PREDIKAN UNDERINLEDNINGSGUDSTJÄNSTEN I DOMKYRKAN

Texten Joh 6:60-69

Jesus och hans lärjungar hade kommit till en avgörande punkt. Det hade uppstått kris bland dem som lyssnade till honom. I den stora gruppen lärjungar fanns många som inte ville acceptera det Jesus sade.

"Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?"

Jesus såg att han var till förargelse även för många av dem som kallade sig hans lärjungar. Därför ställde han dem inför ett val - följa honom eller gå egna vägar. Många tyckte att hans lära var hård, inte kunde tolereras. Inte så att att det han sa var svårbegripligt utan det var emot deras egen övertygelse och den var viktigare än Jesus. Tre uttryck visar detta: Jesus var sträng, outhärdlig, han var en stötesten för det som de trodde på och de protesterade.

Man frågar sig naturligtvis: vad hade Jesus sagt och undervisat om som gjorde att de reagerade på det sättet. De var ju "många" och Johannes kallar dem för "Jesu lärungar". Om jag förstår sammanhanget rätt menade de att han hade fel gudsbild. Jesus kallade Gud för Fadern och sade att Gud kommit i Människosonens, Jesus, gestalt och att det var bara genom honom som människor blir frälsta. En sådan Gud fann de oacceptabel. Jesus hade också fel bild av sig själv. De förargade sig över tanken att han kommit från Gud, att han var, så som kyrkan sedan summerade sin tro - sann människa men också sann Gud. Hur kunde Jesus mena att det bara var genom honom som himmelriket kommer till människorna med nåd och välsignelse och frälsning? Jesus trodde fel, trodde för mycket om sig själv, när han sade att han var lika viktig för det eviga livet som brödet-maten är för människans jordiska liv. Det väckte förargelse. De tyckte också att han hade fel när han sa att hans undervisning var sanningen.

Om kristna och kyrkan idag säger precis det som Jesus sade, blir reaktionen densamma som då. Det som då var till förargelse är också idag till förargelse för många medlemmar i vår kyrka. Vi bekänner med Skriften att Gud är vår Fader, att det är så Jesus ville att vi skulle be till Gud, och inte till en modergud. Gör man tillägg till eller omtolkningar av gudsbilden går man emot Jesus undervisning, han som lärde oss att säga "Fader vår som är i himlen". Idag menar också kristna att det finns många vägar till frälsning och till Guds himmel. Fastän det är klart utsagt i Skriften

"Hos ingen annan finns frälsningen och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn genom vilket vi kan bli frälsta", Apg 4:12.

Det är genom hans död på korset som alla våra synder blivit försonade. Detta får aldrig skjutas åt sidan, vilket alltför ofta sker idag i förkunnelsen. Vi bekänner med frimodighet att Jesus talat till oss så mycket av den gudomliga sanningen att vi inte behöver gå vilse bland alla människomeningar. Vi behöver inte säga som Pilatus "Vad är sanning?" Detta med sanningen var då till förargelse för många av hans lärjungar och är också så idag när vi håller fast vid övertygelsen att Gud har uppenbarat sig i Jesus utan motsvarighet och att han har rätt i det han säger sammanfattande "Jag är vägen, sanningen och livet", vilket betyder att Jesus är den vägen till Fadern därför att han har uppenbarat sanningen om Gud och vägen till evigt liv.

När vi idag samlas här i Linköping är det av oro för att de grundläggande sanningarna som Kristi kyrka vilar på sätts ifråga. När vi talar det som i alla kyrkans tider varit kyrkans tro säger man nedlåtande om oss att vi är fundamentalister, ett inte ovanligt skällsord. Men vilket fundament skulle kyrkan ha om inte Jesus Kristus och det frälsningens verk han utförde genom sitt lidande, sin död och sin uppståndelse. Det är kärnan, fundamentet i kyrkans budskap. Det är detta som Kristus uppenbarat för oss och som den helige Ande genom apostlar och evangelister förmedlat till oss i Bibeln. Detta är Grunden. Visst finns det olika förståelser av bibliska texter men det finns Gränser för vad som överensstämmer med Guds ord och vad som inte gör det. Det får inte bli så att man lär hur som helst i vår kyrka. Om inte kyrkan talar i klartext har det alltid varit så i Kristi kyrka att folk stått upp och hänvisat till de heliga skrifterna. I dokumentet "Grund och Gränser" finns exempel på vad vi måste säga om vi skall vara ärliga mot vår kyrkas bekännelse.

Jag behöver inte räkna upp sådant som har sagts och gjorts i kyrkliga sammanhang under senare år som skapat oro hos många i kyrkan. Man tycks ha nya och egna måttstockar för vad som är fundamentalt för kyrkan. När vi säger Guds uppenbarelse hänvisar det att kyrkans tro och lära inte bygger på människors funderingar utan på det som Gud uppenbarat genom Kristus och Anden. Det är inte människors privata erfarenheter som är kyrkans grund i trons frågor utan vad Gud gett oss. Detta gäller i allra högsta grad i frågor om moral och etik. Var och en tycks göra det man känner för. Vi tror att Gud gett oss många klara och goda regler för livet. Här är en punkt där Jesus undervisning för nutidsmänniskan ses som hård, outhärdlig. Hävdar man att det som kyrkan lärt i alla tider med hjälp av Skriften och som bekräftats av de allmänkyrkliga mötena och vår kyrkas bekännelse är fundamentet för kyrkans läror i alla frågor, faller man lätt utanför den officiella gemenskapen. Genom den här texten från Joh 6 vill Gud påminna oss om att många av Herrens lärjungar idag tycker att Jesus har ett hårt tal och att man inte är beredd att följa honom i de anvisningar han gett för alla hans efterföljare.

Vad vill då Jesus säga i den här texten om det positiva - om vägen framåt? Vi är inte här i Linköping för att se bakåt utan framåt.

Enligt evangelietexten var det kris bland Jesus lärjungar och Jesus ställde dem inför ett vägval. Så också idag i vår kyrka. Han ställer oss alla inom kyrkan inför ett vägval. Är vi villiga att böja oss inför Kristus och tala och handla därefter? "Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. Jesus sade till de tolv: Inte vill väl också ni gå bort?" Petrus svarade (som talesman för hela kristenheten i dag och alla dagar):

"Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord. Och vi tror och vi förstår att du är Guds Helige."

Här viker vi inte en tum. Bekännelsen till Kristus, sann Gud och sann människa, är bekännelsens första grundsten. När Jesus säger att det är Anden som ger liv, "köttet är till ingen hjälp" står ordet "köttet" för det förgängliga till vilket allt mänskligt hör. Det är Anden som kommer från Gud som ger liv åt det förgängliga, förvandlar en vanlig människa till Guds barn. Gud har gett sin kyrka den helige Ande och han är den som förmedlar i kyrkan trons liv. Anden är instrumentet som ger oss dopets välsignelser, nattvardens hemlighetsfulla förening med Kristus och förklarar för oss det heliga gudsordets betydelse och ger oss kraft att leva Kristuslivet. Människan sökte i fornkyrkan det eviga livet i olika mysteriereligioner med dess magiska riter, hemliga kodord, invigningar och rituella danser. På samma sätt idag söker många det heliga i förunderliga riter och tankar från flummiga gudsidéer. Men det som bestått genom alla tider är Kristus och hans undervisning och hans närhet hos oss som den Levande och Uppståndne. Genom honom finner vi det gudomliga.

Med sorg i hjärtat ser vi hur så många i vårt folk tappat bort sin gudstro och vänt sig till ingenting eller till magiska riter i ett försök att nå Gud. Men vi tror att det är fel väg. Kyrkan - vi alla - har gjort många misstag i strävan att vinna människor för Kristus. Men i bön om förlåtelse för Jesu skull ber jag om ny frimodighet att vittna om Kristus och hans sanningar. Idag i all religiös flummighet där man ibland kan uppleva att det mänskliga är viktigare än vad Gud säger måste vi ställa oss enade på den grund som alltid varit kyrkans. Vi behöver inte skämmas för detta, som aposteln Paulus skriver:

"Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror..." Rom 1:16.

Så har kyrkan i dess allmänneliga form alltid sagt och lärt. Och de gånger det har behövts korrigeringar eller reformationer har det alltid var ett och samma riktmärke - det som är apostolisk lära och ordning.

Det är en kallelse till oss idag att se vår gemensamma uppgift att våga göra som det står i de fem teserna i slutet av vår trosdeklaration - alla som vill stå på biblisk och apostolisk grund skall hålla samman i kärlek och vittna om det som är kyrkans grund från kyrkans början till nu. Herrens Ande har verkat i olika traditioner i vår Svenska kyrka men grunden har varit densamma - Jesus Kristus och det han lär i de heliga skrifterna. Vi kan hjälpa varandra att upptäcka nya djup i vår kristna tro och våga vittna om det. Jag vet att det redan kostat många tårar hos dem som bekänt sig till Guds ord och och fått lida för det och många känner en allt starkare oro över vart vår kyrka är på väg som tillåter så mycket obibliskt. De som tagit konsekvenserna av sin tro och följt Jesus helt och fullt har fått möta kritik, blivit utestängda, hindrade att tjäna vår kyrka, blivit oönskade, helst uttkastade ur kyrkan. Det är ett tungt lidande. Det är inte lätt idag att hävda att det som Gud uppenbarat skall vara rättesnöret i allt. Men blir detta motsagt är det ett tecken på den sanna kyrkan. Det hör till hennes kännetecken. Luther hade rätt när han lärde att ett sådant lidande är det sjunde av kyrkans kännetecken. En kyrka som aldrig får lida för sin tro genom världens barn är en svag kyrka, en kyrka som inte vågar utmana. Både lekmän och diakoner och präster och församlingasarbetare och vanligt kyrkfolk kan idag få lida för sin övertygelse. Det har pågått en hetsjakt på dem, påhejade av politiker och massmedier. Sådana skall ut ur vår kyrka, säger man. Men vi får ta det som något som hör till att följa Kristus efter. Det var det svaret Petrus gav på Jesus fråga:

"Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord!"

Men det är nu inte bara att försöka i allt hålla rätt lärokurs utan det viktiga är det kristna livet. Idag läser ett fåtal i vårt folk, även i vår kyrka, bibeln. Därför vet tyvärr många mycket litet av vad verklig kristen tro och kristet liv är. I fornkyrkan när man inte kunde läsa någon bibel och de kristna levde bland hedningarna läste man istället de kristnas liv. När de fann deras värme och kärlek och omtänksamhet mot varandra ville de vara med och många blev omvända genom deras vittnesbörd. Detta är en kallelse till oss att i vårt eftertföljande av Jesus i hans tro och lära omfamna varandra i gemensam tro och visa att evangelisationen i dagens kyrka är en stor gemensam angelägenhet. Som det heter i den sista förpliktelsen som vi alla borde gå in under "Evangeliet skall bli hört och förstått av alla människor i vårt land till omvändelse och tro". Det som sker här i Linköping vid detta landsmöte är min och väldigt mångas förhoppning en början till något nytt. Utan propaganda för detta möte, utan tillgång till massmediereklam och ekonomiska sponsorer eller kyrkoskattemedel har vi mött en otrolig spontan entusiasm. Det är som om många väntat och önskat en samling av apostoliskt troende. Vart den fortsatta vägen går vet vi idag inte. Men gemensamt bör vi gå framåt i frimodighet. Var det inte så påven Gregorius den store sade till Augustinus, då denne ville avsluta sitt arbete som missionär: