Prästvigning i S:t Pauli kyrka i Göteborg den 18. januari 1998

FBB-BAKGRUNNSSTOFF:

Fra Vårt Land, 11. nov. 1997.

Den prästvigning som skedde i S.t Pauli kyrka den 18 januari måste av flera skäl betecknas som kyrkohistorisk. En av Svensak kyrkans biskopar, Bertil E. Gärtner, prästvigde två unga män tillhörande Svenska kyrakn, utan någon som helst inblandning från Statsmakten eller politiska inomkyrkliga organ. S:t Pauli kyrkan var fylld till bredden ( omkring 700 personer) vid den högtidliga gudstjänst där man i den långa processionen dels såg de båda ordinanderna Johnny Bjuremo och Olof Göranzon, deras assistenter, bl a Bengt Birgersson Församlingsfakultetens rektor och pastor loci kyrkoherde Stig Andersson som p g a att han upplåtit kyrkan till dagens högtid. Före dem gick en stor ungdomskör som förstärkte högtiden under hela gudstjänsten och efter dem följde presidenterna för Ethiopiens respektive Eritreas evangelisk lutherska kyrka, Rev Bahta Bezuamlak och Rev Temesgen Temnewo. Bägge dessa kyrkor står enligt uppgift på Konkordiebokens fasta grund och står utanför Lutherska världsförbundet men samarbetare sedan länge med Missionssällskapet Bibeltrogna vänner. Det är alltså i dessa kyrkor som de bägge vigda får sina tjänster, en till vardera för att tjänstgöra där. Olof Göranzon har redan med sin familj flyttat till Assela i Etiopien och undervisar vid det teologiska seminariet där. Men biskop Gärtner påpekade att deras ämbeten är lika giltiga som andras som vigs i Sverige och att de är kallade till tjänst inte bara här hemma utan också i den världsvida kyrkan. Längst bak i procession gick biskop Gärtner med biskop Bertil Envall, tidigare i Malaysia, vid sin sida. Bägge i full ornat. Akten inleddes med några inledande ord på svenska och engelska av BV: missionsekreterare Roland Gustafsson. Denne fungerade också som notarie oh ledare av kyrkans förbön. I sitt vigningstal utgick biskop Gärtner från Joh 20:21-23. Han framhöll hur Kristus troget fortsätter att kalla och sända män i det apostoliska ämbetet och finner vägar för hur detta skall lämnas vidare. Uppdraget är detsamma då som nu, här som där borta i Afrika, att förkunna evangelium om Jesus Kristus, han som frälser människor från deras synder genom sin död på korset och rättfärdiggör dem genom sin uppståndelse. De skall ösa dopets vatten över de omvändas huvuden i de treeniges namn och räcka de botfärdiga Kristi kropp och blod. De skall trösta och förman, lösa men också binda synden. Kraften i detta uppdrag kan ej vara deras egen utan den Helige Ande kommer deras svaghet till hjälp Rom 8. De kommer få möta förföljelse men de har de redan mött här hemma. Men Paulus den store missionären lära oss att Guds kraft fullkomna i vår svaghet och att vi får bära Guds rikes skatt i lerkärl. Nu skall Herren i vignignens handpåläggning ge den nådegåva som hör ämbetet till.

Blan de bibelord som lästes både på svenska, tigre, amarinja och engelska märktes många som handlade om kampsituationen, Efesier 6:10, 2Tim 2:3, 1Pet 4:12 m fl.

Så fick ordinanderna avlägga prästvigningslöften på engelska. Dessa omfattade bl a trohetet mot Guds ord och mot den evangelisk-lutherska bekänneslen och och den evangelisk -lutherska kyrkans ordningar. Därefter skedde vigning under handpåläggning då de bägge ordinaderna klädda i alba knäföll på altarringen. De ikläddes därefter stola varvid sjöngs hymnen Veni Sancte Spiritus. Efter vignignsakten följde så mässa där kommunionen fungerade väl trots det stora antalet kontakter. Ingen tycktes bry sig om biskop Eckerdals magistrala ord om att Svenska kyrkan ej har interkommunion med de lutherska kyrkorna i Etiopien och Eritrea.

Efter vigningsgudstjänsten och mässan inbjöds samtliga till festsuppé i församlingshemmet. Kamrater till de prästvigda från Församlingsfakultetn hade där ordnat en fin måltid med havets frukter.Flera tal hölls bl a av presidneterna från de afrikanska kyrkorna. När de bägge nyprästvigda höll svars- och tacktal fick man ett klart intryck av vilken välsignelse det är att inte ha böjt knä för Baal, inte ha fått sin ryggrad knäckt. Frimodigt, biblisk, klart och mänskligt varmt gav de uttryck för sin tacksamhet till Herren som kallat dem och lett dem fram till denna dag. Att biskopar i den officiella kyrkan menar sig kunna undvara sådana män i kyrkans tjänst är en dom över dem själv.

För den som fick vara med denna minnesvärda dag var det en oerhörd befrielse att få se det heliga ämbete överlämnas på apostoliskt vis och med den rätta läran bevarad. För de trogna som länge upplevt sig som trängda av Faraos härar var detta en dag av befrielse. Nu öppnar sig Röda havet. Utanför kyrkan hade ett 50-tal demonstranter samlats som ett resultat av en annonskampanj bl a . De företrädde bl a centerpartiet, nätverk för kvinnliga präster och andra feministiska organisationer och där syntes företrädare bland prästerskapet för de homosexuella. De skockade sig framför kyrktrappan iförda sorgkläder vilket i sig var mycket klädsamt och inte skillde sig mycket från den högtidsdräkt som många bar bland dem som gladde sig. Självklart fick denna lilla demonstrantgrupp långt större uppmärksamhet i riksradions nyhetssändning än själva högtiden i kyrkan. Många media var på plats och mer lär följa i Tv och tidningar. Denna minnesvärda dag avslutades med en aftongudstjänst där president för Etiopiens lutherska kyrka predikade.