När grundvalarna raseras

Chantal Delsol, Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare, Norma 2022.

Under min studietid i Norge på 1970-talet läste jag en intressant bok av prästen Håkon Fredrik Breen (1923–2004) med titeln Korset og kulturen (1956), där perspektiv på Skapelse och kultur, Korset och kulturen och Eskatologin och kulturen presenterades. Tog nyligen fram den ur bokhyllan och ögnade igenom innehållet. I slutet av boken talas bl a om en “etisk nollpunkt” där kaos i samhälle och kyrka kommer att bli allt mer påtaglig:

Den totale kamp mot Gud og kristendom vil føre med seg en rasering av de ordnede forhold. Det normale familieliv og samfunnsliv skal gå i oppløsning. Verdens normale skikkelse skal forgå …  

Detta historiedrama ser vi i vardagen, inte minst via media. Saken som sådan besannas vid läsningen av den franske professorn och författaren Chantal Delsols bok med titeln Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare.

Boken ges följande beskrivning:

“Sexton sekel av kristet samhällsbygge går mot sitt slut. Mentaliteter, normsystem, seder och tankefigurer som varit fundament i vår västerländska civilisation förändras snabbt och omdaningen driver oss in i en ny era. Övergången är brutal. Den är svår att acceptera för försvararna av den tidsålder som försvinner samtidigt som andra hjälpligt kan se hopp i moderna idéer. Men vi genomlever verkligen en förvandling. Den hedniska tid som öppnar sig upprustar gammal vishet och samtidigt gammal grymhet. Den store Pan är på väg tillbaka. (–––) Den kristna eran som nu avslutas levde på att dominera. Kristendomen bör hitta en annan form för sin existens. Som det tysta vittnet. Som Guds hemliga agent – anser författaren”.

Boken har fem avsnitt:

Inledning

En säregen ångest

Den normativa omvändningen

Den ontologiska omvändningen

Kristendomen ställd utanför samhällsbygget.

Under det tredje avsnittet stannade jag särskilt upp inför jämförelsen mellan fornkyrkans kamp mot hedendomen och den förändring som den kristna tron skapade i samhället – och hur den kristna tron under de två senaste århundradena allt mer trängts undan, d v s att hedendomen allt mer besegrat den kristna trons ideal. Jag citerar:

“Den normativa omvändning som vi ser i arbete här, genom denna lugna och avgörande revolution som går genom 1800- och 1900-talet, utgör nästan exakt motsatsen till det som inträffade under 300-talet. En omvändning av omvändningen, så att säga. Man återställer skilsmässa, som det kristna samhället hade avskaffat. Man tillåter barnamord som de kristna hade förbjudit – även om man alltid kan diskutera fostrets status som ‘person’ eller ej måste man verkligen vara ideologidriven för att inte medge att abort är barnamord. Man låter legitimitet pryda homosexualitet och självmord – som den nyfödda Kyrkan kriminaliserade. Den dubbla omvändningen tar oss till hedendomen före kristendomen. Man kan tillägga att den nuvarande omvändningen till och med söker återgå till ett ännu tidigare förflutet när, till exempel, polygami förespråkas” (sid 57–58).

Under det fjärde avsnittet dryftas ‘Monoteismens bräcklighet’ och ‘Panteismens återkomst’. Därefter lyfts ‘Ekologi som gemensam religion’. Här finns en del tänkvärda perspektiv som beskriver nutidsmänniskans situation.

“Hedendomen, som är kosmisk, gensvarar på ekologins oro. Det postmoderna ögonblicket är upptaget med rummet snarare än tiden därför att den har givit upp de storslagna världsliga förhoppningarna. I kosmoteismen känner sig människan hemma i världen, som står för den enda verkligheten och inrymmer det heliga och det profana på en och samma gång” (sid 83).

Författaren formulerar sig mitt i prick med avseende på vår aktuella situation, folkets i allmänhet livsåskådning:

“Ekologin i dag är en religion, en tro (–––) … blivit en liturgi (–––) … är en katekes (–––) … är en samstämmighetens lära. Den som ställer frågor i ämnet, som höjer minsta tveksamhet, hålls för galning eller skurk. Framför allt är detta det uppenbara tecknet på en kraftfull trosuppfattning och sannerligen inte en rationell vetenskap. Passionen för naturen frambringar acceptans för allt som ifrågasattes av den allsmäktiga individualismen – det personliga ansvaret, skulden som överförs till kommande generationer, skyldigheter mot samhället. Det är sålunda i denna närvarande och hedniska religionens namn som vi återställer alla de oumbärliga dimensionerna av tillvaron, som tidigare beaktats och odlats av kristendomen” (sid 85–86).

På ett träffande sätt formuleras hur inte minst media står för färdriktning och övervakning:

“Tv-kanalernas programledare är vaktposter och ibland den omutliga portvakten när det gäller den gemensamma moralen. Inte nödvändigtvis producenterna, för moralen kommer från flera källor. Det är vaktposterna som genomdriver den. (–––) Ekologins religion kräver också riter och offer – källsortering, koldioxidövervakning och omsorg om jorden – vilket fyller våra media. Men vår elit, styrande och influerare, uttalar moralen, skapar motsvarande lagar och fryser ut dåliga medborgare” (sid 88–89).

I det femte och sista avsnittet ställs frågan inledningsvis: – “Vad händer nu, vad blir det av Kyrkan som inte längre är samhällsbärare?” Några exempel nämns: resignation och avsägelse. Ett annat icke obekant fenomen är anpassning: ‘att låna sina färger av segerherren för att överleva’, ‘att använda en kameleontisk rivalitet’ och ‘aplik imitation’. Det leder till att missionsuppdraget får en annan prägel, där t ex dialogen är mer i fokus.

“… är kyrkliga ledare framdeles tystlåtna och diskreta apostlar, långt ifrån de nyfrälsta som traditionen har vant oss vid. Erövring är inte längre aktuell och ersätts av ett ödmjukt vittnesbörd. De som förespråkar evangelisation som förr blir omgående rättade och inordnade i propaganda som smakar illa. Erövringar är bannlysta för religionen liksom de är för stater” (sid 119).

De sista sidorna i boken analyserar den Romersk-katolska kyrkans dilemma (författarinnan är romersk-katolskt troende) och här finns intressanta aspekter av självkritisk karaktär. Den Romersk-katolska kyrkan är belastad av ett förtryckande förflutet och kommer allt mer i minoritetsställning. Här överraskas jag av följande formulering:

“Att vara i minoritetsställning ställer sina krav. Hädanefter behöver vi lära oss av judarna och protestanterna. I majoritetsställning är de nödvändiga dygderna tolerans, ödmjukhet och finkänslighet. I minoritetsställning är tolerans inte längre en dygd utan en nödvändighet. De dygder som behövs är sinneslugn, tålamod och uthållighet. Den som är i minoritet bör undvika paranoia. Denna situation, som är okänd i vår historia, tar oss slutligen till de första kristnas tid” (sid 125–126).

Sammanfattningsvis: en omtumlande bok att läsa!

Jag återvänder till den norske författaren Breens bok, som trots de mörka sidorna i tillvaron skådar mot en ljus framtid:

Troen lever i skjӕrningspunktet mellom denne verden og Guds rike som kommer. Denne spenning må vi la stå.

Avslutningsvis hänvisar han till apostelns ord, 1 Kor 7:29–31:

Tiden är kort. Nu måste även de som har hustru leva som om de inte hade det, och de som gråter som om de inte grät, de som är glada som om de inte var det, de som köper något som om de inte fick behålla det, och de som brukar den här världen som om de inte brukade den. Den här världens ordning går nämligen mot sin undergång … 

I Psalm 11 beskriver kung David historiens drama, när han konstaterar hur ondskan florerar och motståndarna triumferar: När grundvalarna raseras, vad kan då den rättfärdige göra? I livet med HERREN har David erfarenhet av och förvissning om vem som trots allt har makten mitt i all turbulens. Till HERREN tar jag min tillflykt … (–––) HERREN är i sitt heliga tempel, HERRENS tron är i himlen. Han dömer och upprättar, förbannar och frälser. David har genom tron på Guds löfte – i vårt perspektiv det uppfyllda löftet: Jesus Kristus – frid med Gud. Motgångar och prövningar här i tiden blir en fostran för det tillkommande. HERREN är rättfärdig, han älskar rättfärdighet. De ärliga ska se hans ansikte.

Roland Gustafsson

Biskop emeritus