Två motståndsmän

Dietrich Bonhoeffer är ett namn som ständigt återkommer i evangelisk teologi efter 1945. Hans brev från fångenskapen under Tredje riket har gett ständig inspiration och ständiga frågor. Det är ställt utom tvivel att han tillhörde 20-julikretsen, som förberedde och genomförde attentatet mot Adolf Hitler 1944. Målet var ett återupprättande av den tyska rättsstaten, vilket innebar ett totalt avskaffande av det nazistiska systemet. I denna krets ingick även amiral Wilhelm Canaris och general Hans Oster, båda höga chefer inom det tyska kontraspionaget, Abwehr. Genom deras ställning blev det möjligt för Bonhoeffer att resa till Sverige för att där möta den engelske biskop George Bell av Chichester. Bonhoeffer kunde för honom berätta om det tyska motståndet mot Hitler och det planerade attentatet. De brittiska myndigheterna identifierade Bonhoeffer som en tysk agent, och han hade verkligen kunnat komma till Sverige genom kontakter inom Abwehr, men engelsmännen uppfattade hans budskap som en provokation eller en avledningsmanöver av den tyska ledningen.

Samtidigt som detta pågick fanns i Århus en ung teologie studerande, Jørgen Glenthøj (1922-1996), som hade engagerat sig i den danska motståndsgruppen Holger Danske. Sitt namn hade den efter sagan om den danske hjälten och vikingen, som för länge sedan försänkts i djup sömn och som kommer att vakna, när Danmark i yttersta nöd behöver en räddare. Holger Danske hade över 300 medlemmar och utförde en lång rad attentat, bl.a. mot järnvägen. De var ständigt jagade av Gestapo och angivare. Senare i livet sade Jørgen Glenthøj att han så många gånger legat sömnlös i gryningen och väntat på Gestapo att han förlorat all rädsla. Detta var en egenskap som kom väl till pass, när han efter kriget blev präst i ett Danmark där nu sekulariseringen gick fram med stormsteg, både utom och inom kyrkan. I det läget kom Bonhoeffers skrifter att bli inspirerande även i det fria Danmark, och Glenthøj blev en framstående Bonhoeffer-forskare.

På svensk mark är Jørgen Glenthøjs forskning om Dietrich Bonhoeffer känd genom hans bidrag till En ny bok om Kyrkan (1989). Bonhoeffer har något mycket viktig att säga om Kyrkans framtid: ”Jesus Kristus är Kyrkans framtid.” Och Jesu liv är ”livet för andra”. Bonhoeffer såg framför sig en tid, när människan trodde sig kunna klara av allt – utom döden – med vetenskap och organisation. Man behövde inte längre frukta naturen. Det är detta som Bonhoeffer har gett ett uttryck för i formuleringen ”den myndiga människan”. Men ”den myndiga människan” blir det största hotet mot sig själv – och naturen. Det enda som kan hindra människan att förinta sig själv är Jesus Kristus och hans liv. Men om kyrkan inte har Jesus Kristus som sitt centrum och om kristna inte lever hans liv, blir de istället ett hinder för tron. Detta skrevs i fängelset. Snart skulle Bonhoeffer föras till koncentrationsläger och avrättas där.

Men hans ord finns kvar, och de har något mycket viktigt att säga.

I Tyskland och Danmark är Glenthøjs forskning känd genom hans avhandling och genom en rad föreläsningar och uppsatser. Några av dem är publicerade i boken Efterfølgelsens theologi (1982). Glenthøj berättar där om ett samtal mellan Bonhoeffer och Karl Barth före krigsutbrottet 1939. Karl Barth var schweizisk reformert och hade fått en mycket stor betydelse i Tyskland som professor i Münster och framförallt som mannen bakom Barmen-förklaringen 1934. Den är ett klassiskt dokument till vägledning för varje kristen kyrka och enskild kristen i varje samhälle, men i synnerhet i tider när kyrkorna möter det totalitära förtrycket. Bonhoeffer var vid denna tid engagerad i föregångaren till Kyrkornas världsråd. Samtalet mellan Bonhoeffer och Barth rörde frågan om kyrkans möjlighet och uppdrag att säga ett myndigt ord till samhället och tidsandan. Barth svarade nekande. Kyrkan har ett av Gud givet ord att säga om människans upprättelse och även till evigt liv. Där finns ingen tvekan. Men när det gäller samhälle och kultur, får kyrkan liksom alla andra tala utifrån relativa verklighetsbilder. Vi kan hävda att fri företagsamhet är bättre än planekonomi, och vi kan ha goda skäl. Men vi kan aldrig hävda att en sådan uppfattning är absolut och oemotsäglig. Synen på näringslivet kan aldrig vara mer än relativ, därför att den är mänsklig.

Men detta var inte nog för Bonhoeffer. Enligt honom har kyrkan ett ord från Gud till varje tid. Det är kyrkans svaghet och framförallt hennes splittring, som gör att detta ord från Gud inte blir sagt. Men ordet från Gud till den egna samtiden måste kyrkan få i varje tid, i varje ny situation. Ordet måste utbedjas av Gud.

I oktober 1943 inträffade något, som ställde hela denna fråga på sin yttersta spets. Då började de tyska myndigheterna i Danmark att deportera de danska judarna till koncentrationsläger i Polen. De danska biskoparna reagerade omedelbart med ett herdabrev, som läses upp i alla danska kyrkor söndagen efter aktionens påbörjande. Eftersom postgången var opålitlig kallade biskoparna in de teologie studerande som cyklade ut till alla församlingar med herdabrevet. Detta herdabrev är en väsentlig förklaring till varför hela det danska folket ställde upp till judarnas räddning. Dessa gömdes och fördes undan tills de med båt kunde föras undan till Sverige där de fick en fristad. Jørgen Glenthøj var en av de studenter som samlades hos sin biskop för att få detta uppdrag. När han berättade om detta kunde han beskriva hur han den gången fick se den levande Kyrkan framför sina ögon.

Lyckades den tyska kyrkan att säga ett liknande myndigt ord om judarnas öde? De tyska evangeliska kyrkorna hade erövrats inifrån av nazisterna genom kyrkovalet sommaren 1933. Endast några få landsdelskyrkor var ännu intakta. De som hade samlats i Barmen hade varit företrädare för dessa samt för sammanslutningar och rörelser inom de av nazisterna behärskade kyrkorna. Det är grupperna kring Barmen-förklaringen som getts namnet Bekännelsekyrkan. Från den etablerade kyrkan var alltså inget att vänta. Men hur var det med Bekännelsekyrkan? Den antisemitiska politiken i Tyskland hade varit öppen och omaskerad sedan 1933 – utan att kyrkorna sagt det nödvändiga ordet. Först 1944, när ”den slutgiltig lösningen” var i full gång, lyckades Bekännelsekyrkan i Brandenburg samla sig till att säga något. De präster som då läste upp Bekännelsekyrkans uttalande om judarnas öde satte sina liv på spel. Men det var för sent.

Genom sitt ekumeniska engagemang fick Bonhoeffer en inblick i den anglosachsiska föreställning som senare kallats ”social gospel”. Dess grund är egentligen evolutionismen. Man tänker sig att samhällsutvecklingen ständigt går framåt och uppåt, och att kyrkans uppgift är att delta i och att påverka denna positiva process. För den som kom från en tysk bakgrund var det inte lätt att leva sig in i dessa stämningar. Tysklands historia under 1900-talet var i stor utsträckning katastrofal, i synnerhet sedan nazisterna tagit över. Det var inte sociala reformprogram som Bonhoeffer såg som kyrkans uppgift, det var det myndiga ord från Gud, som varje tid behöver. Men detta myndiga ord från Gud kan kyrkan säga endast när Jesus Kristus står i centrum och kyrkan är en enda. Den ortodoxe teologen Georges Florovsky har talat om den unga kyrkans koncilier som karismatiska händelser. Och det är verkligen den Helige Andes verk, när Jesus Kristus står i kyrkans centrum och hon själv är enad kring honom.

Dietrich Bonhoeffers kamp förde honom allt längre ut till samhällets periferi. Han kunde inte längre fungera som präst och universitetslärare. De ekumeniska förbindelserna var avskurna. Julen 1942 överlämnde han en ny bok till tre vänner. De var alla knutna till motståndsrörelsen: Hans Oster, Hans von Dohnanyi och Eberhard Bethge. Hans Oster var en av cheferna i Abwehr och hade möjliggjort Bonhoeffers resa till Sverige. Hans Oster hade sagt: ”Om någon av oss blir gripen, går han ensam till galgen.” Inget angiveri fick förekomma. Hans von Dohnanyi var tjänsteman vid Auswärtiges Amt och hade samlat en lång rad dokument om nazistiska förbrytelser inför de rättegångar som han förutsåg efter krigsslutet. ”Varje papper är en dödsdom”, sade han själv. Alla tre blev också gripna och två av dem blev avrättade.

Boken, som Bonhoeffer överräckte till de tre vännerna bar titeln ”Efter tio år”. Vad Bonhoeffer där skriver om det kristna lidandet är hämtat ur hans eget liv. Det är oändligt mycket lättare att lida i lydnad mot en mänsklig befallning än att lida i frihet och i ansvar för den egna handlingen. Det är oändligt mycket lättare att lida i gemenskap än i ensamhet. Det är oändligt mycket lättare att lida i offentlighet och under hedersbetygelser än i skam och vanära. Det är oändligt mycket lättare att lida genom att offra sitt liv än att lida i det inre. Kristus led i frihet, i ensamhet. Avsides, i skam och vanära, till kropp och själ. Och på det sättet har många kristna lidit tillsammans med Honom alltsedan dess. Bonhoeffer tog inte själv till vapen mot Adolf Hitler, men han ställde sig vid deras sida som var beredda att göra det. Jørgen Glenthøj cyklade inte bara ut med biskoparnas herdabrev mot judeförföljelsen. Han sprängde också rälsen för tyska trupptåg. Också det tillhör det kristna lidandet. Inte bara det nödvändiga och rättfärdiga ordet utan också den nödvändiga och rättfärdiga handlingen.

Det var i en föreläsning 1986 som Jørgen Glenthøj fäste uppmärksamheten vid Bonhoeffers text Efter tio år. Den är inte bara en förutsägelse om det som skulle drabba Bonhoeffer själv och som sedan var en del av hans verklighet. Men genom att detta är en del av den efterföljelse av Kristus, som är kristenlivets innersta hemlighet, blir just detta lidande den mest verksamma kraft som kan förvandla samhället, ja, hela mänskligheten.

Christian Braw