Nobelprisen i Guds hånd

Nobelpriset i Guds hand

I år är det femtio år sedan Alexander Solsjenitsyn fick Nobelpriset. Hur såg han själv på det? En viktig källa är det Nobeltal, som han höll 1974, sedan han hade blivit landsförvisad och på plats tog emot priset. Solsjesnitsyns Nobeltal är ett av de viktigaste litterära dokumenten under 1900-talet.

   Solsjenitsyn har mycket medvetet ägnat hela sin diktning åt Ryssland. Varför? I sitt tal säger han: ”Nationerna är mänsklighetens rikedom, dess allmänneliga personligheter; den allra minsta bland dem har sina särskilda färger och rymmer en särskild fasett av Den gudomliga planen.” Det är denna särskilda färg, denna fasett av Guds stora plan som diktningen skall lyfta fram, skydda och bevara. Genom dikten blir den en röst i nationernas stora kör.

   Litteraturen är ett kraftig motmedel mot alla värdens devalvering. Solsjenitsyn såg detta klart. Han beskriver denna devalvering som en ”grottmentalitet”.  Den ”söker inge oss att det inte existerar några stablia, allmänmänskliga godhets- och rättfärdighetsbegrepp, att allt är flytande och skiftar...” Det är en oförmåga att förstå ”människans beständiga väsen”. Vad finns det för motkraft mot denna grottmentalitet? Det är tron på det godas orygglighet, på sanningens odelbarhet. Det var denna grundövertygelse, som bar hela Solsjenitsyns livsverk – och inte bara hans. Hans livsgärning är en del av en större rysk verklighet. Jurij Maltsev har skildrat den i boken Den underjordiska ryska litteraturen 1955-1975 (sv. övers. 1979). Själv kunde Solsjenitsyn 1974 ge ut något så uppseendeväckande som en debattbok om Ryssland och kommunismen – visserligen tryckt i Paris, men den letade sig på okända vägar in i Ryssland. Det var Röster ur ruinerna (sv. övers. 1979).

   Konsten är för Solsjenitsyn en Guds gåva. Han säger: ”Redan i mänsklighetens gryningsdunkel tog vi emot den ur Händer, som vi inte hann se. Och vi hann inte fråga: Vartill denna gåva? Hur skall vi handskas med den?” Konsten är en hela mänsklighetens gemensamma egendom. Den förbinder folken och generationerna med varandra. Den gör det möjligt för oss att förstå oss själva och de andra. I konsten gestaltas människans grundvillkor mellan ont och gott. Sven Stolpe har sagt: ”Det är med geniernas ögon vi ser.” De orden får sin tyngd i Solsjenitsyns verk. Med Gulag-arkipelagen öppnade han världens ögon för den kommunistiska terrorns bråddjup. Med romanerna i sviten Det röda hjulet klädde han av myten om den ryska revolutionen. Men också i det lilla formatet öppnar han våra ögon, t.ex. i novellen Vi gör aldrig några misstag, där han gestaltar den aningslöse idealistens tragedi.

   Lyrikern Inga-Lina Lindqvist har sagt att varje litterärt verk måste ha en stråle av ljus. Var finns den strålen av ljus hos Solsjenitsyn? Den finns i hans övertygelse om sanningens oerhörda kraft. Sitt Nobeltal avslutade han med ett ryskt ordspråk: ”Ett enda sanningsord uppväger hela världen.”

Christian Braw