Simul iustus et peccator

Simul-Existenz. Spuren reformatorischer Anthropologie

Christoph Barnbrock, Christian Neddens (Hrsg.), Leipzig: Evangelische Verlagsanstalt, 2019, 267 s.

Föreliggande bok är utgiven med syftet att visa innebörden och den förblivande potentialen i simul iustus et peccator. Utgivarna, Christoph Barnbrock och Christian Neddens, är båda verksamma som professorer vid SELK:s teologiska högskola i Oberursel. Boken behandlar antropologiska frågor, vilka belyses inte bara utifrån teologin utan även utifrån kultur-, konst- och socialvetenskap. De medverkande författarna kommer också från olika sammanhang och har luthersk, unierad eller romersk-katolsk bakgrund. Förutom en inledning till tematiken innehåller boken 16 olika artiklar. Jag ska här inte försöka säga något om alla dessa bidrag utan istället välja ut några av bidragen och presentera dem lite utförligare.

Christian Neddens ger inledningsvis några grundbestämningar rörande formeln simul iustus et peccator. Den rättfärdiggörande tron har en dialektisk struktur i syndakännedom och frälsningsvisshet. Dessa båda saker växer inte fram av sig själva utifrån människans livserfarenhet utan är resultatet av Guds handlingar, genom hans dömande och frälsande ord. Att den gudlöse blir frikänd är en Guds domshandling genom ordet, inte en domshandling av det egna jaget. Guds ord verkar det som det säger och är så handling. Gud skapar genom sitt ord på ett analogt sätt som han gjorde vid skapelsens morgon. Han gör ett dubbelt verk då han dödar och gör levande. Människan kallas att leva i sitt dop i ett pågående dödande av den gamla människan och ett uppväckande och levandegörande av den nya människan. Den gudlöses rättfärdiggörelse (Rom 4:5) sker enligt Luther genom konkreta livshändelser, såsom att höra Guds ord, mottaga dopet, göra bot och gå till Herrens nattvard.

Rättfärdiggörelse betyder inte bara förändring, förnyelse och en ny riktning för människan. Den är först och främst en ny relation till Kristus. Rättfärdigheten i Kristus är utanför människan, extra nos. Den är inget människan kan äga i sig själv utan endast genom att ha del i Kristus har hon del i rättfärdigheten. Genom tron bor Kristus i en människa och med honom finns rättfärdigheten ”i oss”. Detta inneboende är enligt Luther något osynligt, i hjärtats mörker, likt Guds närvaro i templet. Den rättfärdiggjordes liv är fördolt med Kristus i Gud (Kol 3:3f) men tar sig konkret uttryck i det att han återvänder till dopet, där den gamla människan dagligen ska dö och den nya uppstå.

Notger Slenczka addreserar i artikeln ”Externt konstituerad identitet. Simul som ett tankealternativ till samtiden” en viktig problematik gällande uttrycket simul iustus et peccator. Den form av rättfärdiggörelselära som hör samman med uttrycket har fått kritik för att iustus endast skulle avse en rättfärdighet som blir människan tillsagd. Den skulle alltså inte vara en realitet i henne – såsom peccator är – utan endast en gudomlig domsutsaga, ett omdöme som uttalas över människan. När man kritiskt säger ”endast” så ligger i detta, att medan peccator är verklighet, så är iustus något overkligt, medan peccator är sak så är iustus ord. Slenczka menar att denna kritik är förfelad, och för att visa det tar han sin utgångspunkt i begreppet identitet. När vi talar om människans identitet så avses vem hon egentligen är, men det är inte så lätt att svara på. Identiteten skapas genom en livslång process. Den tillgår så, att vi tillägnar oss olika bedömningar – andras och egna – och införlivar dessa med oss själv, och så formas identiteten. Detta betyder att inte endast vår förståelse av iustus konstitueras av något som är utanför oss själva, något externt. Det gör även peccator. Över människans liv står Guds domsutsaga peccator. Men i evangeliet blir människan tillsagd Kristi rättfärdighet. Det betyder att det kommer en andra bedömning. Det som sker genom tron, är att människan tillägnar sig denna frikännande dom och gör den till sin. Hennes identitet förändras därmed. I rättfärdiggörelsen blir människan inte fri från syndens inneboende i hjärtat, men hon blir fri från sin identitet som syndare. Det sker genom evangeliets konkurrerande beskrivning av henne som rättfärdig. Tillägnandet av detta Guds löfte om rättfärdighet, är ett sätt att beskriva vad tro är. Den identitet som blir hennes är alltså något som blir henne tillsagt, den har sin grund i något externt, i Kristus och hans verk. Slenczkas poäng är alltså att den identitet som människan har som rättfärdig inte är mindre verklig än den hon har som syndare.

Oswald Bayers artikel bär titeln ”Vara och bli. Den reformatoriske Luthers tvådimensionella dopförståelse”. Bayer påpekar inledningsvis att simul iustus et peccator får en markant annan betydelse för den reformatoriske Luther än vad den hade före hans upptäckt av evangelium, vilket enligt Bayer sker under våren 1518. Det är främst en antropologisk utsaga och handlar om förhållandet mellan den gamla och nya människan. Frågan om hur det givna, statiska förhåller sig till det dynamiska, menar Bayer bäst belyses i Luthers dopförståelse. Åter behöver man ge akt på skillnaden mellan före och efter den reformatoriska upptäckten. Bayer beskriver den förreformatoriska förståelsen som endimensionell. Det handlade om ett pågående botgörande, utan frälsningsvisshet, i vilket man försökte aktualisera dopskeendet. Vad innebär då en ”tvådimensionell dopförståelse”? Dopets första dimension är lodrät och kan jämföras med ett blixtnedslag. Gud har gripit in och av den som är totus peccator gjort en människa som är totus iustus. Bayer hänvisar till det som för Luther är dopets instiftelseord, Mark 16:16, ”Den som tror och blir döpt ska bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd”. Här gäller ordet: ”Tror du, så har du.” Dopets andra dimension är vertikal och betyder att det uppstår en kamp mellan gammalt och nytt i människan (Rom 6:4f), som pågår hela livet. I förhållandet mellan dessa två dimensioner, så är det den första som är den primära. Det som har hänt bestämmer det som händer. En avgörande del i den tvådimensionella förståelsen av dopet är att en kristen får äga frälsningsvisshet genom dopet och tron, och utifrån denna föra kampen mot synden. ”Rättfärdig” är därför inte något som ligger först vid slutet av en process utan såsom rättfärdig inför Gud strävar människan efter att leva i rättfärdighet. Den rättfärdighet hon äger är förborgad (Kol 3:3). Bayer betonar på detta sätt både det kristna livets vara och dess bli.

Christoph Barnbrock har skrivit en artikel med titeln ”Den lutherska mässan. Övning i en komplex människobild”. Han ställer frågan hur sanningen i människan som simul iustus et peccator kommer till uttryck i den traditionella lutherska liturgin. I Luthers Deutsche Messe är det påfallande, att olika drag av förberedelse och rening för att rätt kunna ta emot nattvardens sakrament träder tillbaka. Det mest påfallande är att den enskilda bikten inte ses som obligatorisk. Kanske hörde detta samman med att Luther redan i sina 95 teser menade att hela livet skulle vara en bot. Däremot finns frågan om avlösning från synd med på några oväntade ställen i Luthers förståelse av gudstjänsten. Den fridshälsning som finns i mässordningen, strax före nattvardens utdelande, betraktar Luther som en absolutionshandling. Vidare, i anslutning till bönen Fader vår, har Luthers ordning en ”nattvardsförmaning”, vilken han kallar för en offentlig bikt. Det betyder att det på flera ställen före nattvarden handlar om bekännelse och syndaförlåtelse, vilket kan tyckas anmärkningsvärt, då nattvarden i sig enligt Lilla katekesen handlar om att förmedla syndernas förlåtelse, liv och salighet (Lilla katekesen). Detta drag i mässordningen får dock sin förklaring om man betänker att den troende människan alltid är syndare och rättfärdig. Hon kan aldrig avlägga synden på ett sådant sätt att hon skulle kunna komma helt ren till nattvarden. Istället för att se de olika tillsägelserna om syndernas förlåtelse som en liturgisk inkonsekvens, så kan det ses som ett uttryck för Guds rika nåd. Barnbrock använder en bild: inför en blombukett som räcks mig så frågar jag inte, om det inte egentligen hade räckt med en enda blomma. Barnbrock pläderar i artikeln för att liksom Luther upptäckte och använde absolutionen på flera ställen i gudstjänsten, behövs idag en fortsatt reflektion inte minst över hur människan som ”syndare” (peccator) ska förstås och uttryckas. Medan människan under vissa epoker i kyrkans historia haft svårt att kunna se sig som ”rättfärdig” (iustus) så har många, även inom kyrkan, idag svårt att se sig som ”syndare”. I gudstjänsten behöver man sätta ord på syndens realitet på ett sådant sätt att inte människan upplever syndabekännelsen som en främmande och påklistrad bestämning.

Sasja Emilie Mathiasen Stopa från Aarhus universitet bidrar med artikeln ”’Genom synden har naturen förlorat sin förtröstan på Gud’. Synd och förtröstan som formgivande element i Luthers samhällsförståelse”. Genom att använda synen på synd och förtröstan som analysverktyg undersöker hon hur Luthers rättfärdiggörelselära har påverkat hans samhällsförståelse. Luthers förståelse av synd och förtröstan är viktiga delar i hans s.k. ”relationala antropologi”. Denna betyder att Luther förstår människan först och främst som en relationsvarelse, vars existens bestäms av det som ligger utanför henne, i relationen till Gud och till nästan. Denna relationala antropologi ligger implicit i det dubbla kärleksbudet. I artikeln återges kortfattat den debatt som har förts kring den relationala antropologin i relation till ontologisk antropologi. I enlighet med den relationala förståelsen av människan så blir själva grundsynden den otro och misstro som präglar människan medan tro och förtröstan är det som människan hade skapats till. Denna förståelse menar författaren har förts över till samhällsuppfattningen hos Luther. Den tillit som ska råda mellan Gud och människan har även förts över till förhållandet mellan överordnade och underordnade i samhället. Luther låter det fjärde budet gälla samhället i stor. I ömsesidigt förtroende ska överordnade ha omsorg och de underordnade visa lydnad. Detta har sedan format den lutherska samhällssynen. Medan tidigare luthersk forskning har betonat lydnadens betydelse, så är detta ett exempel på hur man på senare tid lyft fram förtroendets och tillitens betydelse i den lutherska samhällssynen. Utan att det utvecklas i denna artikel, så nämns att man inom olika socialvetenskaper de senaste decennierna har lyft fram just förtroende som en samhällskonstituerande kraft.

Wolfgang Ulrich har i bidraget ”Syndig och rättfärdig i konsumtionssamhället” gjort en kulturanalys utifrån simul iustus et peccator. Han beskriver hur konsumtionsvärlden har förändrat sig de senaste decennierna. Det handlar som aldrig förr om att konsumenten ska ha dåligt eller gott samvete. För konsumenten handlar det om att rättfärdiga sina köp. Det hela sker dock utan religiösa förtecken och istället för skuld och rättfärdighet talar man om skuldkänslor, om dåligt respektive gott samvete. Företagen ska inte längre endast sälja en vara utan dessutom sälja in något som lindrar samvetet, t.ex. fair trade, att miljöavtrycket är minimalt etc. Överhuvudtaget ses detta att konsumera som något negativt och det positiva är istället att producera, skapa och vara kreativ. Det underliggande paradigmet är polariseringen mellan arbete och konsumtion, vilket står för det goda mot det onda. Men den senaste tiden har en förskjutning ägt rum, då konsumenten har gått från att vara passiv till aktiv. Genom att konsumenten sätter sig in i produkten och alla varianter av den, gör jämförelser på nätet och bedömer dess miljövänlighet, blir han själv något av en expert och framförallt aktiv. Genom transformationen av konsumtion från att vara ett (syndigt) icke-arbete till att vara en positiv aktivitet, förvandlas det dåliga samvetet till ett gott samvete. Ulrich går ett steg till i sin analys. Polariseringen mellan arbete och konsumtion kan tyckas upplöst när konsumenten också har hamnat på arbetssidan. Men det krävs en ond motpol och så har den produktiva sidan, arbetet och framställningen av produkter, fått bli den negativa polen. Det är på produktionens sida som samtiden förlägger det onda, såsom resursslöseri, miljöförstöring, och barnarbete. Så har det skett ett rollbyte. Ytterligare en aspekt på frågan om det onda och goda samvetet som Ulrich belyser, är den polarisering som sker mellan dem som är medvetna och goda konsumenter och de som inte är det, de som inte har kraft, tid och intresse att sätta sig in i frågorna eller som inte har ekonomiska medel p.g.a. arbetslöshet, vilket betyder att en ny klassklyfta växer fram. Hela detta spel och de enorma marknadskrafter som är i rörelse ser Ulrich som en sekulariserad variant av människans självförståelse som syndare respektive rättfärdig.

Christian Neddens avslutande bidrag handlar om hur rättfärdiggörelsen är möjlig att erfara respektive framställa. Med anknytning till de teologer som var med om att återupptäcka formeln simul iustus et peccator på 1900-talet, Rudolf Herrmann (1887-1962) och Joachim Iwand (1899-1960), diskuterar han ”platsen” där människan kan erfara rättfärdiggörelsen. Herrmann menar att det endast är mötet med Gud själv som synd och rättfärdiggörelse kan upplevas samtidigt, och detta möte är ”en ordhändelse” (Wortgeschehen). I bekännelse av synden och lovprisningen av Gud ger syndaren Gud rätt när han genom sitt ord dömer och frikänner honom. På ett liknande sätt beskriver Iwand den plats där rättfärdiggörelsen erfars, vilket är i förkunnelsen av korset. Till hörandet av detta Guds ord, varur tron kommer, hör även ett skådande av den korsfäste. I bilden av Kristus, i synnerhet av den korsfäste, blir människans simulexistens åskådlig. Rättfärdiggörelsen är något som sker extra me men också pro me. Neddens ställer vidare frågan om hur rättfärdiggörelsen kan göras åskådlig och ger exempel från såväl litterära berättelser som från konstverk. Här möter t.ex. Cranachs bild av Kristus och äktenskapsbryterskan, vilken fungerar som en spegelbild för den kristna existensen som syndare och rättfärdig. För att åskådliggöra simul iustus et peccator tar Neddens fram berättelser/bilder från olika epoker där såväl synden som rättfärdigheten åskådliggörs. De åskådliggör vilken betydelse simul iustus et peccator har för den nya identitet som människan får genom tron, vilken bryter upp den tidigare jag-identiteten och ställer den i relation till Kristus extra me. Detta är en kristen människas simul-existens.

Boken lyckas väl med sitt syfte att beskriva vad simul-uttrycket teologiskt innebär och hur det har potential att fortsatt kasta ljus över vad det betyder att vara rättfärdig i Kristus och samtidigt erfara syndens realitet. Samtidigt som artiklarna speglar en djup teologisk och historisk fackkunskap så är det många nya frågor, tillämpningar och uttryck för den reformatoriska människosynen som aktualiseras.

Torbjörn Johansson,

rektor FFG