Omtale av Armin Wenz' bok

Armin Wenz er en teolog som vil være kjent for flere med tilknytning til FBB, blant annet som foredragsholder i NELA-sammenheng.

Philologia Sacra und Auslegung der Heiligen Schrift

Armin Wenz

Philologia sacra und Auslegung der heligen Schrift. Studien zum Werk des lutherischen Barocktheologen Salomon Glassius (1593-1656)

Historia Hermeneutica. Series Studia, Band 20, De Gruyter, Berlin, 2020, 892 sidor

Denna bok är primärt en studie i den lutherska ortodoxins Skriftuppfattning, men den är samtidigt något mycket mer. Den mynnar ut i ett förslag på hur dagens bibelhermeneutik kan komma ut ur den återvändsgränd som modernismens rationalism och postmodernismens dekonstruktion har lett den in i. Bokens författare, Armin Wenz, är församlingspräst i SELK (Selbständige Evangelisch-Lutherische Kirche) och har disputerat i Erlangen 1996 på en avhandling om Guds ords auktoritet och kyrkans bekännelsebildning.

Salomon Glassius (1593-1656) kan vi enklast placera in i kyrkohistorien genom att se på hans nära förbindelse med Johann Gerhard. Denne var professor i Jena och räknas som den lutherska ortodoxins främste representant. Glassius var först student för Gerhard och efter att ha innehaft en professur i bibliska språk och tjänstgjort som superintendent i Sondershausen, kallades han att efterträda Gerhard som professor. Glassius tillträdde tjänsten vid den teologiska fakulteten i Jena 1638. Efter en kort tid kallades han dock åter till att leda det praktiska kyrkolivet, denna gång i Gotha, Thüringen, där han tjänstgjorde från 1640 fram till sin död 1656.

Glassius skrev ett omfattande hermeneutiskt verk, Philologia sacra, vars första band utkom 1623. Det följdes av Grammatica sacra (1634) och Rhetorica sacra (1636). Dessa delar gavs sedan ut som ett samlat verk, som under mer än ett århundrade kom att gälla som standardverket i ämnet. Philologia sacra kom under 1700-talet att avlösas av Johann Jakob Rambachs Institutiones hermeneuticae sacrae (1723). Glassius skrev förutom nämnda verk en mängd exegetiska och uppbyggliga arbeten, vilka finns med i det material som undersöks.

Armin Wenz bok om Glassius är till största delen refererande och det ges få referenser till Glassius samtida meningsmotståndare eller till andra representanter för den lutherska ortodoxin, tidigare eller senare. Inte heller ges nya teologihistoriska analyser av de hermeneutiska strider som ortodoxin var indragen i. Detta kan man naturligtvis sakna, men boken är skriven på ett annat sätt. Den är istället en noggrann genomgång av Glassius position i mängder av teologiska och filologiska frågeställningar, och sedan ges i ett sista kapitel en diskussion om samtidsrelevansen i Glassius ståndpunkter. Värdet i de refererande delarna är att Glassius har gjorts tillgänglig på nytt. Hans genomarbetade teologi har lyfts fram från att ha legat begravd i mestadels latinska volymer. Jag tänkte här följa bokens mönster och lyfta fram värdefulla insikter från Wenz omfattande arbete.

Philologia sacra

I Philologia sacra undersöks Bibeln ur alla tänkbara språkliga perspektiv. Så genomgår Glassius t.ex. vilka olika slags litteratur och stilarter som finns i Bibeln, han undersöker olika grammatiska fenomen inom hebreiska och grekiska, och i retoriken går han igenom bl.a. vad olika stilfigurer, metaforer och allegorier betyder i Bibelns sammanhang. Alla dessa filologiska aspekter ställer Glassius i själva textförståelsens tjänst, så att hermeneutiken – i betydelsen texttolkning – ska kunna utarbetas så adekvat som möjligt. Han stannar alltså inte vid iakttagelsen av språkliga fenomen utan går vidare till tillämpningen av det predikade Gudsordet.

Den som är satt att tolka Bibeln, skriver Glassius, ska för det första finna dess sanna mening (investigatio), för det andra nå en klar framställning av betydelsen (enarratio) och för det tredje tillämpa den på den aktuella situationen (accomodatio). Det är utifrån denna breda betydelse av ”tolkning”, som arbetet är uppbyggt. Samtidigt som det läggs stor vikt vid de rent språktekniska delarna, så är den övergripande frågan om hur kunskapen ska brukas i en församling aldrig utanför synfältet.

Sensus mysticus

I Wenz bok refereras Glassius framställning och läsaren får se hur de klassiskt ortodoxa aspekterna på Skriften behandlas, såsom dess auktoritet, klarhet, kraft och fullkomlighet. Glassius följer i stort sett Gerhard i slutsatserna och jag ska inte gå in på dessa frågor här, med undantag för en. Det är en fråga där Glassius vid en första anblick tycks avvika från den övriga ortodoxin. Den gängse uppfattningen var, att Bibeln hade en bokstavlig mening enligt regeln sensus literalis unus est. Inte minst i strid mot den påvliga allegoriska skrifttolkningen, hade detta varit en viktig princip för de lutherska teologerna. Glassius räknar dock med att det bredvid den historiska betydelsen kan finnas en sensus mysticus, en mystisk betydelse. Med detta menar Glassius en betydelse som den helige Ande har avsett med ett bibelställe, men som går utöver den bokstavliga, historiska betydelsen. Ett exempel på detta är avsnittet om kopparormen, som alltså i Israels historia har en bokstavlig betydelse, men som Jesus utlägger såsom syftande på korset. Glassius vill med detta göra rättvisa åt de ställen i Nya testamentet, där det tydligt anges att en sak i Gamla testamentet dels har en historisk betydelse, dels har en djupare syftning på Kristus. Den dubbla betydelsen – bokstavlig och mystisk – gäller alltså inte generellt för Gamla testamentet utan för de ställen som explicit nämns i Nya testamentet. Detta är viktigt att notera, eftersom Glassius även i övrigt skiljer på sådana andliga tolkningar av en händelse som finns inom kanon, och sådana som tillförs utifrån, av utläggare under kyrkans historia. Det är bara de inomkanoniska andliga tolkningarna som är giltiga i en teologisk argumentering, medan de senare kan vara värdefulla för uppbyggelse och utsmyckning i förkunnelsen. I sak föreligger därför egentligen ingen skillnad mot den övriga ortodoxin även om terminologin här skiljer sig åt.

Skriftens scopus (mål, syfte)

Införandet av olika slags sensus, olika betydelsenivåer, är en del av en inom-kanonisk läsning utifrån frågan om hur olika texter från Gamla och Nya testamentet vittnar om Kristus. Sammanställandet av olika texter sker enligt ett mönster, vilket Glassius utreder med hjälp av begreppet scopus (syfte, mål). Med hjälp av detta kan han säga, att Kristus som Frälsare är hela Skriftens scopus, dess scopus universalis. Det betyder inte att allt i Skriften direkt syftar på Kristus. Mycket i t.ex. Gamla testamentet tycks vid en första anblick inte handla om Kristus. Men om man mediterar över det, så kommer även det visa sig stå i relation till Kristus och bidra i tecknandet av bilden av honom. Allt i Skriften fungerar som ett ”pekande finger” mot Jesus Kristus. Ett annat sätt att uttrycka mönstret i tolkningarna, är att hänvisa till ”trons analogi” eller ”trosregeln”, vilken var en sammanfattning av Skriften, i sak sammanfallande med den apostoliska trosbekännelsen.

En andra aspekt av scopus innebär att man tar fasta på vad som är temat för en bibelbok, och tolkar dess innehåll i relation till det. Glassius kallar detta scopus communis och det är t.ex. för Predikarens bok ”Förgänglighet”. Den tredje aspekten av scopus gäller den enskilda skriftutsagan, som ska förstås i relation till sin närkontext. Dessa tre aspekter av scopus ska beaktas vid varje bibelutläggning. På detta sätt kan han undersöka olika nivåer i texten och sätta in den enskilda utsagan i helheten.

Nedstigande, förnedring och ackommodation

Själva utgångspunkten för Glassius är, att i Skriften möter människan Guds självuppenbarelse. Det är viktigt att lägga märke till hur han förstår detta möte, och utifrån luthersk teologi kan man beskriva det som korsteologi, inte härlighetsteologi. Allt Guds handlande med världen förstås som hans Kondeszendenz, ett nedstigande från Guds sida, där han avstår sin höga plats för att möta människan på hennes nivå. Hon kan inte möta honom direkt, och därför uppenbarar han sig under former, i personer och händelser i Israels historia, genom vilka människan får lära sig vad tro och förtröstan är. Denna nedstigande och utblottande rörelse ser Glassius redan i skapelsen, och sedan i inkarnationen och i Skriftens inspiration. Gud är enligt detta sätt att förstå uppenbarelsen fördold, och han möter människan på ett sätt och på platser som människan inte hade väntat sig. Detta når sitt klimax i uppenbarelsen av Gud på korset. Där står vi inför Sonens yttersta utblottelse. Men att Gud uppenbarar sig på ett fördolt sätt framkommer även av Skriftens stil, då den präglas av simplicitas. Med detta menar inte Glassius att den är ”rustik, smaklös eller färglös”, utan att den är enkel på ett sätt som gör att alla, hög som låg, bildad som obildad, kan ta till sig den. Den är vidare enkel i motsats till falsk och konstlad. Skriftens innehåll är ”gudomliga ting och ogenomträngliga mysterier”, vilka utan ackommodationen, den språkliga anpassningen, hade varit helt otillgängliga för människan. Det har skett en ”temperierung”, en modifiering, till Skriftens enkla stil. Inom Skriften kunde man sedan använda retorikens tre olika genera för att karakterisera olika delar av Skriften: genus grande, genus medio, genus humile, men som helhet är dess stilus ändå karakteriserad av simplicitas.

Läsning och omläsning, collatio

Det förhållningssätt till Skriften som Luther och den lutherska ortodoxin som helhet ville förmedla, skildras målande av en annan luthersk-ortodox teolog, Wolfgang Franz (1564-1628). Denne skriver i ett bibelhermeneutiskt verk att en kristen inte ska vara som en pilgrim i Skriften, inte som en vägfarande som snabbt reser igenom, utan istället som en bofast, som lever, vilar och dör i den heliga Skrift. Genom läsning och omläsning, genom ett ständigt umgänge med Guds ord kommer tolkaren att nå och leva av den sanna förståelsen av Skriften. Även hos Glassius finns naturligtvis denna grundlutherska inställning. En metod som svarar mot denna förståelse av Skriften, och som ständigt används och varieras är collatio, vilket innebär att man samlar bibelställen på samma tema och utlägger dem i ljuset av varandra. Genom att sammanställa ett par bibelställen, t.ex. ett från Gamla och ett från Nya testamentet, så sker en fördjupning av båda, alltså inte bara av det gammaltestamentliga stället utan även av det nytestamentliga.

Detta är några exempel på frågor som behandlas i den omfattande genomgången av Glassius verk. I ett avslutande kapitel på drygt 50 sidor diskuteras den samtida relevansen av Glassius skriftsyn och Wenz relaterar den till olika nutida debatter.

Samtida relevans

I förordet anger Wenz att han arbetat med undersökningen i 12 år, och genom hänvisningar till egna, tidigare artiklar i noterna förstår man att kapitlet sammanfattar hans reflektioner under en lång tid. Det ges infallsvinklar som är av stort intresse för alla som vill hålla samman akademisk teologi med kyrkoliv utifrån en luthersk grundförståelse. Några exempel på uppslag ska nämnas här.

Kanon och kristologi

Med hänvisning till Berlin-teologen Johannes Wirsching, som boken också är tillägnad, ställs den enkla regeln upp, att hermeneutiska frågeställningar inom kristen teologi ska behandlas kristologiskt. Den tidiga kyrkan avstod från anspråket på att själv förfoga över sanningen, då den utarbetade sina bekännelser om Kristus som Guds Son. Den tidiga treenighets-kristologiska bekännelsebildningen skedde utifrån en skriftkanon som samtidigt erkändes som totalt auktoritativ, just som kanon, regel och norm. Vad som från ett religionshistoriskt utifrånperspektiv ser ut som en kanonisering av ett stycke kyrklig tradition – tiden för de apostoliska skrifterna – är teologiskt betraktat ett självupphävande av traditionsprincipen. Kyrkan avstår från anspråket på att förfoga över sanningen i en fortlöpande traditionsprocess. Det är just det som ”kanon” innebär.

Med hjälp av en annan studie, av Karlmann Beyschlag, erinrar Wenz om hur trosregeln, eller analogia fidei, fungerade så, att den främjade inombibliska perspektiv gentemot den flod av synkretistiska tankar och dokument som kom genom gnosticismen. Man förstod det inte bara som att Kristus mötte i Nya testamentets skrifter utan han talade även genom Gamla testamentet, i synnerhet genom Psaltaren och profeterna. Utifrån denna tidiga kanonhistoria argumenterar Wenz för en ”kanonisk hermeneutik”, vars uppgift det är att ställa varje enskild skriftutsaga i relation till Kristus såsom kanons mitt.

Skriften är på detta sätt ett Kristus-vittne. Samtidigt förmedlar den ett realt Kristus-möte, den är det medel som Gud har valt för detta, och kan man kalla umgänget med Skriften för en ”sakramental hermeneutik”. Skriften är ett medel för frälsningen, och den upprättar gemenskap med den treenige Guden.

Det Wenz alltså tecknar är en ”kanonisk-sakramental” hermeneutik, och han menar att det är en sådan man finner i den lutherska ortodoxin. Den föraktade s.k. ”dicta-probantia-metoden”, som har betraktats som gammaldags och sedan länge har övergivits, är i själva verket en högst sofistikerad utläggningsmetod som drar åhöraren eller läsaren in i Skriftens budskap. Bruket av collatio sker inte bara för att belägga en lära på ett rationalistiskt sätt utan är en del av Bibelns Ande-ledda självutläggning, där olika ställen belyser varandra. Förkunnelsen ska låta Bibelns intertextualitet komma till uttryck utifrån det som är Skriftens centrum (analogia fidei). Genom denna utläggning fortsätter Guds ord att ljuda och nya människor blir delaktiga av Guds självuppenbarelse.

Vad som på kritisk distans kan se ut som en ”naiv” stickordsassociation, är ett exegetiskt och retoriskt konstgrepp, genom vilket predikanten aktiverar vad åhöraren har lärt sig från Bibel och katekes genom en associativ process där bibliska texter ömsesidigt belyser och utlägger varandra. Innehållsligt är predikandet av evangelium alltid detsamma, men för att uttrycka dess fullhet och göra det gripbart för människans hjärta så används nya bilder och anläggs nya aspekter.

Hans Georg Hamann: ”äktenskapskonst”, nedstigande och språk

Wenz tecknar i det avslutande kapitlet kortfattat hur Glassius bibelhermeneutik förvaltades av Johann Georg Hamann. Denne har kallats för en förnyare av ortodoxins bibelhermeneutik mitt under den framväxande upplysningen. Det är inte minst Hamanns förståelse för språkets fundamentala betydelse för människans tänkande, hans betoning av Guds Kondenszedens, alltså nedstigande, och betydelsen av det skapade, historiska och inkarnatoriska, som visar hans nära släktskap med den tidigare lutherska traditionen, som han själv bekände sig till. Upplysningens strävan att skilja det andliga från det kroppsliga, att nå den rena idén eller principen bortom den konkreta historien, ser Hamann som ett gnostiskt drag som hatar det skapade och materiella. Mot detta tecknas vad som Oswald Bayer har kallat Hamanns ”äktenskapskonst”, att hålla samman det som upplysningen vill skilja åt: ”Ande och bokstav, ord och element, förnuft och sinnlighet, upphöjelse och förnedring, gudomlighet och mänsklighet.” Inte minst förenar synen på språkets betydelse Hamann med den tidiga lutherdomen. Språket ses som förnuftets ”barnmorska”, och istället för Kants sökande efter det ”rena förnuftet” föredrar Hamann Skriftens bildrikedom, historia och bejakandet inte bara av förnuft utan även av affekter.

Sakramental hermeneutik: Förmedling av närvaro

Wenz kallar alltså Glassius förståelse av Skriften för ”sakramental” och vill med det tydliggöra, att enligt denna syn förmedlar Skriften ett möte med Gud själv där han vill förmedla sin barmhärtighet och trofasthet. Denna sakramentala hermeneutik innebär ett övervinnande av den ”teckenhermeneutik” eller ”Signifikationshermeneutik” som innebär att språk och texter endast är tecken som hänvisar till något annat. Detta har sin giltighet i filosofiska sammanhang men för teologin gäller något annat, i enlighet med Luthers citat: ”Ett filosofiskt tecken är ett meddelande om något som är frånvarande: ett teologisk tecken är ett meddelande om något närvarande.” I linje med detta stryker Wenz under, att Skriften förmedlar närvaro. Det betyder att målet inte är att nå något bakom det givna tecknet, bilden, historien, utan just genom tecknet, bilden, historien, förmedlas det som det talas om. Därför ska en bibelläsare vara bofast i texten.

Om klyftan mellan tecknet och den verklighet det pekar mot, blir för stor, så ligger tanken nära till hands, att det är människan som konstruerar språket som en beskrivning av verkligheten. Denna konstruktionism är idag vida utbredd, och när människan ses som skapare av en världsbild, kultur, ja t.o.m. kön, så är naturligtvis även språket en konstruktion (jfr den svenska debatten om det nykonstruerade ordet ”hen” som ska ersätta ”han” och ”hon”).

Istället ska man med Glassius betrakta språket i Skriften tillsammans med dess upphovsman, Gud. Han har valt att uppenbara sig själv genom språket. Genom att se budskapet, evangeliet, som ett med avsändaren, så motiveras även Skriftens efficacia, dess verkningsfulla kraft, vilken alltså är Guds egen.

Trinitarisk hermeneutik

Wenz förespråkar en exegetisk metod som hela tiden tar på allvar, dels den kanonrelaterade förbindelsen som respektive text har, dels den yttre, sakramentala verkan som Guds ord såsom nådemedel har. Den hermeneutik som därmed tecknas är trinitarisk, då Herrens ord har Kristus som scopus (mål och syfte) och den erkänner och lever med Andens usus (bruk), av Skriftordet. Att studera det utifrån dessa förutsättningar, är att hela tiden ha ett kanoniskt perspektiv, vilket betyder att se Skrifterna helbibliskt (gesamtbiblisch), och inte som söndrade.

I sammanhanget kommer Wenz in på den historisk-kritiska metoden och dess vilja att kritiskt destruera utan att ta hänsyn till texternas placering i kanon. Med hänvisning till Martin Hengel beskriver Wenz en ”filologisk-historisk” metod, som för att motsvara saken behöver beakta det helbibliska perspektivet och relatera varje text till vad Gud har gjort i Kristus. Med andra ord efterlyser Hengel det, som Glassius kallar att ge akt på Skriftens scopus.

Berättelser och bilder

Den utarmning som har skett av bibelutläggningen i rationalismens fotspår, kommer till uttryck i att såväl narrativet som bildligheten har fått stå tillbaka. Wenz anknyter till Hans W. Frei som har påtalat den brist som uppstått i bibelhermeneutiken efter upplysningen, när Bibelns narrativa dimension har gått förlorad. På ett likande sätt har Johann Anselm Steiger påvisat hur denna brist har lett till att bilderna har minskat i bibelutläggningen. Både den narrativa och den bildliga dimensionen i skriftutläggningen kommer till sin rätt i den realistiska textutläggning som möter i ortodoxin, som har Kristus som centrum med alla gammaltestamentliga berättelser, som är fyllda av bilder, ställda i relation till honom.

Avslutning

Friedrich Nietzsche skrev en gång att han fruktar, att människan inte blir fri från Gud så länge hon tror på grammatiken. I negativ form gav han med detta uttryck för det djupa samband som finns mellan Gud, verkligheten och språket. Ibland framställs språket som ett hinder för att nå verkligheten medan det i själva verket är tvärtom, att det är genom språket vi, såsom språkliga varelser, överhuvudtaget kan förhålla oss till och ha tillgång till verkligheten. Med Martin Luthers ord, är ”språket en härlig Guds gåva”. I en särställning står naturligtvis de heliga ord som Gud har utvalt, för att förmedla Ordet, Logos. En som delade denna Luthers syn var Salomon Glassius, och han blev en ”filolog”, en som älskade de heliga orden och hans huvudverk heter därför Philologia sacra.

Glassius livsverk är ett vittnesbörd om hur reformationens teologi och förnyade fokus på Skriften – inte bara att Gud har talat genom Skriften utan är verksam och handlar genom den – ledde till ett stort intresse för alla dess olika aspekter. Det gäller Skriftens språk, retorik, grammatik, ända ned till detaljnivå, samtidigt som man hade dess bruk i kyrkan för ögonen. Det var i församlingen som Guds ord mötte i förkunnad, läst och sakramental form, och det var detta bibelumgänge som de vetenskapliga studierna syftade till att stödja och utveckla. Den hermeneutik som möter hos Glassius, kan med Wenz term sammanfattande beskrivas som ”kanonisk-sakramental”. De båda begreppen sätter fokus på att Gud har använt bestämda ord (kanonisk) för att själv möta människan och förmedla sin nåd (sakramental). Wenz visar att Glassius teologi även idag är fruktbar för såväl den akademiska teologin som för predikan i församlingen, och genom sin bok öppnar han porten till en stor och rik teologisk värld.

Torbjörn Johansson

Rektor, Församlingsfakulteten i Göteborg