Misjonssambandet (NLM) – om ämbeten och nådegåvor

The Ordination Controversy in Norwegian-Lutheran China Mission in the 1890s, with Particular Attention to its View on the Christian Ministry,

Sakarias Ingolfsson.

The Faculty of Concordia Theological Seminary in Fort Wayne, Indiana

February, 2023

Det är tacksamt och berikande att på ålderns höst ta del av en kristen broders analys i ett ärende som man själv arbetat med och grubblat över under de gångna åren (utan att själv ha satt något på pränt). Ja, så är fallet med Sakarias Ingolfssons avhandling om The Ordination Controversy in Norwegian-Lutheran China Mission in the 1890s, with Particular Attention to its View on the Christian Ministry (submitted to the Faculty of Concordia Theological Seminary in Fort Wayne, Indiana, February, 2023). Den är framlagd och utarbetad vid Församlingsfakulteten i Göteborg!

Jag har själv lågkyrklig bakgrund i Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner, BV (numera ELM-BV). Efter teologiska studier på Fjellhaug Skoler i Oslo under åren 1974-79, verkade vi som familj i missionstjänst i den Evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya, ELCK, under 1980-talet. Därefter var jag i aktivt ledarskap som missionssekreterare och missionsföreståndare i ELM-BV under åren 1991-2010. Och omsider som missionsbiskop i Missionsprovinsen i Sverige under åren 2010-2019. Förmodligen kan vem som helst förstå att även jag gjort en “teologisk resa” med avseende på frågor kring “ämbeten och nådegåvor”. Om detta finns en del formulerat i festskriften Allt vad vi har uträttat har du utfört åt oss (Missionsprovinsen i Sverige, 2022). https://www.bvforlag.se/nyheter-1/kyrka-foder-mission-och-mission-foder-kyrka-festskrift-till-rola.html

Saken som sådan, i Ingolfssons avhandling, blir påtaglig för mig personligen, eftersom här behandlas ett historiskt BV-perspektiv om kyrkans ämbete på missionsfälten under rubriken Excursus: Comparison to Bibeltrogna Vänner in the 1920s (sid 69-73).

I förordet antyds Ingolfssons brottning om relationen mellan det allmänna prästadömet och det kyrkliga ämbetet. Vidare om frågor kring ordination för missionärer i förhållande till prästvigning i nordiska folkkyrkor. I en personlig, anfäktad själavårdssituation får författaren personlig avlösning av en ordinerad präst, vilket beskrivs som evangeliskt frigörande vilket satte igång en process om forskning kring ämbeten och nådegåvor.

I introduktionen (sid 1-5) tas utgångspunkt i NLMs etablering 1890 och utsändning av missionärer till Kina. Den förste missionärens Johannes Brandtzæg ansökan om prästvigning i Den norske kirke beviljades inte, utan ersattes av organisationens missionärsinvigning (via missionsstyrelsens ledamöter). Sju år senare upprepades frågan om ordination i Den norske kirke för en ny missionärskandidat, men missionsledningen var då inte öppen för detta. Under ett par års tid diskuterades frågan kring ordination/missionärsinvigning och vid 1899 års generalförsamling beslutades att missionsorganisationen fortsättningsvis helt och fullt skulle ta ansvar för missionärsinvigningarna (utan kyrklig ordination).

I en historisk introduktion (sid 6-30) beskrivs ämbetsutvecklingen i Danmark-Norge. Genom reformationen fick kyrkan frihet från statlig inblandning; prästens roll blev att betjäna församlingen med nådens medel, Ordet och sakramenten. I mitten av 1600-talet ändrades emellertid detta förhållande genom Fredrik III. Friheten från staten blev m a o kortvarig. En papistisk förmyndares roll före reformationen ersattes med kunglig kyrklig överhöghet.

Kyrkans bekännelse fixerades: den Heliga Skrift, de tre fornkyrkliga trosbekännelserna, den Augsburgska bekännelsen och Martin Luthers Lilla katekes. NLM fick vid sitt etablerande samma trosbekännelse (sid 11-12).

Ett led i utvecklingen blev 1700-talet och pietismens utbredning, med aktörer som Spener, Francke och Pontoppidan. Det allmänna prästadömet fick större utrymme och därmed också friare gemenskaper – collegia pietatis. Fenomenet ecclesiola in ecclesia utvecklades (sid 12-17).

Därefter utreds 1800-talets etablering av lekmannapredikanter, i Norge genom Hauge och i Sverige genom Rosenius. Spänningar uppstod mellan kyrkor och framväxande missionsorganisationer. I slutet av detta århundrade tillkom NLM (sid 18-30).

Avhandlingens huvudavsnitt beskriver utvecklingen med avseende på ordinationsfrågorna (sid 31-55). Före NLMs grundande fanns lekmannapredikanter på resor i Norge, med iver för evangeliets utbredande i hem- och utland. I förlängningen blev många av dem också ambassadörer för missionssällskapens bildande. Den förste missionärens, Brandtzægs, avsikt att söka prästvigning i Den norske kirke var primärt pragmatisk. Han kunde i så fall betjäna vid behov av dop och vigslar för norrmän i Kina. Tre biskopar gav avslag på ansökan om prästvigning. I stället blev det missionärsinvigning, organisationens styrelseledamöter bad för de knäböjande kandidaterna och tillönskade dem Guds välsignelse. De första missionärerna påbörjade resan till Kina i slutet av september 1891.

Nils Arnetvedt, en annan missionärskandidat, begav sig till Kina i juli 1893. Resan gick via England till USA, där kontakter skapades med Den Norske Synode. Efter teologiska studier prästvigdes Arnetvedt i USA, under motvillig tillåtelse från NLM-ledningen.

När nästa kandidat, Edvard Masoni, skulle sändas 1897, önskade Brandtzæg att han skulle prästvigas i Norge. Ansökan beviljades, men stoppades av missionsledningen.

Under åren 1897-99 bearbetades slutgiltigt dessa frågor. Missionärskåren i Kina yrkade på att teologer skulle prästvigas i Norge före utresan. I april 1899 beslutade missionsstyrelsen att prästvigningar inte var aktuella, med rösterna fem mot två. Detta skulle framföras som förslag till den kommande generalförsamlingen. Ett motförslag utarbetades bl a av Brandtzæg.

Vid generalförsamlingen i juni 1899 beslutades att missionsorganisationen fortsättningsvis invigde sina missionärer (utan kyrklig inblandning), 86 röster för och 26 emot. Några försök gjordes från minoriteten att ånyo väcka frågan, utan att lyckas.

Avhandlingen summerar polariseringen kring ordinationsfrågan på ungefär följande sätt: … majoriteten av missionärerna i Kina förordade prästvigning i Norge för utsända teologer, men generalförsamlingen 1899 beslutade att gällande ordning skulle tillämpas: missionärers invigning i organisationens regi (sid 54-55).

Ett mindre delavsnitt ger antydningar om hur saken på olika sätt bearbetats genom åren, ute och hemma, dock utan några genomgripande förändringar (sid 47-55).

Nästa avsnitt analyserar de interna två åsikterna i ärendet inom missionsorganisationen (sid 56-68). Författaren presenterar vad grupperingarna var eniga respektive oeniga om. Enighet rådde om missionsuppdragets genomförande: nådens medel i funktion. Det allmänna prästadömet i kombination med Andens gåvor konstituerar ämbetet. För detta behövs en yttre kallelse efter relevant utbildning. Enighet rådde också om att missionärs invigning inte meddelade någon specifik ämbets- eller nådegåva. Likaså att ordination eller invigning på sätt och vis var adiaphoron. Båda sidorna var eniga om folkkyrkans problematiska status, men oeniga om hur man skulle förhålla sig till densamma. Majoriteten var “färdiga” med folkkyrkan, medan minoriteten menade att det trots allt fanns ordningar som tills vidare kunde utnyttjas.

Avsnittet om Bibeltrogna Vänner är kortfattat, men intressant (sid 69-73). Under min tjänst i BV gjorde jag en historisk sammanfattning om missionärer och prästvigning – se BV:s årsberättelse 1998 (sid 73-76). Det finns likheter och olikheter för hur NLM resp BV hanterat ämbetsfrågan. NLM företräder en radikal, lågkyrklig profil med avseende på ämbetet. BV har haft större kontaktytor gentemot kyrkliga sammanhang och därför en viss öppenhet. Båda organisationerna har dock en påtaglig självständig organisatorisk status.

Avsnittet om liturgi för missionärs invigning genomgås, i jämförelse med ordningar för prästvigning i Den norske kirke och Den lutherske kirke i Norge (sid 74-88).

Avhandlingens näst sista avsnitt levererar en teologisk utvärdering (sid 89-116): en genomgång om innebörden av det allmänna prästadömet, ämbetet enligt den lutherska bekännelsen och nådens gåvor.

Konklusionen är träffande och insiktsfull (sid 117-121). Här ges eloge och kritik till såväl missionsorganisation som kyrka. NLM should not be content with arriving at the answers simply by citing the history of the organization and traditions of the lay movement, just as the larger Lutheran Church must not be content with arriving at the answers simply by quoting the Lutheran Confessions. Each generation must, in light of new insights, evaluate the doctrine of Scripture (sid 121).

En sådan konklusion har även funnits i mina tankar under senare år. – Hur kan vi för kommande dagar i Skriftens ljus finna den optimala vägen i förståelsen av det allmänna prästadömet, ämbetet och nådens gåvor i syftet att fullfölja det uppdrag som Herren gett åt sitt folk, sin Kyrka? Att rannsaka Skriften är nödvändigt, bekännelsen likaså samt att beakta lärdomar från kyrko- och missionshistorien under gångna århundraden. Några frågeställningar:

· Varför prioriterade inte de lutherska folkkyrkorna i Norden en global missionsutmaning? I stället förverkligades uppdraget genom mer eller mindre fristående missionsorganisationers ambitioner, som inte till fullo hade genomtänkta strategier i hem- och utland.

· Varför prioriterade inte missionsorganisationer sin vision om global mission, genom att samtidigt reformera de lutherska folkkyrkornas uppdrag i sina respektive hemländer?

Samtidigt tänker jag: var finns Herren Gud i alla dessa mer eller mindre förvirrade sammanhang? Kanske kan apostelns märkliga beskrivning i 1 Kor 3, om Guds medarbetare, hjälpa oss med svaret? Bara Gud ger växten (v 7). En sak är säker: Ingen kan lägga en annan grund än den som är lagd, Jesus Kristus (v 11). Och missionens Herre har gett försäkran om sin makt, i himlen och på jorden, med ett uppdrag att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Hans närvaro är – som väl är – påtaglig och betryggande mitt i all mänsklig svaghet (Matt 28:18-20).

https://www.fbb.nu/artikkel/biskop-i-spenningsfeltet-kirke-og-misjon/

Roland Gustafsson

Biskop emeritus