Skal kvinnene tie?

Debatten kring frågan om prästvigning (ordination) av kvinnor var som mest intensiv i Norge under åren 1960-75 (i Sverige ett decennium tidigare).  Den nyligen utkomna boken ”Skal kvinnene tie?” – en samlingsvolym av mestadels tidigare utgivna artiklar – ger en tydlig orientering i ja- resp. nej-sidans argument, med betoning på det senare. 

I förordet, skrivet av professor Knut Alfsvåg,  ställs frågan om nej-sidans argumentation möjligen var för dåligt underbyggd för att vinna framgång. Debatten kom till stor del att ensidigt handla om kvinnans underordning som tecken på bibeltrohet. Det hade säkert gagnat saken om Nya testamentets mer skapelsebetingade underordningsperspektiv hade utvecklats på ett annat sätt. Där hade funnits många positiva och befriande perspektiv att föra fram. Genom att prästvigningsfrågan i den nyutkomna boken belyses från många fler håll, vidgas dess betydelse. Här nedan följer några exempel.

Politiskt – i både Sverige och Norge drevs kyrkans beslut fram av politiska krafter. I Sverige var det politiska beslutet redan fattat innan kyrkan fattade sitt beslut 1958. Kyrkan blev i praktiken tvingad till ett beslut som inte var dess eget. Representationstanken – kan en kvinna i gudstjänstens sammanhang representera Gud som är Fader och Son. Det kunde passa vårt förnuft att inte göra skillnad på man och kvinna. Men Gud har själv valt de bilderna. Underordning – redan i skapelsen är det tydligt. När Gud skapade Adam och Eva grundlades ordningen. I NT kvarstår den. Men nu har mannens uppgift fått en ny dimension: Han ska älska sin hustru så som Kristus har älskat församlingen och utgett sig för den. Ef. 5:25. Kallelsen – församlingen kallar i lydnad för Gud till det ämbete Gud själv instiftat. Jesus utvalde tolv män till apostlar, som han sände ut till predikoämbetet, och det under ett väldigt löfte: ”Den som hör er han hör mig.”

Frågan ställs i boken om vi vill tro som apostlarna. Deras tro är inte tidsbunden. Biskop Bo Giertz anför domprosten Nils Johansson angående den diskuterade termen ”att fråga” (1 Kor 14:35), vilket skulle betyda ”att gå in i lärosamtal”. När Jesus vid tolv års ålder satt bland lärarna i templet och ställde frågor, så betyder det att han deltog och lärde ut. Bo Giertz hävdar vidare att man i diskussion ställer kärleken som en formel mot Guds ord i frågor som t ex den om kvinnliga präster och den om homosexualitet.

Ulla Hindbäck, tidigare kvinnlig präst i Svenska kyrkan, skriver att ”man har gjort olydnaden mot Herren till en lag” som ska gälla alla i kyrkan. Hon stryker under att Kristus tydligt uttalat sin vilja, när han utvalde tolv manliga apostlar och när han genom Paulus undervisat om ordningarna i församlingarna.

Befrielseteologi och feministteologi belyses av professor Roland Ziegler. Han beskriver hur man medvetet föräldarar teologin. Skriften ses inte längre som Guds Ord, dess auktorietet tas bort och tron omformuleras. Det manliga och sådant som tyder på över- och underordning plockas bort. Det är skrämmande att läsa!

Sandra Ostapowich framhåller hur Kristus älskar församlingen på ett liknande sätt som en brudgum älskar sin brud. Efter att Adam var skapad sade Gud att det inte var gott för mannen att vara ensam. När så kvinnan var skapad sade Gud om sin skapelse att det var mycket gott. I Paulus uppräkning (1 Tim. 3:1f) av en församlingsledare engenskaper är detta det första: HAN ska vara en enda kvinnas man. 

I bokens sista artikel beskriver TD pastor Armin Wenz, hur man från LVF:s sida strävar efter enhet i kvinnoprästfrågan och söker påverka på olika sätt. Därför ändrar man teologin och tar bl a bort representationstanken och framhåller att kvinnliga präster är en funktion av det allmänna prästadömet. Man menar att Skriften ger uttryck för en tidsbunden syn i en ordningsfråga och att skapelseperspektivet på man och kvinna inte längre spelar någon roll.

Argumenten bland de bekännelsetrogna har sedan debatten för 60 år sedan fördjupats. Fadern sänder Sonen. Jesus sänder ut apostlar. Mannens och kvinnans plats i skapelsen återspeglas i förhållandet mellan Kristus och församlingen.

Samtidigt fortsätter kampen. Den som inte vill böja sig för nyordningen med kvinnliga präster blir hånad och marginaliserad. Men trots yttre maktmedel är många bundna i sina samveten av Skriftens oföränderliga befallning: ”Detta är Herrens bud.” Frälsningsvissheten kommer i fara, när Guds folk inte kan vara trygga i att det i gudstjänsten talas och handlas på uppdrag av Gud och i enlighet med hans ordningar.

I boken medverkar, förutom ovan nämnda,  C S Lewis, Herman Sasse, Peter Brunner, Regin Prenter och John  W Kleinig. Vi får sammantaget en grundlig belysning av frågan ”Skal kvinnene tie?”så  att Guds omsorg om Kyrkan framstår ännu tydligare. Boken är som en härlig ”sunnanvind” (Höga Visan 4:16).

Maria Birgersson
diakonisse, Immanuelsforsamlingen i Göteborg