker än de teologiska ställningstagandena i den Augsburgske bekännelsen.

I sitt arv från reformationstiden och fornkyrkan med rötter ända tillbaka till det gamla förbundsfolket har nu bekännelseskyrkan i Norden att finna sin väg. Vi lever i folkkyrkor, som enligt vår bedömning inte längre följer sin kallelse. Men dessa kyrkor har ändå genom seklerna med växlande tydlighet burit den kristna traditionen vidare. Att lämna dem skulle vara att välja sektens utväg. Att slå sig till ro i skyddade, privata områden skulle, enligt min mening, vara att svika den profetiska kallelsen. Restens uppgift är att låta Guds röst bli hörd, när den har tystats av majoriteten.

När kyrkan har att leva i denna världens villkor, blir det en skillnad mellan den synliga och den osynliga kyrkan. Den skillnaden måste göras tydlig, men samtidigt måste ambitionen vara att göra den så liten som möjligt. Det hör ihop med missionsuppgiften att förnya den yttre kyrkan, så att hon framträda med sådana kännetecken att hennes sanna väsen blir tydligt och motsvarar evangeliets verkliga erbjudande och krav.

Den här omsorgen om kyrkans yttre organisation hör djupast sett ihop med vår tro att kyrkan är Kristi kropp. Hennes uppgift och väsen är att låta inkarnationen gå vidare. Människor skall genom henne få en påtaglig och gripbar bild av Guds väsen och vilja. Hon skall "med synliga och jordiska ting meddela osynliga och himmelska nådegåvor" inte bara gjenom de direkta sakramenten utan hela sin form och sin gärning.

Liksom den gammaltestamentliga resten är vi kallade att fullfölja den trohet mot Guds vilja, som folket i sin helhet inte längre bryr sig om. Men perspektiven är förändrade. En gång skulle förbundet, som från folkets sida innebar lydnad mot Gud, fullbordas. Därför måste utvecklingen leda till en reducering först till resten, sedan till den ende rättfärdige telningen. Genom honom, Kristus, är allt fullbordat. Men därmed återgår den frälsningshistoriska linjen till den ursprungliga kallelsen att bli till välsignelse för alla folk. Den trogna gruppens uppgift är inte längre att avskärma sig för att bevara renheten, utan att göra Kristus känd. Det handlar om att innesluta så mycket som möjligt och så många som möjligt i det försonade förbund med Fadern, som har slutits i och genom Kristus.

Detta kan inte ske utan en obruten trohet mot Kristus, en trohet som trotsar varje mänsklig invändning. Men inriktningen måste vara att vidga denna trohet. Linjen går utåt, från den osynliga kyrkan till den synliga kyrkoorganisationen och til människor utanför gemenskapen med Kristus. Vår uppgift blir att reformera den yttre kyrkan, så att den framstår som ett tydligt tecken på vad Gud genom Kristus, och ingen annan, erbjuder. Vår trohet är inte längre den, som krävdes av resten, utan den som den Uppståndne förväntade sig av den apostlaskara, som han sände att förkunna hans död och bekänna hans uppståndelse, till dess han skulle komma åter i härlighet.

Överväganden i linje med detta har i Sverige lett till bildandet av Svenska kyrkans fria synod. Den är mycket medvetet en rörelse inom kyrkan. Frågan om kvinnliga präster har kommit att spela en stor roll, eftersom det ju är det område, där den världsligt politiska makten med störst medvetenhet har brutit in i den kyrkliga traditionen. Men den direkta orsaken till synodens bildande var de förändringar, som innebar att det gamla kyrkomötet i Svenska kyrkan avskaffades och ersattes med något, som knappast kan benämnas som "kyrkomöte" i allmänkyrklig mening. Därigenom förstärktes statskyrkosystemet, och den yttre kyrkoorganisationen avlägsnade sig från kyrkans sanna väsen.

Vi tycker oss se, att det var riktigt att ge kyrkokritiken yttre form. Mycket som man velat hålla osynligt blev ofrånkomligt synligt. Kritiken mot synoden blev också ytterst häftig från många håll. Intressant är att ordningen med dekaner upplevdes som särskilt utmanande. Jag tycker mig se parallellen med fornkyrkans och reformationens hävdande av ämbetet som ett av kyrkans kännetecken. Kyrkokritiken blev särskilt tydlig, när bekännelsetroget kyrkfolk kallade ledare och gav dem erkänd auktoritet. Synoden kan redan konstatera, att den inte har varit utan betydelse. Det går inte längre att dölja strävanden att forma kyrkan efter dess traditionella tro och ordning; synoden gör dem genom att finnas som synlig organisation till en ofrånkomlig realitet.

Trots sin likhet i historia och tradition lever de nordiska folkkyrkorna i situationer, som skiljer sig åt. Vad som företas i ett land kan inte omedelbart kopieras i ett annat. Men jag förstår, att t.ex. den norska debatten om kyrkoordningen berör motsvarande frågor. Även här gäller det hur kallelsen till trohet mot Kristus och mot hans missionsuppdrag till sin kyrka skall kunna få synlig och igenkännbar form.

Jag vill sluta det här föredraget med att helt kort ange några punkter, som jag finner viktiga, om våra folkkyrkor skall kunna närma sig sin kallelse att återspegla kyrkans sanna väsen. Det skulle vara bekännelsekyrkans kallelse att bearbeta dessa uppgifter, efter bästa förmåga sätta dem i verket sina sammanheng och överlämna sitt engagemang och sin erfarenhet som en gåva och en utmaning till den officiella kyrkan.

1. Medvetenhet om kyrkans identitet och bekännelse.

   Det är en självklarhet, allt mer angelägen i en tid, då folkkyrkan väljer att bli allt otydligare, trots människors tydliga önskemål om klara alternativ att pröva i sitt sökande efter livets mening och mål.

2. Förnyelse av kyrkans diakonala gärning.

   Diakonin har alltid varit det kanske viktigaste inslaget i kyrkans missionsgärning. Det är också diakonin, som förvandlar det kristna budskapet från ideologi till en tro och ett livsalternativ.

   Detta innebär också ett stärkande av diakonatet, så att diakonissor och diakoner får en tydlig auktoritet, när de ansvarar för kyrkans uppgift att leva bland sina medmänniskor i Kristi efterföljd. Frågan om manligt och kvinnligt i kyrkan kan inte heller lösas, om vi inte låter diakonatet få en fullvärdig ställning med anständiga löner.

3. Bearbetning av församlingens pastorala praxis i gudstjänst och möte med människor.

   Folkkyrkans problem är att den tenderar till att bli ett statligt organ för religiös service åt människor. Som så mycket annat i våre samhällen blir det en service utan engagemang och djupare omsorg. En pastoral praxis för församlingar av olika typer behöver utarbetas och genomföras, ett pastoralt handlande, som gör rättvisa evangeliets erbjudande och utmaning, och som leder till att troens gemenskap kan ta form.

4. Tydliggörande av kyrkans världsvida och allmänkyrkliga/katolska drag.

   Våra folkkyrkor visar tydliga tecken på att vara sig själva nog. Vi måste alltid hävda, att de i själva verket är delar av Kristi världsvida kyrka, dess provinser i Norden. Det är inte det nationella, utan det allmänkyrkliga/katolska i den apostoliska traditionen, som är avgörande för deras identitet. Det innebär också ett ekumeniskt perspektiv. Och där har vi väl efter sommarens påvebesök fått en del att tänka på: på många sätt känner vi ju igen vår tro tydligare hos påven än hos våra egna kyrkoledare!

Är vår situation som Elias, i det att vi i en känsla av ensamhet och övergivenhet klagar inför Herren? I så fall blir vår kallelse densamma: "Gå och genomför mitt verk bland folket och i omvärlden! Och kom ihåg: Jag skall låta 7000 män bli kvar i Israel, alla de knän som inte har böjt sig för Baal."