Till Hans-Olav Okkels minne
Nekrolog
Hans O. Okkels
När Nordeuropeiska Lutherakademin växte fram i början på 1990-talet fanns de två viktiga impulsgivare. Från Kyrklig Samling kring Bibeln och bekännelsen i Sverige togs ett initiativ för att stödja, sammanföra och stimulera konservativa universitetsteologer för att på det sättet främja att folkkyrkornas utveckling skulle gå åt rätt håll. Det initiativet ledde till en första nordisk teologisk konferens på Bibeln och bekännelsens grund. Den genomfördes i Oslo och stöddes från Danmark bl a av Hans-Olav Okkels. Förebild för det här initiativet var Lutherakademin i Ratzeburg.
Den andre impulsgivaren var pastorn och teologie doktorn Tom G A Hardt i Stockholm, som sedan 1962 ledde den fristående bekännelseförsamlingen S:t Martins. Genom dennes nära förbindelse med Herman Sasse, den framstående tyske lutherske teologen som tidigt deltog i den tyska kyrkokampen på 1930 och som senare flyttade till Australien, hade Tom Hardt nära kontakter med teologer bland de ortodoxa lutheranerna i USA. Hans-Olav Okkels, Halvar Sandell och undertecknad stod i nära och vänskaplig förbindelse med Tom Hardt till dess han hastigt avled 1998. När den tidigare ledaren för Concordia Theological Seminary i Fort Wayne, professor Robert Preus kom till Paulussynodens kyrkodagar i Karleby 1993, fick han höra om planerna på en nordisk lutherakademi. Då hade han själv, som ett svar på spänningar inom Missourisynoden, bildat Luther Academy och arbetade nu för att grunda fler liknande organisationer. Med Hardt som en gemensam vän kom Preus att stödja arbetet med att bilda NELA. Ännu när NELA bildades var inriktningen och förhoppningen att inifrån de nordiska lutherska folkkyrkorna och i enlighet med deras egen bekännelse och historia främja äktluthersk lära och liv. Här kom Hans-Olav Okkels att spela en mycket viktig roll. Han var den äldste i vår krets och bar på så rika upplevelser och minnen av en levande folkligt förankrad kyrkofromhet som stöddes av trogna och djärva präster. Genom sitt äktenskap med Margareta, född Hellberg, från Storebro i Småland, hade Hans-Olav stora kunskaper om och personliga nätverk i Svenska kyrkan. Jag minns redan från min gymnasietid i Uppsala att jag så hans krusiga lockar vid arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelses kyrkodagar i Uppsala, som på den tiden samlade tusenden. Genom Hans-Olavs breda kunskaper och framför allt djupa kärlek till det andliga arvet i Nordens folkkyrkor kom NELA aldrig att bli en amerikansk inrättning där vi som en del konfessionella lutheraner liksom ”adopterade” de amerikanska konfessionella lutheranernas historia från Saxen och Preussen. Hans Olav kände igen den Kungsväg som löper från korset och Jesu tomma grav genom apostlar, kyrkofäder, genom den medeltida kyrkan, som tydliggörs genom Luther och reformationens fäder, genom ortodoxins biskopar och psalmdiktare, genom Arndt, Brorson och Pontoppidan, genom väckelse, hos Grundtvig och 1900-talets återupptäckt av kyrkan och av bekännelsen hos Gunnar Rosendal, Bo Giertz och Regin Prenter. Att utveckling gjort ett bibeltroget kyrkoliv i folkkyrkorna närmast omöjligt på många håll i Norden har på ett naturligt sätt gjort det smärtsamt nödvändigt att finna nya former där vägen kan löpa vidare. De såg Hans-Olav och gladde sig förstås åt Eriks och Jakobs prästvigningar och välsignelsebringande tjänst, liksom han glatt sig åt Peters förvaltning av Västerlandets stora bildningsarv i hans lärartjänst.
Hos Hans-Olav fanns inget separatistiskt personlighetsdrag, annat än att han klart kunde skilja Guds tankar från människortankar. Han var istället en samlingens man som i sitt trygga gemyt kunde hjälpa andra att upptäcka det sanna, det sköna och det goda också i folkets liv och diktning, i Danmarks rika och stolta historia och i strävan och genialitet på Jyllands stormbestrukna stränder och hedar. Genom skapelsens och frälsningens ljus såg Hans-Olav Guds rikes kungsväg bana sig fram. Ledd av Anden gick själv på den vägen och drog många andra med sig. Han stärkte och uppmuntrade dem som vacklade på vägen och vägrad själv att bli uppgiven. Liksom Kristus i Skovgaards förunderliga målning i Viborgs domkyrka räcker handen till Adam och Eva och för dem mot himmelen genom dödsrikets sprängda portar så är det vår tro och vårt hopp att Hans-Olav som räckte sin varma och vänfasta hand till många under sin livsvandring själv nåtts av en vänlig och genomborrad hand som leder honom den sista sträcken av den smala och gyllene Kungsvägen in i det himmelska Jerusalem.
Se også: