Liturgi och lära

Det är en inlevelse i de förutsättningar, som de bibliska skrifterna har, ett aktgivande på alla de små tecknen på sammanhanget. Han fullföljer vad Anton Fridrichsen menade med realistisk bibeltolkning, att läsa Bibeln så som de första bibelläsarna gjorde. Hugo Odeberg talade om immanent bibelläsning, att läsa de bibliska skrifterna utifrån deras egna förutsättningar. Båda stod de i traditionen från den store Wilhelm Dilthey, som lärt generationer av forskare att det är skillnad på Naturwissenschaft och Gesisteswissenschaft. Den förra sysslar med det som kan vägas och mätas. Dess kungsväg är kausalprincipen: känner man orsaken, så känner man verkan. Den senare – humaniora – sysslar med det icke-materiella, som varken kan vägas eller mätas. Dess kungsväg heter inlevelse och intuition. Inom litteraturvetenskapen fick Dilthey efterföljare som Friedrich Gundolf, i filosofin ett av 1900-talets största namn – Hans Georg Gadamer.

Det är i detta sammanhang man kan förstå Biörn Fjärstedts insats som exeget och hans senaste bok Den sunda läran har sin källa i liturgin (Artos). Boken är en studie över S:t Pauli brev till Timoteus och Titus. Fjärstedt lever sig in i vilken oerhörd upplevelse de var för en församling att få ett brev från en apostel. Apostlarna hade en enastående ställning i den unga Kyrkan. De var ju det direkta bandet till Jesus Kristus. De bevarade och traderade den autentiska Jesus-undervisningen: ”Det fanns en respekt för den lära aposteln överlämnat och som han i sin tur mottagit under ansvar.” Därför lästes apostlaskrifter från början som heliga skrifter i gudstjänsten. Fjärstedt sätter in breven i den unga Kyrkans gudstjänst, och det visar sig att gång på gång återkommer fasta formuleringar, som refererar till liturgin, t.ex. ”Evigheternas Konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden...”

Det är i liturgin, som förkunnelsen har sin plats. Där växer den sunda läran fram. Hans Urs von Balthasar följer samma spår i Teologi och helighet (tidskriften Theologia 2005). Det sätter givetvis ett frågetecken för hela den nordiska prästutbildningen.

När man inte längre såg apostlabrevens samband med liturgin kom apostlarna att uppfattas som ideologer. Den rationalism från renässansen, som landade i bibelkritiken, blockerade förståelsen och gav till sist endast ointressanta resultat. Man kan jämföra med Aristoteles-forskningen, som använde liknande metoder. Slutet blev att det inte längre fanns någon Aristoteles att förstå. Texterna blev stängda. Biörn Fjärstedt skriver om bibelkritiken: ”De olika teorierna upprepas visserligen även i fortsättningen fast de med tiden blivit obsoleta.” En orsak är att de saknade den förmåga till inlevelse och ”horisontsammansmältning”(Gadamer) som är nyckeln till förståelse. Fjärstedt skriver: ”S:t Paulus intresse var inte detsamma som en senare tids protestantiska, akademiska liberalteologers i den idealistiska idétraditionen...” Biörn Fjärstedt har haft en stor del av sin teologiska lärargärning i Indien och kan därför med friska ögon se på dessa problem. 

Biörn Fjärstedt: Den sunda läran har sin källa i liturgin  - om apostolisk tradition i pastoralbreven.
Artos 2019 - 126 sidor.

Hans senaste bok ger med närläsningen som redskap en ny inblick i kyrkolivets och kristenlivets väsentligheter.