Motstand og tilbedelse – festskrift till Roald Nikolai Flemestad

Motstand og tilbedelse – festskrift till Roald Nikolai Flemestad

Arken-serien 2013

Ole-Christian Bråten & Ottar Mikael Myrseth (red.)

I sitt förord till boken Den siste Atenaren (1859) framställer Viktor Rydberg  Aten och Jerusalem som motpoler i ett kulturkrig utan förskoning. Aten står för det idealistiska, rena och höga, det som tillslut för tillbaka tillvaron till en opersonlig enhetsprincip bortom alla enskildheter och bortom allt personligt. Jerusalem står för alla futtiga enskildheter och alla tillfälliga former av religiös bråte som begränsar och fördunklar människans frihet. Rydberg förklarar att hans skrift, från början en följetongsroman publicerad i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – är ett spjut slungat i krigarens vällovliga syfte att döda. Och den fiende som han vill döda med sina ord är den lutherska kyrkokristendomen som i och runt Göteborg har starkt fäste från de högsta samhällskikten ner i den djupaste allmogen. Med en helt annan utgångspunkt och grund värderingar visar också den Emmanuel Mounier (1905-1950, professor i filosofi vid Universitet i Grenoble) i sin bok Personalism på två motsatta förförståelser av tillvaron. Å ena sidan den platonska-idealistiska som tänker sig tillvarons ursprung som den rena och enhetliga idén. Varje uttryck för mångfald i livsformer och tankar är att förstå som en slags entropi, en energiförlust eller degeneration. Mot denna grundförståelse av tillvaron står den gammaltestamentliga som i sin skildring av skapelsen låter oss möta en personlig Gud som har sin glädje i att från början skapa en mångfald livsformer i samverkan men samtidigt distinkt åtskilda i sina arter och kön. För Mounier är den här diskursen inte en fråga om akademiska spetsfundighet. Han fick i sin samtid bevittna hur Atenarens spjut träffade och genomborrade Jerusalems söner och döttrar både i det judiska folket och i några fall de kristna, som t ex i fallet Bonhoeffer vägrade att låta kristendomen föras bort från troheten mot biblisk kontingens till hyllande av idealistiska enhetsprinciper. Principer som vi ju vet blev till en dödlig måttstock i nazisternas händer.

Denna idéhistoriska bakgrund bildar fond för mig när jag läser Motstand & tilbedelse, Festskrift till Roald Nikolai Flemestad. I Nordens Jante- och Svenssonkultur är det en sällsam samling skribenter som möter oss i författarregistret. De nästan fyrtio som har skrivit artiklar bär ofta titlar som står i omvänd proportion till storleken på de kyrkor och samfund man företräder, skulle man kunna säga om man vore elak. Känslan av att få inblick i ett slags exklusiv, kosmopolitisk, religiös herrklubb, som lätt hade kunnat låna rekvisita till någon roman av Dan Brown, skulle lätta ta överhanden om det inte hade varit så att situationen i de nordiska folkkyrkorna hade varit den att den siste atenarens vapenbröder har dessa kyrkor så totalt i sin hand. Alla rörelser som på olika sätt har försökt att med bibliskt liv och lära fylla de kyrkor som har så låga trösklar, att också mycket sekulariserade nordbor känner sig djupt kränkta om någon antyder att de inte skulle ha full hemortsrätt där, har egentligen misslyckats. Dessa förnyelserörelser, allt från lågkyrkliga bönhus till högkyrkliga processioner, har alla misslyckats i slaget om folkkyrkornas och därmed om folkets själ. Därför måste varje initialt förakt för det ovanlig och färgstärka, det kontingenta, som möter oss redan i författarregistret bytas mot insikten att de som träder fram här Jerusalems söner som skriver i fångenskap och exil om Kanaans förlovade land. Eftersom ingen som velat hålla ihop sann kristendom och folkkyrkkornas struktur har funnit någon framgångsrik strategi måste vi alla lyhört och ödmjukt lyssna till varandra oavsett vilken lösning på kyrkofrågan som vi har funnit.

Den nordiska högkyrkligheten har förlorat de flesta matcher, men i en gren ligger den i alla fall på topp, nämligen vad gäller festskrifter. Här gäller det nu en festskrift till Roald Flemestad med anledning av dennes 70-årsdag. För den norska läsekretsen är de yttre linjerna i hans liv och gärning säkert välkända. Född i en borgerlig miljö i Oslo, briljant student vid Meninghetsfakulteten, disputation 1970 i Strassburg, 1975-1998 försteamanuensen vid Diakonihjemmets Höyskolesenter. Prästvigd 1999 i Nordisk-katolska kyrkan och 2011 biskopsvigd och sedan dess också ansvarig för den gammalkatolska Scrantonunionens verksamhet i Europa. Från studieåren och framtill sin konversion var Flemestad en outtröttlig och uppfinningsrik förkämpe för att uppehålla och förstärka den Norske kirkes katolicitet, inte minst inom ramen för Kirkelig Fornyelse. Han deltog också från i försöken att bygga en gemensam framtid för Jerusalems söner och döttrar inom folkkyrkan med hjälp av SKG, Samråd på Kirkens grunn.

Denna fragmentariska benstomme blir genom de olika artiklarna om honom och av honom klädda i kött och blod, allt med en betydande lyskraft. De biografiska artiklar som speglar Flemestads kyrkogärning, jag tänker främst på Bernt T. Oftestads artikel Veien vi gikk, speglar samtidigt ett viktigt skede, en brytpunkt i de nordiska folkkyrkornas historia. Förnyelseförsöken, motståndet och försvarsstriden övergår i slutet av 1900-talet till flykt och exil som i fallet med Nordens-katolska kyrka, enskilda konversioner, Strandebarms prosti och Missionsprovinsen eller som i fallet med den svenska högkyrkligheten i underkastelse, uppgivenhet och i ecklesiologisk dubbelmoral eller som man säger nödkongregationalism. För Flemestad blev frågan om att hålla samman en apostolisk ämbetsordning med apostolisk tro avgörande och uteslöt kompromisser motiverade av en idealistisk kyrkosyn, alltså ett hopp till den osynliga kyrkan när den synliga frigör sig från sin Herre.

Från en svensk utkikspunkt blir några ting synliga som möjligen är så självklara för norska läsare att det kan verka onödigt att nämna. I Sverige finns en fördomsfull uppfattning att norsk kultur i allmänhet och norsk kyrkoliv i synnerhet står närmare det lantliga och folkliga. I Sverige har vi sedan länge glömt att det var Norge som fram till digerdöden var stormakten i Norden. Det var den svenske utrikesministerns Wetterstedts okunnighet som i freden i Kiel 1814 skilde Norge från Island, Grönland och Färöarna efter tusen års gemensam historia. Det var ett stort rike som en gång styrdes från Håkonshall i Bergen och Akershus i Oslo. Hos Roald Flemestad möter vi nu med en blandning av respekt och förundran en urbant kultiverad intelligensaristokat och en kristen kosmopolit. En bild som får tusen ord att börja tala föreställer Flemestad i mässhake som firar mässa uppe i den norska fjällvärlden (Hjerkinnhö). Jag kan inte frigöra mig från intrycket av att till det tillfälliga, till det kontingenta, de som ligger vid sidan av de stora frågorna i Flemestads arbete, hör både att knyta an till den norska stormaktstiden i tidig medeltid och att hävda en plats i norsk kristenhet för personer präglad av urban kultur, för sådana som med självklar lätthet rör sig på en internationella scenen. Minna egna minnen av de dagar i Bergen då samarbetet inom SKG kollapsade, säger mig att outtalade motsättningar som handlade om kulturella livsstilsfrågor bidrog till att göra motsättningarna i fråga om kyrkosyn och dogmatik omöjliga att överbrygga.

När jag läser texterna i den här volymen tycker jag mig se en röd tråd glimta till igenom dem. Den tråden är vävd av viljan att finna svar på de frågor som väcks när man möter en teologi som använder ett slags försnävad och på samma gång uttunnad lutherdom som en reduktionistisk princip som angriper de sanningar som det förut aldrig stått någon strid om i kyrkan. Nu angrips alltså en självklar konsensus omkring sanningsbegrepp, språkförståelse och skapelsesyn. Vi kan definiera det som en idealistisk liberal lutherdom, en lutherdom i atenarens tjänst. Kyrkan tänker inte teologiskt i onödan, först när hon blir provocerad. Då växer nya formuleringar fram som slår vakt om de som behöver skyddas och avvisar det som måste hållas borta. Det finns många goda exempel på bidrag till en sådan ny och nödvändig dogmbildning i denna skrift. För att inte bli för utförliga väljer jag att koncentrera mig på en text i boken, nämligen artikeln Sendt till verden med Kanaans språk. Det är Flemestad själv som är författaren.  Som framgår av titeln behandlar Flemestad i den här uppsatsen, som ursprungligen är et föredrag hållet i Bergen 2002, den så viktiga frågan om Missiologi. Skrapar man på ytan på argumenteringen i många av de stridsfrågor vars olyckliga utgång bidragit till kyrkornas inre sekularisering så ska vi finna att de som stod upp för nya ordningar och läror gjorde det med missionen som argument. Den missionsmodell som brukar företrädas av så skilda grupper som bibeltrogna pietister och liberala anpassningsteologer är den centrifugala missionsmodellen, d v s tanken att kyrkan liksom ska gå hemifrån och söka upp de förlorade genom att möta dem där de är i tanke och språk. När kyrkan har missionerat bland hedningar och sänt missionärer till andra världsdelar har ju denna missionsmodell varit adekvat och framgångsrik. I försöken att forma kyrkans liv till mission i vår egen kulturella kontext har den ofta visat sig förödande. Det har Roald Flemestad insett och pekar i stället på den bibliska grunden för en Centripetal missionmodell. Här stannar kyrkan hemma, lever ett rikt och fullödigt liv utifrån de förutsättningar som finns givna i Guds ord. Men dörrarna till detta hem står öppna för alla nyfikna, intresserade och hemlösa som tittar in.  Med utgångspunkt i Jesaja 19:18ff framhåller Flemestad med emfas vikten av att Kanaans språk brukas av kyrkan, ja, att kyrkans liturgi och liv i övrigt blir en kontext där människor utifrån får möjligheten att tillägna sig det nya språket, som ju samtidigt är bärare av trons tanke. I okuvad frimodighet skriver Flemestad: ”Avgrensingen fra omverdene er alltså intet önske om isolasjon, men fölger av kirkens misjonsupdrag i verden. Kirken tjener verden ved å tale et annet språk, ved å vaere annorledes enn den gitte kultur. Kirken misjonerer overfor verden ved simpelthen å vaere der med sin tro och sine ordningar.”  Har finns så mycket att hämta för var och en som kämpar med att hitta en väga för kyrkan i en kultur som först ha närmast kramat ihjäl kyrkan för att sedan stöta allt som kommer från Jerusalem ifrån sig. I denna artikel möter oss också viktiga tankar om kyrkans gudstjänst, om liturgin. Men här kommer också till uttryck erfarenheter och attityder som jag inte kan dela. Flemestad menar att den lutherska kyrkans lära om adiafora ligger bakom lutherska kyrkors brist på integritet och åtskiljande av det yttre från det inre. Mitt intryck är att Flemestad här allt för mycket låter sitt intryck av det lutherska färgas av pietism och lågkyrklighet. Det kan vara intressant att påpeka att frågan om adiafora blev mycket aktuell i debatten vid 1959 års kyrkomötet  Sverige, om införandet av kvinnliga präster. Lutheraner som Martin Lindström och Gustaf Wingren pekade på Laurentius Petri öppenhet för förändringar vad gäller adiafora i 1571 års kyrkoordning. Tom G A Hardt som då var en ung man på 22 år bistod i bakgrunden Bo Giertz och G A Danell. De kände sig pressade av argumentationen men Hardt fann hos gnesiolutheranen Abraham Sarcerius, som var en viktig författare för Laurentius Petri, en mycket noggrann genomlysning av begreppet adiafora. Där framgick att det finns adiafora som kyrkan inte alls har rätt att ändra. Liknande argument finns hos Martin Chemnitz i hans examination av det tridentiska mötets beslut och dess bruk av begreppet tradition. Det var också just i frågan om liturgi som lutheranerna i Sachsen på 1830-talet gjorde motstånd mot den preussiske kungens försök att skapa en union med de reformerta. Det är gripande att läsa om lutherskt kyrkfolk som bildar levande murar omkring sina kyrkor, när soldater kommer för att föra bort de lutherska präster som fortsätta att bruka handböcker som entydigt vittnar om realpresens. När Flemestad hävdar att 1600-talets lutherska kyrkoliv låter barockorglarna ta över dominansen över kyrkans liturgiska liv så går det ju lätt att visa på hur få kyrkor som på 1600-talet hade råd med orglar. Till bilden hör också att lutherska kyrkor på 1600-talet här i Norden här och där byggde korskrank för att skilja på dem som gått till bikt och därför skulle få kommunicera och på dem om inte skriftat sig. Om Flemestad och hans krets hade haft närmare kontakt med ortodoxa lutheraner i vår samtid så hade de både i Tyskland och i USA kunnat möta en rik liturgisk praxis och teologi. Bland högkyrkliga lutheraner inom Missourisynoden vet man att den djupaste hemligheten med begreppet gudstjänst inte är att vi inom ramen för liturgin tjänar Gud utan att Gud tjänar oss med sin nåd, sanning och väsentliga närvaro i Jesus Kristus.

Imponerad och uppbyggd av festskriften har jag också förstärkts i övertygelsen att vi som bor grannar i våra olika kyrkliga ruiner och skjul, jerusalemiter i förskingringen har all anledning att fortsätta att tala med varandra. Så kan vi tillsammans hitta de goda vägarna och få med oss fler på vägen hem till det himmelska Jerusalem.

Situationen i Norden tycks mer och mer bli den att de kristna som är kvar i folkkyrkorna är får utan herdar medan de begåvade och kraftfulla ledare som gått i exil är herdar utan får, mer eller mindre. Kanske kan det ske förr än vi anar att bägge dessa brister kan avhjälpas. Då kan Roald Flemestad ställas inför än större uppgifter.