Om begreppet tradition

AKTUELL ARTIKKEL

av kap. kyrkoherde Fredrik Sidenvall

Från: "Julhälsningar 1996".

Om begreppet tradition

En ofta citerad uppsats av biskop Anders Nygren heter "Det självklaras roll i historien". I den visar han på en viktig förutsättning för allt studium av idéernas historia. Han påpekar att varje tid karaktäriseras av sina speciella tankar och idéer som bryter sig mot varandra. "Men vid sidan av dessa i ögonen fallande motsatser glömmer man blott allt för lätt, att det finns något som ännu djupare karaktäriserar den ifrågavarande tiden, nämligen de självklara förutsättningar, på vilka hela tidsskedet bygger och som äro gemensamma för alla, för vänner och motståndare".

Här är inte platsen att på ett vetenskapligt sätt utreda vad som hör till det självklara i vår tid. Men om någon om ett sekel skulle försöka sig på en sådan uppgift så skulle denne kanske pröva om inte synen på förändring som något gott och nödvändigt i sig hörde till det självklara i vår tid. Att förändring är tecken på friskt liv och hälsa är ett axiom som i vår tid accepteras av grupper och ideologier som i sakfrågor kan ha diametralt motsatta uppfattningar. Den positiva synen på förändring är en självklara del av det väldiga idé-komplex som kallas modernitet och som vuxit fram ur franska revolutionens idéer, Darwins evolutionslära och många andra faktorer. Förändringsprincipen har från att ha väglett samhällsomdaningen i stort, under de senaste decennierna trängt ned i mindre strukturer, som arbetsplatser, föreningar och institutioner. Omorganisation och förnyelse är honnörsord. På den allra senaste tiden har förändringsprocessen också trängt fram till det privatmoraliska området och därvid kommit i konflikt med äldre givna axiom eller självklarheter. Det mest iögonenfallande exemplet på detta är ju partnerskapslagen, som sanktionerar homosexuellt samliv. När den nya tidens självklarheter stöter på äldre självklarheter upphör dessa i samma stund att vara självklarheter utan blir istället något annorlunda, något som kan ges ett namn och ifrågasättas. Tradition är ett samlande ord för sådan gamla självklarheter som kommit i konflikt med förändringspricipen eller kommit i otakt med tiden (J Jonsson Kyrkorna i Europa).

Problemet för dem som eventuellt ändå vill resa sig till försvar för de äldre självklarheterna är att dessa just är självklarheter som man tagit för givna , därför är dessa principer och värden ofta inte genomreflekterad och därför svåra att motivera och försvara. Man har för att uttrycka det enkelt glömt varför man tycker som man tycker och vill det man vill. Därför kan man inte argumentera och inte effektivt föra traditionen vidare. Detta leder snart till traditionsförsvagning och till slut till upplösning. Men vad vi nu kan ana är att förändringspricipen har trängt så djupt att den vidrör inte bara kulturellt givna självklarheter utan också sådan ordningar som verkligen är självklart givna utifrån naturen, eller Skapelsen. Detta skeende i vår samtid har ledamoten av Svenska Akademien Torgny Lindgren på ett mästerligt sätt fångat in i den historiska men också samtidskritiska romanen "Ljuset". Där skildras den norrländska byn Kadis som drabbats av pesten. Endast sju personer överlever. Alla de som var bärare av traditionen , av det självklara och rimliga ordningarna, hantverkare, byäldste och präst har dött. Livet för de överlevande blir oordnat och rättslöst men en plågsam känsla av att livet har spårat ur tynger åtminstone en av dem - Könik. Så en dag ,efter flera år präglade av förändrings princip, en förändring som var ett uttryck för död och inte liv, får så byn äntligen kontakt med yttervärlden genom besök av en före detta kunglig ämbetsman. Med ett stort hopp anförtror sig Könik åt denne representant för lag och ordning, för det självklara: " Det har således kommit en människa som i grunden visste hur allting skulle vara, som kände till det självklara och givna, som kunde skilja vrångt från tillbörligt .

"Du har verkligen suttit till doms, sade Könik misstroget och förväntansfullt.

Över folk och fä och över löst och fast, sade denna Nils.

Det är inte konungen som har sänt dig, sade Könik. Det är Gud."

Den självklarheten att traditionsöverföringen är en grundförutsättning för all mänsklig civilisation och kultur och att den är helt avgörande för det andliga livet är nu så ifrågasatt att traditionsbegreppet måste lyftas fram och nyupptäckas. Traditionstanken måste för att tala med Nygren övergå från att ha räknats till det självklara till att räknas till "de tankar och uppfattningar, som under denna tid brutit sig mot varandra och kämpat om herraväldet". Som ett instrument i den kampen skall denna uppsats ses.

Målsättningen här är dock inte att belysa det allmänmänskliga behovet av tradition utan att belysa traditionens stora betydelse för den kristna kyrka. Att traditionen knappast är en självklarhet i den svenska kyrkan utan att den är minsta lika ifrågasatt i den som i det omgivande sekulariserade och modernistiska samhället torde stå klart för alla. Docenten och kyrkoherden Folke T Olofsson gör i sin senaste bok "Vart är Svenska kyrkan på väg?" en mycket träffsäker analys av tidsläget". Ett citat ur kapitlet " Servilitet och traditionsintegritet" kan hjälpa oss in i vårt ämne:

"Den inre substansförlust som är vanlig i Svenska kyrkan kommer av en inre sekularisering. Svenska kyrkan har inte förblivit opåverkad av sekulariseringen och modernismen utan tagit över och införlivat element från denna tidsålders tankemönster och därigenom begränsat sitt eget synfält. Därmed har Svenska kyrkan fått svårare att se sin identitet. Som en konsekvens därav har hon inte förmått bevara sin integritet i fråga om den egna traditionen utan böjt sig för ideologier och opinioner som varit fientliga mot eller oförstående inför det som utgör kyrkans väsen"4.

Det radikala brott med traditionen som i Lindgrens roman sker genom ond bråd död sker i verkligheten i en process där liv, förändring, förnyelse och anpassningen är honnörsord.

Det kristna traditionsbegreppet.

I den kristna teologin används ordet tradition på flera olika sätt. I en rapport från Faith and Order-kommissionen om Traditionen och traditionerna definieras fyra betydelser av ordet: "Med Tradition med stort T avses evangeliet självt, överfört från generation till generation i och av Kyrkan. Med tradition med litet t avses den traderande (överförande) processen. Termen traditioner används på två sätt, för att både beskriva mångfalden av uttrycksformer och beskriva vad vi kallar konfessionella traditioner" (olika samfund) 5

Alltså tradition kan dels betyda

1. det kristna evangeliet som det är oss givet i den heliga skrift.
2. själva överförandet av tron och läran från generation till generation
3. de yttre traditionerna i gudstjänstordningar, psalmer och böner
4. de olika kristna trostraditionerna, eller samfunden.

I fortsättning kommer vi ange i vilken mening vi använder ordet tradition.

Att kalla Guds uppenbarelse i den Heliga Skrift för tradition är inte någon ny eller utombiblisk tanke. Den finns i Skriften själv. Det grekiska ordet för tradition är paradosis - det som blivit överlämnat, eller utlämnat. Gång på gång hänvisa i de apostoliska breven till vad apostlarna själva mottagit från Herren och som de överlämnat vidare till församlingarna, 1Kor 11:2,23, 15:1-11, 2Tess 2:15, 3:6 och Judas v.3 Det senare stället ur Judas brev sammanfattar på ett pregnant sätt det bibliska traditionsbegreppet: "Mina kära, i min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning känner jag mig tvungen att sände er en maning att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga".

Två viktiga ting framgår här tydligt, dels att det finns något som är givet en gång för alla och som är höjt över tidernas påverkan och dels att den apostoliska traditionen handlar om så viktiga ting att fasthållandet vid denna är avgörande för frälsningen. Att den centrala evangeliska traditionen hade börjat sammanfattas i koncentrerade punkter redan i apostolisk tid och börjat överlämnas till nyomvända och nydöpta i fast form framgår av 1Kor 15:3: "Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder enlighet med skrifterna, att han blev begraven, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas".

När Paulus skriver om att han själv tagit emot traditionen, så är det viktigt att minnas hur Paulus betonar i Galaterbrevet att han efter omvändelsen på Damaskusvägen inte mottog undervisningen av apostlarna utan tillbringade en lång följd av år i Arabien. Det han tagit emot är alltså något som överlämnats av Herren Jesus Kristus själv i uppenbarelseform. Detta bekräftas också i 1Kor 11:23 där Paulus beskriver nattvardstraditionen: Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd... Tradition med stort T är alltså Guds egen uppenbarelse i Jesus Kristus. Om den kan aldrig sägas i förringade ton: Men det är ju bara en tradition.

Går vi tillbaka till GT finner vi kanske inte ordet Tradition där men väl saken. Gång på gång påminns gudsfolket om att trons rätta förhållningssätt är att minnas, att hålla fast vid minnet av Guds frälsande ingripande i sitt folks historia:

"När då era barn frågar er : "Vad betyder denna er gudstjänst?", skall ni svara : "Det är ett påskoffer åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte Egypten, men skonade våra hus" 2Mos 12:26,27. Här möter vi den centrala gammaltestamentliga Traditionen med påsken som dess centrala innehåll men också traditionen enligt den andra definitionen härovan, alltså processen att överföra trons innehåll från generation till generation. Barnen frågar, föräldrar återger troget det svar deras fäder en gång fick från Herren själv. Detta är ett bärande drag i det gamla förbundet liksom i det nya. Kyrkans liv handlar om att gång på gång åter levandegöra och närvarandegöra Guds frälsande ingripanden i historien, att få människor att aktivt minnas och ta emot Traditionen.

Den framstående kanadensiske augustinusexperten Robert Crouse har i ett föredrag om Tradition och förnyelse lyft fram hur viktigt minnet är för Augustinus. För denne är minnet förutsättningen för all kunskap, utan vilket det vi kallar erfarenhet inte skulle kunna vara möjligt. Minnet är grunden för vår förståelse av nuet och för vårt hopp inför framtiden. Och Crouse fortsätter: Vad minnet är i en personlighet, det är traditionen i Kyrkans liv. Traditionen är kyrkans minne. Utan denna hågkomst, lider Kyrkan av en handikappande glömska: hennes omdöme blir godtyckligt och nyckfullt; den blir - strikt talat - idiotisk. Israel är troget om, och bara om, Israel minns. "Du skall komma ihåg att du själv har varit slav i Egyptens land och att Herren din Gud har räddat dig" 5Mos 15:15. - Påsken återkallar minnet av Israels befrielse från träldomsband, och detta minne av det förflutna beskriver samtidigt både Israels relation till Gud i nuet, och Israels messianska förväntningar. Och det Nya Israel minns det också, ty också vi firar påsk, för att komma ihåg, minnas Guds frälsande verk i Jesus Kristus, och för att föregripa fullhet i hans rike som skall komma. Åminnelse (anamnesis) är den tekniska termen: Närvaron av det förflutna i all dess styrka .…"

Här blir det tydligt att Guds paradosis, Guds överlämnande inte främst handlar om språkliga satser, dessa beskriver bara Guds eget överlämnade, Guds utlämnande av sig själv. Gud har överlämnat till oss sin skapelse, han har anförtrott oss sin lag, Han har utgivit sin enfödde Son. Jesus har utgivit sin kropp och utgjutit sitt blod för vår salighets skull. Jesus har överlämnat till Kyrkan den Helige Ande och Gud fortsätter att göra det tiderna igenom. Detta är hjärtat i Traditionen med stort T, det som Gud själv överlämnar till människorna. I den betydelsen måste all sann kristendom beskrivas som traditionalism, som ett troget fasthållande vid Traditionen med stort T.

Nu finns det emellertid också en traditionalism som Guds ord tar avstånd ifrån. Den karaktäriseras tydligast i Matt. 15. Där använder Jesus själv begreppet paradosis i meningen mänskliga traditioner utan gudomlig sanktion: Så sätter ni Guds ord ur kraft för era reglers skull. Det Jesus tar avstånd i från här är sådana traditioner som inte står i överensstämmelse med Traditionen med stort T, som inte är en del av Guds överlämnade utan tvärtom ställer sig hindrande i vägen för den.

Tradition och förnyelse

När Jesus i Matt 5 gång på gång upprepar orden: "Ni har hört att det blev sagt .… Men jag säger er..." kan det uppfattas som att Jesus är benägen att förnya traditionen så radikalt att man kan tala om diskontinuitet eller traditionsbrott. Den suveränitet med vilken Jesus förhåller sig till det gamla förbundet och dess stadgar är inte ett uttryck för en radikal princip som skulle kunna ge legitimation åt kyrkan idag att förhålla sig lika till suveränt i förhållande till den tradition som Nya testamentet förmedlar till oss. Förklaringen till detta Jesu förhållningssätt ligger tvärtom i hans person: han är gudamänniska. Han är Guds Son som fanns före all tid Joh 1:1, han var till före Abraham Joh 8:58, och därför också före Mose. Dessutom är han också i sitt förnedringstillstånd, såsom människovorden ständigt i fullkomlig gemenskap med Fadern: De ord jag säger er talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Jesus kommer alltså inte med något nytt och eget, han återknyter istället till den ursprunliga traditionen, till det som var av begynnelsen, Matt 19:4 och korrigerar det i traditionen som förfallit på grund av människors svaghet och anpassning till tidsandan. Det är den reformatoriska principen vi möter hos Jesus. Det är så den riktiga förnyelsen och förändringen sker i kyrkan, när den ursprungliga, gudagivna och därför oföränderliga traditionen återupptäcks. W. J Hankey, en annan kanadensisk teolog, har formulerat satsen: Förändring, som en manifestation och förklaring av det som principiellt är oföränderligt är utveckling.8 Detta är i koncentrat den reformatoriska principen som alltså inte innebär brott mot den gudagivna Traditionen men väl kan svepa undan sådan mänskliga traditioner som kommit att stå hindrande i vägen för den. Kyrkan förnyas genom nyupptäckten av Guds eviga sanningar. Så har kyrkan förnyats genom Augustinus, Martin Luther, Henric Schartau och Bo Giertz. I denna förnyelse som är en återgång till Traditionen spelar den Helige Ande en avgörande roll. Den Helige Andes roll i förhållande till förnyelse och tradition har kardinalen Leger behandlat i ett föredrag.

Denne skriver: "Kristus har sagt oss två väsentliga saker angående den Helige Ande och Kyrkan. Han skall 'påminna er om allt det jag har sagt er' (Joh 14:26) och 'han skall leda er till hela sanningen (Joh 16:13)....' Den Helige Ande skapar på en gång minne och profetia i Kyrkan. När Kyrkan endast tar hänsyn till nuet, kommer hon inte göra annat än att förändras; om hon bara ser på framtiden, kommer hon bara att drömma; endast när hon är medveten om Kristi levande tradition blir hon sant förnyad... Utan den Helige Ande kan vi bara se det som omger oss för tillfället och vi glömmer vad som varit före oss. Misstro eller okunnighet om traditionen åstadkommer otvivelaktligen förvirring och förändring , med det befrämjar inte förnyelse. Tvärtom, det hotar den."

Den lutherska synen på traditionen.

För Luther och konkordiebokens fäder fanns det anledning att ta avstånd från en felaktig traditionalism i kyrkan, nämligen just en sådan som Jesus själv kritiserade, som alltså innebar ett sådant fasthållande vid de små mänskliga traditionerna att detta hindrande tillgången till den stora gudomligt givna Traditionen. Efterhand hade det inom den romerska kyrkan utvecklats en sådan uppfattning av traditionen att man menade att den var en parallell, från Skriften helt obunden uppenbarelse, med samma betydelse för Kyrkans lära som det nedskrivna gudsordet. I det Tridentinska mötets beslut fastslås att den gudomliga sanningen måste sökas ur två källor, den Heliga Skrift och traditionen. Man räknade med att det från apostolisk tid fanns en muntlig tradition som förvaltades av Kyrkans hierarki men aldrig nedtecknades men som lades till grund för Kyrkans ordningar men också i några fall för hennes lära. 300 år efter det Tridentinska mötet slog det Första Vatikankonciliet fast läran om Påven ofelbarhet och dogmen om Jungfru Marie obefläckade avlelse utan grund i Skriften men med hänvisning till traditionen. Påven Pius IX kunde säga: Traditionen det är jag.

Mot detta traditionsbegrepp har den lutherska reformationen ställt fram den Heliga Skrift som den enda källan till gudomlig sanning. Våra bekännelseskrifters syn på förhållandet mellan den Heliga Skrift och andra uppbyggliga skrifter som finns i vår tradition formuleras i Konkordieformelns inledning (Epitome, SKB, 499)

"Men andra skrifter av äldre eller nyare lärare, vad de än må heta, får icke likställas med den heliga skrift, utan de måste alla underordnas denna och får icke anses vara något annat och mer än vittnen, som betygar, huru och var denna profetiska och apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid". Skriften sätts självklart över all tradition men detta innebär fördenskull inget ringaktande av traditionen i riktig mening. I luthersk uppfattning utgör Bibeln, för att tala med Bengt Hägglund, det första och avgörande ledet i den kristna traditionen.

Den lutherska synen på traditionsbegreppet har på ett utförligt sätt genomarbetats av Martin Chemnitz i hans Examen concilii Tridentini. Där prövar han nogrant utifrån Bibeln och kyrkofäderna legitimiteten av kociliets användning av begreppet tradition. Chemnitz kommer i sin undersökning fram till åtta olika sätt att använda begreppet tradtion Vi skall här kortfattat sammanfatta hans analys och hans kommentar till de olika betydelserna.

1. Traditionen är det som senare skrevs ned i Skriften.

"Första slagets tradition är det som Kristus och apostlarna förmedlade genom muntliga ord och som sedan överfördes till skrift av evangelister och apostlar", skriver Chemnitz.

Han inser givetvis att allt vad apostlarna och generationen efter dem sade inte blivit nedtecknat. Men som Irenaeus säger detta var " i översenstämmelse med Skriften"

2. Tradition är också själva kanonprocessen, där det avgörs vad som skall höra med till den Heliga Skrift.

Också denna betydelse gillar Chemnitz. Hans stöd underbyggs bl.a. med citat från Augustinus:"Skriften övervakades av kyrkan i en obruten tidsutdräkt och av en förvissso obruten succesion och troget förmedlades den till eftervärlden och till oss, som om den gått från hand till hand"."Från hand till hand", här använder Augustinus själva urbilden av tradition.

3. Tradition är den apostoliska trosbekännelsen och trosregeln.

"Detta är den sanna och uråldriga traditionen från apostlarna som inte överlämnar något utanför eller bortom Skriften men omfattar hela Skriften". Chemnitz bejakar alltså att den kristna traditionen har sammanfattas i fasta formuleringar utanför Skriften som i den apostoliska trosbekännelsen. Dessa summeringar av tron får inte ställas över Skriften men är en god hjälp för en rätt tolkning av Skriften. En sådan tolkningsnyckel kallas också för regula fidei. Bengt Hägglund behandlar i sin bok Trons mönster på ett ingående sätt begreppet trosregeln och säger bland annat om dess förhållande till Skriften att det kan "mycket väl i den konkreta situationen råda en växelverkan mellan Skrift och tradition, så att den senare är vägledande för förståeelsen av Skriften, och denna i sin tur avgör, hur traditionen skall bedömas, och bestämmer, vilken betydelse och funktion som tillkommer det ena eller andra ledet i traditionen. En mellanställning mellan Skriften och den efterbibliska traditionen intar den fornkyrkliga bekännelsen eller trosregeln. Den visar hur man i kort formel sammanfattat trons innehåll och därmed angett vad man funnit vara det bärande i Bibelns budskap".

4. Traditionen är den sanna tolkningen av Skriften.

Också denna betydelse, rätt tolkad, bejakar Chemnitz när han skriver: "Ty det är ingen tvekan om att urkyrkan mottog från apostlarna och från apostoliska män, inte bara texten till Skriften utan också dess legitima och naturliga tolkning". Det som här avses är väl det som ligger i förlängningen av det förra, alltså Skriften tolkad utifrån trosregeln.

5. Tradition är dogmatiska slutsatser.

"Att fäderna ibland kallar de dogmer för tradition som inte uttrycks med så många bokstäver och stavelser i Skriften men som sammanställs från klara vittnesbörd i Skriften genom god, säker, fast och klart resonemang" bejakar Chemnitz. Som exempel på detta nämnes uttryckligen läran om barndopet och läran om Kristi två naturer.

6. Traditionen är fädernas konsensus.

"För vi tillägnar fädernas skrifter deras tillbörliga och, i sanning hedervärda plats, som tillkommer dem, ty de har klart utlagt många stycken av Skriften, har försvarat kyrkans gamla dogmer mot nya kättares angrepp, och de har gjort så på Skriftens grund, de har korrekt utlagt många läropunkter, de har nedtecknat månget angående fornkyrkans historia, och de har på ett nytt sätt uppmärksammat mycket annat. Och vi ser fram emot detta, att i det liv som kommer vi skall få se vad vi tror och hoppas om Guds nåd tack vare Hans Son, Förlossaren, såsom medlemmar av den sanna katolska kyrkan; att vi må se Guds egen Son, patriarkerna, profeter, apostlar, martyrer och fäder, som höll fast vid den sanna grunden, och att vi må njuta innerlig vänskap med dem i all evighet". Så stark uttrycker här Chemnitz de lutherska reformatorernas samhörighet med och vilja till kontinuitet med kyrkofäderna. Men det är värt att lägga märke till att han samtidigt ger uttryck för att också kyrkofädernas skrifter måste ställas under en högre norm, nämligen Skriften.

7.Traditionen är seder och bruk

När den romersk-katolska kyrkan ville stödja nya dogmer på en oskriven traditioen utanför skriften, hävdar Chemnitz att endast kyrkliga sedaer och bruk kan bygga på en oskriven tradition. dessa oskrivna traditioner beträfffande hur dopet och nattvarden skall förvaltas bör tagas på allvar. Kyrkan är emmellertid inte bunden vid alla fornkyrkans seder och ceremonier. De bör brukas så att tron bygges upp och under evangelisk frihet. Det bör dock noteras vilken positiv hållning Chemnitz ändå intar till den oskrivna traditioner som finns i de kyrkliga bruken." Att apostlarna instiftat särskilda riter för kyrkan är tydligt utifrån deras egna skrifter, och det är sannolikt att även andra yttre riter än dem som är nämnda i Skriften överlämnades av apostlarna.

"Kristen frihet sätter en gräns för apostoliska riter, nämligen att ceremonier bör förbli adiaphora, få till antalet, goda och nyttiga till uppbyggelse, ordning och stil".

8. Tradition är läror som ej finns i skrift men som enligt kyrkan skall hållas lika högt.

Denna betydelse av begreppet tradition vänder sig Chemnitz emot med kraft. Det är ju denna påvekyrkans säruppfatttning av begreppet tradition som ligger till grund för så många av de stridsfrågor som blev själva anledningen till reformationen. Petrus av Soto har uttryckt denna betydelse av traditionen sä här: Det är en ofelbar katolsk regel. Vad helst den romerska kyrkan tror, håller fast vid, och iaktager, även om det inte finns i Skriften, det som lämnades över av apostlarna ... Dessa seder vars början, instiftare, ursprung är okända och inte kan finnas, har utan tvekan lämnats över av apostlarna". han räknar upp följande traditioner: Mässoffret, smörjandet med olja, åkallandet av helgon, de goda gärningarnas förtjänst, den romerske påvens primat, konsekrationen av dopvattnet..." Chemnitz kan acceptera en del ordningar att brukas i frihet för uppbyggelsens skull men aldrig sådana som kommr i direkt strid mot Skriftens auktoritet. Tradition utan verklig sanning är bara tom vana. Chemnitz klargör sin och reformatorernas ståndpunkt genom att citer Tridentinums Distinktion nr 8:" Seder utan sanning är gamla fel. Må ingen sätta seder mot förnuft och sanning, ty förnuft och sanning överträffar alltid sederna" . Man bör hör noter att Chemnitz undersökning av den åttonde betydelsen av traditionsbegreppet är det mest omfattande och att det inte är några förenklade polemiska staser han ställer upp. Men med precision tar han avstånd av just den använding av traditionsbegreppet som kommer i konflikt med det bibliska sanningsbegreppet. I en kontext där reformatorisk kristendom som helhet har framställts som antitraditionalistisk är det anmärkningsvärt hur långt Chemnitz ändå sträcker sig i ett bejakande av traditionens betydelse i sju olika avseenden.

Traditionen och trosöverföring

Redan inledningsvis konstaterde vi ju att det självklara inte ådrar sig någon särskild uppmärksamhet, inte , förrän det blir ifrågasatt. För den kristna trosöverföringen betyder detta att mycket har sagts, tänkts och uppmärksammats beträffande evangelisation, väckelse och mission men inte mycket om det som har varit och förblir den huvudsakliga metoden för trosöverföring, nämligen fostran i hemmet och församlingen. Betydelsen av den traditionsöverföring som sker i hemmen genom aftonbön på sängkanten, husandakt, bibelläsning, normgivning och gemensam kyrkogång, kan inte överskattas. Att denna huvudväg för trons spridning beträddes redna under apostolisk tid visar 2Tim 1:5 "Jag har blivit påmind om den uppriktiga tro som fanns hos dig och som fanns redan hos din mormor Lois och din mor Eunike; jag är viss om att den även finns hos dig". Att föräldrarnas berättande för sina barn var en huvuväg också i det gamla förbundet har vi pekat på redan ovan. "När så era barn frågar er skall ni svara...". När nu detta som varit självklart blivit så ifrågasatt genom de allt färre kristna hemmen, bristande medvetenhet om traditionsöverföringens vikt i dem som finns och genom att kyrkans verksamhet tenderar att mer bli fritidspedagogik med kristna förtecken än effektiv trosöverföring, så finns det all anledning att på nytt lyfta fram det självklara, försvara dess betydelse och förnya dess funktion. Detta finns det inte möjlighet att göra i detta sammanhang utan det lyfts nu fram för fortsatt reflexion.

Något kan emellertid sägas. Inte heller beträffande uppfostran och traditionsöverföring lever kyrkans folk sitt eget liv utan påverkan från samhället i övrigt. Det är självklart så att den männiksosyn och den pedagogik som präglat det svenska samhället på ett för Europa ganska speciellt sätt efter andra världskriget också har påverkat kyrkan. Den s.k. Befrielsepedagogiken som med Frankfurtskolan spreds som ett försök att förhindra att en ny Hitler någonsin skulle kunna växa fram ville sätta barnet själv i centrum.

• Barnet har i sig själv impulser att upptäcka världen och att lära sig vad det behöver och på ett naturligt sätt sträcka sig ut i samverkan med andra. Men för att detta skall bli möjligt behöver barnet befrias från krav och hämningar av olika slag. Till de stora farorna utmålades auktoritet och tradition.
• 
  
  

Denna pedagogik har uttalat ställt sig negativ till det som i alla tider varit huvudvägen för kyrkans tillväxt, nämligen tradtionsöverföring. Här måste de kristna tänka igenom vilken syn på människan och på pedagogik som Bibeln ger och som är förutsättningen för att tron skall kunna lämnas vidare. En given slutsats för pedagogiken som ligger i Bibelns männiksosyn är synen på människans såsom syndare. Människan, inte heller barnet, vet sitt eget bästa. Hon behöver befrias men inte främst från yttre ordningar och regler utan från det onda i henne som vill fördärva henne själv. Människan är indragen i en fortsatt skapelseprocess, som på ett särskillt sätt börjar i dopet. Där samma mönster som i den första skapelsen går igen, Guds ord kommer utifrån och skaper ordning ur kaos och mörker. Denna process fortsätter livet igenom , i barnets fostran, i den vuxnes dagliga omvändelse.

I detta sammanhang, som en given förutsättning för denna skapelseprocess och för traditionsöverföringen, måste det fjärde budets betydelse lyftas fram. I Bibeln finns det en verkligt befriande syn på barnet, som lyfts fram som en sinnebild för de största i himmelriket, ja Gud själv har ju blivit ett litet barn. Där finns också mycket bestämda förmaningar för föräldrar att inte reta sina barn, och en identifikation mellan Herren och barnen som om den blir tagen på alllvar borde effektivt förhindra all barnmisshandel fysisk eller psykisk. Men kombinerat med detta finns det i Bibeln en positiv syn på föräldraauktoriteten. Ja det är t o m så att en nations välfärd beror på hur det fjärde budet efterlevs. För den kristna kyrkan är det fjärde budet inte bara en förutsättning för yttre ordning utan en viktig förutsättning för att den traditionsöverföring som frälsningen hänger på skall kunna fungera. Mönstret från hemmen blir ju också ett mönster för församlingens arbete och möte med människor. Det fjärde budet förklaras ju också i katekesen om fatta lärare och präster. Det finns självklart varken möjligheter eller anledning att återskapa gångna tiders auktoritära samhälle och kyrka. Men tron traditionselement visar att kyrkan måste ha en självständig, bibliskt förankrad syn på pedagogik och föräldraauktoritet.

Låt oss med detta formulera några teser om tradtionen, både i betydelsen den bibliska läran eller primärtraditionen och de kyrkliga bruken, eller sekundärtradtionen och konsekvenserna av dessa för traditionsöverföringsprocessen

Teser om traditionen

1. Bibelns ord är den oföränderliga grunden och inspirationskällan (primärtraditionen) för det kyrkliga arvet (sekundärtraditionen)

Det är i den Heliga Skrift som vi möter den tro som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga. Det är en grundläggande evangelisk princip som måste fasthållas i alla lägen. Vi måste avgränsa oss mot alla läror som antingen grundar sig på utombibliska traditioner eller som utgår från en tro på en fortlöpande uppenbarelse där Gud genom historien skulle lägga till nytt till primärtradtionen. Men Skriften som primärtradition är inte bara den som sätter gränser och ger grunden för läran och livet i kyrkan . Med Guds ord följer den heliga skapande kraft som får kyrka och gudstjänstliv att växa fram, d vs den Helige Ande. När församlingen gång på gång med öppet och botfärdigt hjärt vänder tillbaka till Skriften i tro kan Guds ord berika och förnya det kyrkliga arvet. Så har t ex nya psalmer och andaktsböcker vuxit fram på den gamla grunden, i kontinuitet och samklang med äldre kyrkligt arv och det har kunnat tas emot utan strid. Här bör det också påpekas att för oss som lutheraner så är våra bekännelseksrifter inte att se som ett sekundärt kyrkligt arv utan som en del av primärtraditionen, som en sammanfattning av bibelns lära, som icke får underkastas förändringar.

2. Primärtraditionen, den bibliska läran och tron, möter oss alltid genom en sekundärtradition, ett kyrkligt arv. Primärtraditionen kan aldrig överlämnas utan att också en sekundärtradition överlämnas.

En gammal erfaren präst sa mig en gång att bland de där partierna som omnämns i 1Kor 1:12 som ligger bakom uttrycken: "Jag håller mig till Paulus"," Jag håller mig till Apollos"," Jag håller mig till Kefas eller Jag håller mig till Kristus", så var det det sistnämnda som representerade de verkliga kättarna, svärmeandarna. De kan låta som ett märkligt uttalande att de som säger att de håller sig till Kristus skulle vare de som mest tog miste. Men jag har förstått att vad han avsåg var att man kan aldrig möta Kristus direkt utan hjälp av nådens medel, man kan aldrig möta en kristendom i största allmänhet utan vi möter den alltid genom en kyrklig tradition. Detta betyder att den kyrkliga traditionen, arvet från fäderna, inte alls är något sekundärt i meningen oviktigt. Tvärtom visar detta att det är av största vikt hur ett kyrkligt arv utformas, förvaltas och växer till. Hur våra gudstjänster, våra psalmböcker och andaktsböcker, hur våra vanor i hemmen utformas är alltså av största vikt för att primärtraditionen skall kunna lämnas vidare, för att kristen tro skall nå nya generationer. Det arv som är bibliskt grundat, som på ett troget och levande sätt förmedlar trons innehåll, kastar man inte bort utan vidare. Det har visat sig i perioder av häftiga förändringar i kyrkan att det inte bara var något i det yttre som rensades bort utan också något av evigt värde försvann. Det är också av största vikt att man prövar sådant som skall läggas till arvet, nya gudstjänstordningar, psalmer och böner mot Guds ord.

När vi som kristna skall förmedla vår tro till andra och hjälpa dem in i det arv som vi tagit emot, kan man ibland möta rektionen att man inte vill bli lutheran, schartauan eller något annat speciellt utan bara en kristen. I en sådan reaktion ligger självklart en sund rädsla för allt partisinne. Men man måste också säga att man aldrig kan vara kristen i allmänhet. Det finns grupper och samfund som menar sig ha upptäckt det urkyrkliga sättet att vara kristen och som vill strunta i allt arv, alla traditioner. Men ser man närmare på resultatet så upptäcker man snart att vad man levde i var i själva verket en utpräglad och tradtionell form av zwinglianism eller anabaptism. Av Chemnitz kan vi också lära att en positiv men samtidig fri grundhållning till det i god mening katolska eller allmänkyrkliga arvet, kan vara en hjälp som hindrar sekundärtraditioen från att bli alltför torftig och smal.

3.Det är nödvändigt att göra klart för sig vad som är den primära av Gud själv överlämnade traditionen och vad som är reslutatet av människors mottagande av denna i en sekundärtradtion.

Om man aldrig gör klart för sig att det finns en skillnad mellan primärtraditionen och sekundärtraditionen uppstår flera risker. Den första risken är att församlingen endast håller sig till sekundär tradtionen och upphör att genom den ständigt söka sig till primärtraditionen och dess kärna. Då tillförs inte den kraft, den skapande och livgivande energi som Guds ord ger utan arvet blir då snart något förstenat. Något nytt kan inte gärna tillföras eftersom man prövar det nya inte mot Guds ord utan mot det kyrkliga arvet och avvisar allt nytt som inte finns där sedan förut. Risken blir då att man i nästa generation slår över och börjar längta efter förändringar i det kyrkliga livet och så accepterar man plötsligt även alla möjliga förändringar i primärtradtionen, alltså i det, där inget får förändras. Tillsist blir risken också stor att man med lika stor oförståelse ser på dem som delar samma primärtradtion men har en annan sekundärtradtion som man ser på dem som har övergett den kristna primärtradtionen. Ja, det finns t o m exempel på att kyrkfolk tacksamt acccepterar obiblisk och falsk lära bara de yttre ordningarna är desamma som man känner sig hemma med.

4. I den praktiska överföringen av kristen tro i hem och församling spelar minnet en stor roll.

Vi har redan hört ovan hur Augustinus jämför kyrkans tradtion med minnet hos en individ. Omvänt är det så att den enskilde kristne bär traditionen i sitt minne. Det nya förbundets tro bygger liksom det gamla på att vi minns Guds frälsande handlande med sitt folk. För oss är det minnet av Kristi död och uppståndelse som står i centrum. Det är när en människa minns att Jesus har dött för hennes synder, att han för henne segrat över döden, som hon kan få frid och förtröstan i nuet och hopp och glädje inför framtiden. Att leva i tro är också att i sitt minne bevara hågkomsten av hur Herren handlat personligt med en själv. Att minnas den där gången då allt såg så hopplöst ut men då Herren gav kraft att komma igenom. Att minnas hur illa det gick då jag gick mina egna vägar och övergav Herrens . Att minnas hur mycket onödig skada jag vållade mig själv genom att dröja med att vända hem. Att i livets olika lägen minnas hur Herren handlat i Guds folks gemensamma historia och i min egen personliga är av största vikt. Det som fastnar i en människas minne går in på djupet och ligger under ytan på personligheten och färgar och genomsyrar hennes tankar och ord. Därför är det av så stor vikt vad vi fyller våra minnen med. Att lära sig psalmer, böner och bibelord utantill är aldrig meningslöst tragglande utan det är att i djupet av sin personlighet införliva Guds levande ord. Någon materialist har sagt att vi är vad vi äter. Det är givitvis sant på ett sätt när det gäller kroppen. Men när det gäller själen kan vi säga att vi är vad vi gömmer i minnet. Och då menar jag mer än det medvetna minnet. I vår tid när förändring alltid sammanställs med liv så talar man ofta föraktfullt om tröga vanor och om att människan är en vanemänniska. Det är ett ytligt betraktelsesätt. Ja visst är människan en vanemänniska, så låt oss då uttnyttja det och skapa goda vanor. I en gudstjänst där man möter olika moment; psalmer och böner, som man väl känner igen och minnas, där stannar medvetandet inte bara vid ytan för att iaktaga, registrera det nya som man hör eller sjunger, utan när ytskiktet är välkänt så kan vårt medvetande gå på djupet och börja reflektera över orden, bearbeta dem och tillgodogöra sig dem. Det är faktiskt så att de välkända orden ofta kan befria människans fantasi och självständiga tänkande mer än de nya , uppseendeväckande. Så kan en gudstjänst där mycket är gammalt och invant ändå bli en levnade gudstjänst. Skälet till att det är så ligger dels i att människan själv ständigt förändras genom livets och humörets olika växlingar. Därför kan en psalm som man sjungit hundratals gånger plötsligt tala till en på ett nytt sätt. Dels ligger förklaringen i att Hans Ande, som sade: Se jag gör allting nytt verkar i den gudstjänsfirannde församlingen. Därmed närmare vi oss också det som måste vara målet med det kyrkliga arvet och gudstjänsten, nämligen att det är tradtionen som i första hand skall förändra människan. Först när det har fått ske på ett genomgripande sätt kan människan genom de gåvor hon har och som helgats bidra till att berika arvet i sin familj, sin församling eller kyrkan i stort.

Tradition och eskatologi

Om sinnebilden för traditionen som process är hand som lämnar över till nästa hand, så kan det sägas att det unika med kyrkans tradition är att den första handen som lämnar över tradition och den sista som skall ta emot den tillhör samma person, nämligen Kristus. Medvetenheten om att Kristus skall komma tillbaka och att hans dom skall börja med Guds hus, måste hos en kristen skapa en allvarlig ansvarskänsla för hur tron förvaltas under tiden. Eskil Franck har utifrån sin avhandling Revelation thought dragit slutsatsen att den Johanneiska kyrkan inför problemet med att Herren dröjde började sätta sin tillit till den Helige Andes fortlöpande uppenbarelse, vilket också borde vara kyrkans förhållningssätt idag inför ny frågeställningar. Men vad man måste besinna är att den kristna kyrkans tro varje dag måste vara den att Herren kan komma i morgon. Det är när kyrkan har den starka förväntan att den Herre vars skatter hon förvaltar snart kommer för att kräva räkenskap, som hon blir trogen Kristus och hans ord, det är då hon finner det långt viktigare att anpassa sig till Herren än till den tidsålder, som nu ser så mäktig ut men som så snart skall förgå. Det är i den fasta tron på att Herrens löfte "Se jag, kommer snart" står fast, som kyrkan blir frimodig i sin bekännesle vad det än kostar henne. Förväntan på Herrens återkomst är alltså traditionstrohetens livsluft.

Arvet ej förspill som dig hörer till.